I en kommentar till bloggtexten ”Nordisk konferens använder nationalspråken” skriver Östen Dahl:

 ”Man ska länka till danska och norska dokument av alla de slag - men hur är det med finska och isländska dokument då? Eller är det bara de som ska länka till oss? Blir inte den mellannordiska språkförståelsen lite ensidig?” 

Språkförsvaret länkar till dokument på språk, som webbredaktionen själv förstår, d.v.s förutom svenska, också danska, norska, engelska, tyska, franska och spanska. Ingen av oss behärskar finska, isländska, färöiska eller grönländska (inuit). Det är omöjligt att länka till ett dokument, som man själv inte har förstått.

Basen i den mellannordiska språkförståelsen utgörs av de tre fastlandsnordiska språken, nämligen danska, norska och svenska, som talas av runt 20 miljoner invånare, och som är inbördes förståeliga. För islänningar, färöingar och grönländare är danskan bryggan till den mellannordiska språkförståelsen, eftersom undervisning i danska är obligatorisk på Island, Färöarna och Grönland. För finsktalande finländare utgör svenskan bryggan. Många finnar förstår naturligtvis detta, eller för att citera Paavo Lipponen:

”Utan det svenska språket skulle det moderna Finland inte existera, språket är en integrerad del av vår identitet. I mitt arbete har jag gång på gång sett hur viktigt det är att kommunicera på svenska. Vare sig vi vill det eller inte, har Sverige alltid varit och kommer alltid att vara det land som går hand i hand med Finland i internationella sammanhang.” (Tal vid Hanaholmen, 14/3 2007)

Det finns för närvarande två problem i fråga om den mellannordiska språkförståelsen, nämligen danskt talspråk och bristande kunskaper i svenska bland de som har finska som modersmål i Finland.

Jag håller med Niels Davidsen-Nielsen, när han skriver:

”En absolut betingelse for at redde den nordiske sprogforståelse på målstregen er at danskerne uophørligt gør sig umage med at tale langsomt og tydeligt. (Det gøres faktisk af rejseledere når de har svenskere og nordmænd med i rejseselskabet). Hvis vi mumler og japper, går det bare ikke. Det ville også hjælpe hvis vi til nordisk brug kunne tale dansk lidt som islændinge og færinger gør det, eller som dialekttalende danskere når de ved officielle lejligheder slår over i rigsmål.” (”Mumledansk och nordisk sprogforståelse” – Berlingske Tidende 10/6 2007)  

Davidsen-Nielsen propagerar också för att grannspråksundervisningen skall förbättras i Danmark. Grannspråkundervisning är ännu viktigare i Sverige, eftersom bara en fjärdedel av de svenska gymnasisterna i Delsings/Lundin Åkessons undersökning ”Håller språket ihop Norden?” 2005 uppgav att de hade fått någon grannspråksundervisning, medan åtminstone hälften av de danska och norska gymnasisterna hade fått sådan undervisning.

På samnordiska konferenser bör man tillhandahålla tolkning, om någon deltagare känner sig obekväm med de fastlandnordiska språken, eller inte alls behärskar något av dem. I den svenska riksdagen fram till 1809 användes tolkning mellan svenska och finska. När statministrarna Reinfeldt och Vanhanen senast möttes, talade de engelska med varandra. I stället borde de, enligt min mening, ha använt tolk, så att båda kunnat tala sin bästa språk.

Om islänningar, färöingar, grönländare och finnar känner sig förfördelade av den språkpolitik, som ligger till grund för det nordiska samarbetet, så kommer de säkert att påtala detta och kräva en förändring. Den deklaration om nordisk språkpolitik, som hade utarbetats av de nordiska kulturministrarna, och som Nordiska Rådet antog på sitt möte den 31/10 – 2/11 2006 talar dock för närvarande emot detta.

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.