Jag har några frågor till Östen Dahl och Mikael Parkvall med anledning av vissa påståenden, som de nyligen har gjort i Lingvistbloggen. 

1.”För egen del tror jag att hotet inte kommer uppifrån genom en successiv förlust av domäner utan snarare nerifrån - svenskan är allvarligt hotad den dagen då invandrare inte längre tycker att det lönar sig att lära sig svenska. ” (Östen Dahl)

Detta är ett märkligt scenario – finns det några precedensfall i historien? Östen Dahl nämner möjligheten att ”vi…får flera miljoner klimatflyktingar” i en framtid. Resonemanget förutsätter att alla dessa klimatflyktingar har lärt sig utmärkt engelska, trots att de flesta i så fall borde komma från de fattigaste länderna i världen, fr.a från Afrika, där skolundervisningen bara i begränsad utsträckning, eller inte alls, sker på modersmålet med resultat att elevernas kunskaper i kolonialspråket, engelska eller franska, blir bristfälliga. Se för övriga denna utmärkta artikel! Om invandrare inte längre skulle tycka att det vore lönt att lära sig svenska, skulle det naturligtvis bero på att svenskarna lika gärna går över till engelska som de talar svenska och att svenskarna i ökad utsträckning talar engelska med varandra. Och var har den processen inletts? På högskolan och i svenska storkoncerner!

Ett språkbyte sker först i toppen och sist ute på ”vischan” eller längst ner i samhällshierarkin. Den vanligaste formen av språkbyte sker då en maktelit byts ut mot en annan med ett annat språk genom erövring. Se romarna i Gallien, Spanien och nuvarande Rumänien; araberna i Egypten; spanjorerna och portugiserna i Sydamerika; engelsmännen i Nordamerika, Australien och Nya Zealand. Men erövrarna måste antingen ha en helt överlägsen vapenteknologi, vara civilisatoriskt överlägsna, eller tillräckligt många i förhållande ursprungsbefolkningen. Detta stupade franker, visigoter och normander på i Europa; mongoler och manchuer i Kina; och araberna i Persien.

Högstatusinvandrare kan naturligtvis påverka ett lands språk. Lågtyskan är det språk som påverkat de fastlandsnordiska språken mest. Detta berodde på att Hansans ekonomiska styrka var överlägsen vart och ett av de nordiska länderna; att handel, hantverk och stadsbyggnadskonst var mer utvecklad i Nordtyskland än i Norden. De tyska invandrare, som bosatte sig i städerna i Norden, eller t.o.m grundlade vissa, besatt alltså spetskompetens. Därav deras status. Jag tvivlar starkt på att eventuella klimatflyktingar kommer att uppfattas som högstatusinvandrare. 

 2.”Hittills har de flesta invandrare bara behärskat hemlandets språk men det kommer förmodligen att ändras efter hand.” (Östen Dahl)

Vilken undersökning stödjer sig detta uttalande på? Jag vill inte påstå att jag har gjort någon egen undersökning – jag ifrågasätter påståendet enbart utifrån egen erfarenhet, på grund av att jag har bott i invandrartäta förorter, Rinkeby och Tensta, sedan 1975 och att jag undervisat vuxna och andra generationens invandrare i svenska som andra språk i drygt 20 år. Min erfarenhet är den motsatta; invandrare är ofta flerspråkiga, men det varierar naturligtvis mellan de olika etniska grupperna. Kurder brukar faktiskt kunna turkiska eller arabiska förutom sitt modersmål. Det finns marockaner, som kommer med Sverige med tre språk i bagaget, berbiska, arabiska och franska. Afrikaner kan ofta flera inhemska språk förutom kolonialspråket. Invandrare från Sydamerika, främst från Chile, Argentina och Uruguay kan oftast bara spanska och mycket lite engelska. Kommer de från andra delar av Sydamerika, ökar chansen att språkkunskaperna även innefattar ett indianspråk. Europeiska invandrare till Sverige brukar väl vara flerspråkiga (på samma sätt som svenskarna) – detta sagt med viss reservation för arbetskraftsinvandringen fram till 1976?

3. ”Och det är anmärkningsvärt att amerikafararna, även om de inte bodde granne med infödda jänkare, bytte språk typ fem minuter efter att dom klivit av båten, och utan att hemländernas språk lämnade mycket till spår efter sej. ”(Mikael Parkvall)

Vad bygger det här påståendet på? Det är en våldsam förenkling att påstå immigranterna till USA bytte språk ”typ fem minuter efter att dom klivit av båten”. Om vi håller oss till den första svenska invandringen till USA, så förstod de svenska invandrarna i varje fall svenska i mer än 100 år. Jag tänker då på kolonin Nya Sverige 1638 – 1655. Fram till mitten av 1700-talet användes nämligen svenska som predikospråk. Svenska staten skickade också ut präster till kyrkan i den f.d kolonin - den siste prästen skickades ut 1778.

Om vi tar den andra svenska utvandringen till USA, som inleddes i mitten av 1840talet, koncentrerades den till en början till farmarbygderna i Mellanvästern, d.v.s Minnesota, Illinois, Iowa och Kansas. I dessa delstater, särskilt Minnesota, fanns det stora koncentrationer av svenskar. Svenskarna, liksom andra invandrargrupper, bildade föreningarna, startade egna kyrkor och svenskspråkiga tidningar. Under 1900-talet tynade denna verksamhet bort. Men det gick inte på fem minuter.

Givetvis fanns det fall, där språkbytet skedde redan bland första generationens invandrare till USA; det normala var dock att det skedde i den andra generationen och i de flesta fall fullbordades språkbytet i den tredje generationen. Det talas gärna om USA som en smältdegel, men det är en sanning med modifikationer. Samtidigt är amerikanarna fixerade vid sitt ursprung – läs gärna Tomas Wolfes ”Fåfängans fyrverkeri” (1990). Författaren är mycket noga med att ange romanfigurernas etniska ursprung. 

Per-Åke Lindblom

I fjol intervjuades också Marian Radetzki i Aftonbladet om sin uppfattning att svenskan borde avskaffas till förmån för engelskan. Reaktionerna kan man läsa i Aftonbladets Tyck till.

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.