….eller fick han det? Det var en märkligt rumphuggen debatt, som DN initierade. Bara tre svar, varav en dikt, som endast indirekt utgjorde ett svar, publicerades. Men DN kanske inte visste vad man gav sig in på.

 

I sin slutreplik upprepar Radetzki bara sina vanliga argument:

 

1. "Svenska språket har en ringa utbredning." Ringa och ringa. Svenska talas av drygt nio miljoner människor och är modersmål för c:a 8 miljoner människor. Det innebär att svenska befinner sig på runt 60:e plats av världens språk. Språket förstås av ytterligare drygt 10 miljoner danskar och norrmän. Dessutom förstår många finskspråkiga finländare, islänningar och färöingar svenska.

 

2. "Det är mödosamt att lära sig flera språk." Här låter Radetzki som en elev, som inte vill anstränga sig för att lära sig ett nytt språk. Det normala tillståndet i världen är att människor är flerspråkiga, inte enspråkiga. De enspråkiga kan man hitta i länder med en självbelåten attityd till det egna språket, exempelvis i USA och Storbritannien, eller på landsbygden runtom i världen. Ju fler språk man kan, desto enklare är det att lära sig ett nytt. Jag har en schacksida på fem språk; det enda jag ångrar är att jag inte har lärt mig fyra av dessa språk tillräckligt bra och att jag dessutom inte har lärt mig ytterligare minst ett språk.

 

3. För Radetzki framstår det som ”ett omöjligt och mycket arbetsamt Absurdistan…att näringslivets svenskar måste odla ett mångfald språk”.  Det räcker väl att svenskarna, utöver sitt modersmål, lär sig två främmande språk, d.v.s förverkligar EU:s språkpolitiska målsättning? Som Frank-Michael Kirsch påpekade i sin artikel ”Good night, Sweden. Usla språkkunskaper leder till miljardförluster” så säljer man bäst, om man förstår köparens språk. Det finns ingenting som talar för att företrädare för stora språk som kinesiska, spanska, franska, hindi, arabiska, ryska, portugisiska o.s.v frivilligt skulle ge upp sina språk, och därmed kommer marknaderna på dessa språk att bestå. Enligt EU-rapporten ”Effects on the European Economy of Shortages of Foreign Language Skills in Enterprise” (finns på franska, engelska och tyska på nätet) förlorar Europa förlorar årligen mer än 900 miljarder kronor på grund av dåliga kunskaper i världsspråken.

 

4. Radetzki ifrågasätter att det ”inte går att byta modersmål ens över ett par generationer”, men Olle Josephsons argument vilar på historiska fakta. Det finns inga historiska exempel på att ett helt folk frivilligt har bytt modersmål på ett par generationer. Det är en helt annan sak att ett språkbyte kan ske inom en generation eller två på individnivå, men då är detta ett resultat av utvandring till länder med annat huvudspråk eller blandäktenskap. När ett folk byter språk är det antingen fråga om att stora delar av det utrotats, förtryckts eller utsatts för en konstant repression eller av att det försatts i ett hopplöst underläge på grund av demografiska förändringar. Om svenskan skulle försvinna i Sverige, så skulle det heller inte finnas några svenskar kvar.

 

5. ”En spridning av engelskan som huvudspråk skulle tvärtom underlätta för många fler att ta uppkäftig del i det internationella samtalet, och att påverka.” Detta är nonsens. Tvärtom skulle det ge dem som har engelska som modersmål en långvarig fördel i det internationella umgänget. Det är omvittnat från internationella konferenser, där engelska är arbetsspråk, att deltagare med engelska som modersmål har en bestämd fördel: de talar obehindrat, de behöver inte söka efter orden, de kan t.o.m tillåta sig att vitsa och kan alltid falla tillbaka på att ”så säger man ju”.

Om man eftersträvar ett internationellt samtal på lika villkor, som inte ger någon språkföreträdare någon fördel, måste man antingen använda ett planerat språk, uppväcka ett dött språk, upphöja ett litet språk till världsspråk eller konsekvent använda tolk. Det sista är opraktiskt och inte alltid görligt på individplanet, men fungerar utmärkt på stora konferenser och i församlingar med goda ekonomiska resurser. Att uppväcka t.ex latinet skulle dock ge användare av romanska språk fördelar framför andra och talare av indoeuropeiska språk fördelar framför talare från andra språkfamiljer. Att upphöja ett litet språk, liksom indonesierna en gång gjorde med en lokal dialekt, bahasa indonesia, som både blev officiellt språk och snabbt huvudspråk i Indonesien, är naturligtvis teoretiskt möjligt. Men vilket litet språk skulle man välja? Alla naturliga språk är dessutom i princip lika svåra. Återstår bara ett planerat språk, som t.ex esperanto, som är mycket lätt att lära sig, och dessutom ingens modersmål, vilket innebär att det inte skulle hota de naturliga språken, små som stora.

6. ”Om överklassen önskar stärka sin kontroll, borde den tvärtom arbeta för att det internationella språkverktyget förblir exklusivt.” Det är nog inte riktigt sant att Europas överklass styrde allsmäktigt på medeltiden med hjälp av latin, på 1700-talet med hjälp av franskan. Tvärtom var de flesta av dåtidens härskare flerspråkiga, eftersom de områden som de härskade över var flerspråkiga. Däremot skapade naturligtvis användningen av latinet och franskan (utanför Frankrike speciellt) en klyfta gentemot underklassen.

Detta att engelskan nästan är ”var mans egendom”, exempelvis i de nordiska länderna och Nederländerna, där 70 – 75 procent av befolkningen säger sig kunna konversera på engelska, är samtidigt engelskans problem. Vulgärlatinet spred sig utanför Italien till Frankrike/Belgien, Spanien, Portugal, Rumänien och Schweiz och vad blev resultatet? Nya språk. Redan idag finns det skillnader mellan amerikansk, brittisk, skotsk, irländsk, kanadensisk, australiensk, nyazealändsk, sydafrikansk, jamaicansk, för att inte tala om indisk och singaporengelska, både i fråga om ordförråd, syntax och uttal. En amerikan kan tvingas upprepa sig flera gånger om han vill beställa ”water” på en engelsk pub, eller förtydliga sin framställan.

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

(Detta svar på Marian Radetzkis artikel 28 juni i DN skickades in samma dag, men blev aldrig publicerat.)

Språkbytet som Marian Radetzki önskar i DN 28 juni har många likheter med frågan om Sverige skall anta EU:s gemensamma valuta, euron – det är en i högsta grad politisk fråga, som inte skall avgöras i slutna direktionsrum eller av hyperrationella nationalekonomer, utan av svenska folket.

 

Eliterna säger: ”Engelskan är nödvändig, vi klarar oss inte utan den”. Samma argument användes om euron, och Sverige skulle förlora stort i konkurrenskraft mot andra länder om vi inte införde den. Hur har det blivit? Jo, Sverige har haft en klart högre tillväxt än euroländerna de senaste fem åren, och många expertekonomer borde få förklara sig hur de kunnat ha så fel.

 

Euron var nödvändig, sade man, inte minst för att den var praktisk, så att man slapp ha växlingsavdelningar och valutarisker. Men det går tydligen bra ändå! Argumentet för engelskan är att det är så praktiskt om alla talar samma språk. Jaha. Men om man på vägen förlorar friheten och möjligheten i företaget att uttrycka sig riktigt på sitt modersmål kanske det inte alls leder till större tillväxt. Goda idéer kommer kanske inte fram på ett språk man behärskar sämre. Grundades Sveriges storföretags framgångar på idéer som formulerats på ett världsspråk?

 

Likaväl som det går att stå utanför en gemensam valuta går det att hävda nationalspråket i en globaliserad värld. Det handlar bara om att anta en modern lagstiftning om att vi i Sverige har rätt till svenska, i skolan, på högskolan, i företaget, som konsument, som arbetstagare. Då blir man starkare, producerar mer. Sedan går det alltid att som vi hittills gjort som ett litet språk översätta till och från engelska genom att också bli väldigt bra på det språket – och andra språk.

 

Ett valutabyte kan inte ske stegvis. Det kan däremot språkbytet från svenska till engelska – en farlig skillnad. Just nu pågår bytet för fullt i den högre utbildningen, utan någon som helst ordentlig politisk debatt. En grov missuppfattning har brett ut sig om att den s.k Bologna-processen skulle innebära att all högre utbildning på sikt måste ske på engelska. Vem inbillar sig att de stora EU-länderna skulle ha gått med på det? Samma missuppfattning råder hos företag som saknar en språkpolicy som tillåter parallellspråkighet.

 

”Trappan städas uppifrån” kan man kalla den här processen, där svenskan först försvinner från de högre nivåerna på universiteten och i företagen, utan debatt. Därefter är det lätt att motivera nästa steg, att även nivån under (gymnasiet resp. mellancheferna på företaget) är tvungna att byta språk. Det pågår redan, men går att förändra med kloka politiska beslut på hemmaplan.

 

”Utvecklingen går väl inte att stoppa”, säger många. Där har vi vår nya sorts ödestro i det moderna samhället - ”utvecklingen”. Det är klart att det går att ta en tredje väg, om många ägnar frågan mer eftertanke, och det hjälper ju Marian Radetzki förhoppningsvis till med.

 

Olle Käll

Myggdansvägen 4C, 802 64 Gävle.           Tel: 026 – 65 91 88

 

Per-Åke lindblom,

Spnga kyrkv. 616, 16362 Spånga            Tel: 070 - 7782302

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

 

I min hemby i Hälsingland fanns det en familj, som hette "Svensk" i efternamn. Eftersom fadern i familjen hette Hans i förnamn, fick han också heta "Svenskahans" . Gårdar kunde också döpas efter en person som en gång levt där - en släktgård hette till exempel "Oljonsas" efter Olof Jonsson. Vanligtvis används inte nationalitetsbeteckning som efternamn i Sverige, men förutom "Svensk" har jag också stött på "Tysk". Men "Finne", "Norrman", "Dansk", "Engelsman" eller "Fransman" har jag aldrig stött på.

På den här punkten skiljer sig Ungern radikalt från Sverige. Sex av de tjugiotvå vanligaste efternamnen betecknar nationalitet.

3. Tóth (Slovak)
5. Horváth (Kroat)
9. Németh (Tysk)
18. Oláh (Rumän)
20. Rácz (Serb)
22. Török (Turk)

Detta ska dock inte tolkas som att Ungerns befolkning är särskilt kosmopolitisk eller språkkunnig. Enligt EU-barometern 2005 har Ungern den lägsta främmandespråkkompetensen i hela EU, t.o.m efter Storbritannien, vilket inte vill säga lite. Úppgifterna har hämtats från bloggen "Working Languages".

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

Marian Radetzki (DN Kultur 28/6) föreslår att vi borde byta ut svenskan mot världsspråket engelska. På medeltiden var kanske världsspråket tyska. På 1700-talet var det möjligen franska. Mellan 1870 och 1914 var det säkert återigen tyska. Efter andra världskriget blev det engelska. I framtiden blir det kanske kinesiska eller hindi. Världsspråken kommer och går, endast svenskan består.

Bjarne Olov Däcker

(Tidigare publicerad i Skriv till DN 30/6 2007 - här publicerad med författarens tillstånd)

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

Med anledning av EU:s 50-årsjubileum antogs en s.k Berlin-deklaration. Det är intressant att se översättningarna i relation till det tyska originalet. I det tyska originalet står det ”Wir Bürgerinnen und Bürger der Europäischen Union sind zu unserem Glück (min fetstil) vereint.” Nyckelordet är ”zu unserem Glück”, d.v.s ”till vår lycka”. Danska Politiken observerade den 26 mars den danska översättningen, där det heter: 

”Vi, borgerne i den Europæiske Union, er forenet til fælles (gemensam/-ma – min anm.) bedste.”

Ingen lycka här inte – nyckelordet är helt enkelt utbytt. Politiken intervjuade professorn i författningsrätt, Henning Koch från Københavns Universitet, som menade att det var så många avvikelser i den danska utgåvan av den tyska originalversionen att det knappas var en tillfällighet. I stället menade han att ”det ville komme meget bag på mig, hvis oversætterne er dårlige til tysk. Og så er det jo en politisk oversættelse”.  

BBC  följde upp de danska kommentarerna och granskade den engelska översättningen:

 ”We, the citizens of  the European Union, have united for the better.”

Detta är definitivt också en nedtonad översättning. ”For the better” indikerar, som den tyskfödde professorn Rudinger Gorner vid University of London påpekar i samma artikel, ”någonting som händer i framtiden”.

 Hur är det med den svenska översättningen då? 

”Vi medborgare i den Europeiska Unionen är nu lyckligtvis förenade.”

Den översättningen tycker jag är mindre lyckad, eftersom huvudordet inte ens är ”till vår lycka” längre utan ”förenade”. Jag tvivlar dock på översättningen är politiskt motiverad, eftersom som den svenska regeringen på den senaste tiden legat nära den tyska i synen på EU.

Går det återge andan i den tyska originaltexten? Både den spanska och den franska översättningen kommer mycket nära.

På spanska: "Los ciudadanos y ciudadanas de la Unión Europea, para fortuna nuestra, estamos unidos."

På franska: "Notre chance pour nous, citoyennes et citoyens de l'Union européenne, c'est d'être unis." (Det är vår lycka, medborgare i den Europeiska Unionen, att vara förenade.)

Enligt en talesman för Europarådet är dock alla översättningar "officiella".

Vad är poängen egentligen? I ”Vanliga frågor” skriver Språkförsvaret:”

Svenskan och andra språk är unika i det som endast de kan uttrycka med sina ord, och detta har ingenting med det totala antalet ord i ett språk att göra. Ett språk utvecklas genom människors gemensamma erfarenhet. Språk är därför inte en samling objektiva etiketter utan ett sätt att se på livet och verkligheten. Språk är egentligen inte helt översättningsbara.”

De nedtonade danska och engelska översättningarna kanske inte bara är politiskt betingade utan representerar också ett sätt att se på verkligheten; tyskarna är kanske mer glada över EU än danskar och engelsmän; svenskarna måhända vill betona att europeerna ”lyckligtvis (är) förenade” i stället för ”olyckligtvis splittrade”. Och Frankrike och Spanien har tjänat en hel del på EU, varför de kanske är starkt motiverade att vara texttrogna…

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.             

Det blir alltmer vanligt att företag använder slogan på engelska. Det senaste i raden är BoConcept, som nyligen etablerat sig i Sverige. De använder reklamparollen "If you miss this great opportunity don´t blame us" i både Sverige och Danmark. Men i Frankrike vågar sig BoConcept inte på att använda engelska  utan där gäller franska: "Si vous manquez cette superbe opportunité ce n´est sûrement pas de notre faute".

Man undrar hur dessa företag tänker. Tror de verkligen att engelskan har så hög status att användningen ofelbart ökar försäljningen? Faktum är att 20 - 25 procent av den svenska befolkningen automatiskt utesluts vid användning av engelska. Det är alltså en form av diskriminering. Är de som inte förstår engelska bara dumma eller för gamla? Hänger användningen av engelska ihop med att många annonsbyråer är USA-ägda?

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

En arbetsgrupp, "Det klämda Sverige", inom folkpartiet har utarbetat en delrapport, "Mellan glastak och skurgolv".  Enligt ett referat i Svenska Dagbladet den 6/7 föreslår partiet ett guldstjärnesystem, "Name and fame", för att sporra arbetsgivare att tävla i jämställdhet, där en gren kan bestå i att informera om sexuella trakasserier.

Varför kan inte folkpartiets arbetsgrupp klämma fram ett svenskt ord i stället för "name and fame"? Är "name and fame" omöjligt att översätta till svenska?  Ska de eventuella pristagarna också placeras i en "hall of fame"?

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

Natalia Zinovjeva gjorde en lång resa till Sydamerika från oktober 2006 till januari 2007. Hon hade bl.a förberett sig genom att läsa spanska ett par månader på egen hand före avresan. Under resan passade hon på att förkovra sig ytterligare i spanska språket, vilket naturligtvís underlättades av att hon redan behärskade italienska. Hon summerade nyttan av sina språkkunskaper på följande sätt:

"Jag har fått bekräftat något som jag redan visste: att det inte alltid räcker med att kunna engelska när man reser! Det är relativt få sydamerikaner som behärskar det engelska språket väl. Om vi inte hade kunnat prata och förstå spanska så hade vi inte kunnat skaffa nödvändig information på egen hand. Vi hade blivit helt beroende av vår engelskspråkiga guidebok samt de få människor som talade egelska och kunde hjälpa oss. Vi hade inte kunnat tala med invånarna i byn mitt i regnskogen och på öarna i Titicacasjön. Vi hade helt enkelt gått miste om minst halva reseupplevelsen!"

Du kan läsa mer i hennes blogg - och missa inte heller hennes bilder från resan!

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.