En tjeckisk speedwayförare, Matej Kus, körde härförleden omkull i en tävling i Storbritannien och en annan förare körde dessutom över hans huvud. När Kus, som inte kunde tala engelska, vaknade upp, förbluffade han ambulanspersonalen genom att fråga var han var - på perfekt engelsk. Den engelske lagledaren tyckte att Kus lät som en nyhetsuppläsare.

Efter två dagar återfick Kus minnet och samtidigt försvann de unika kunskaperna i engelska. Kus förklarade genom en tolk "att det måste finnas någon engelska djupt inne i mitt huvud." Hon hoppades att han skulle lära sig lite engelska utan att någon skulle behöva köra på hans huvud igen.

Läkarna gav den märkliga språkliga omvandlingen diagnosen "Utländskaccentsyndomet", ett sällsynt tillstånd, som är resultat av att de delar av hjärnan som kontrollerar språket skadats av ett slag eller ett slaganfall.

Ett liknande fall inträffade i Bristol 2004, då en kvinna vaknade upp och talade franska och trodde att hon bodde i Paris. Hon förklarade senare att "det kanske låter konstigt för andra, men att plötsligt tro att man är fransyska är förskräckligt."

Det här betyder att undertecknad kommer att fortsätta cykla utan cykelhjälm, även om vägunderlaget är halt. En omkullkörning behöver alltså inte ha bara negativa konsekvenser. (Läs den ursprungliga artikeln här)

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

Patrick Jehu har kommenterat mitt inlägg i denna blogg om David Hume och hans prognos om det engelska språkets framtid i danska Modersmålskredsens blogg. Han skriver:

"Sandt nok om spredningen om det engelske sprog i Nordamerika, og også hvad angår Australien, New Zealand osv. Men hvad er hensigten med Per-Åke Lindbloms udtalelser derom? Kan du tænke på store sprog, som ikke blev spredt på lignende måde? Hvad med spansk i Syd- og Mellemamerika, eller fransk i Quebec, Nordafrika og andetsteds? Eller arabisk i de nuværende lande udenfor den arabiske halvø? Eller græsk, der herskede i lang tid helt frem til Nordindien i oldtiden? Og latin? Eller de ariske indvandrere i Nordindien, hvis voldsomme gerninger i det andet årtusind før kristifødsel er beskrevet på deres sprog (vedisk sanskrit) i Vedaerne? Eller også for den sags skyld danskernes voldsom invandring i Nordøstengland og Sydskotland i 800 talet, med dannelsen af Danelaget, med en stærk påvirkning på engelsk som følge. Er meningen med Lindbloms bermærkninger, at engelsk derfor skulle være et særligt 'ondt' sprog i forhold de andre?"

Nej, jag menar inte att engelskan skulle vara ett mer ondsinnat språk än andra. Språk har inga inneboende egenskaper av moraliskt slag. Det går heller inte att säga att ett språk är vackrare eller fulare än något annat språk (det är helt och hållet en smakfråga), att det är ordrikare eller mera ändamålsenligt än andra språk. Möjligen kan man säga att ett språk, särskilt planerade språk, som ex. esperanto är enklare – att lära sig.

Men det finns de, både de som har engelska som modersmål och diverse supportrar, som menar att engelskans expansion i världen i första hand skulle bero på engelskans inneboende egenskaper. Argumenten varierar. Det kan heta att engelskan är speciellt ordrik, speciellt uttrycksfullt eller lätt att lära sig. Vissa franska språkaktivister har varit inne på liknande tankegångar vad gäller franskan: det är ett speciellt förnuftigt språk, som särskilt lämpar sig för logiskt tänkande. Detta är förmodligen ett arv från upplysningstiden och franska revolutionen. Vissa muslimer menar att arabiskan är Guds eget språk och därför intar en särställning. Men om Gud finns och är allsmäktig, borde Gud behärska alla språk lika bra. Allt annat vore en brist.

Men det finns inget språk i världshistorien som har uppnått en sådan internationell genomslagskraft som engelskan. Därför är det läge att påminna om varför engelskan uppnått sin nuvarande position, att det inte alls har att göra med några inneboende egenskaper.

De viktigaste förklaringarna är att

• Storbritannien lyckades bygga upp ett kolonialvälde på alla kontinenter, vilket bestod ända fram till 1960-talet;
• Storbritanniens viktigaste koloni, USA, visserligen frigjorde sig, men använde engelska som huvudspråk. Redan efter första världskriget var USA världens starkaste ekonomi, en position som USA behåller än idag;
• den informationsteknologiska revolutionen fr.o.m 1980-talet särskilt gynnade engelskans frammarsch, speciellt som den först ägde rum i USA. Det finns fler delförklaringar, men dessa är de viktigaste.

Jag är, för att citera mig själv, naturligtvis fullt medveten om att ”stora språk har alltid expanderat på mindre språks bekostnad. Denna expansion beror inte på att dessa språk har haft några överlägsna inre egenskaper utan enbart på ekonomiska, teknologiska, politiska och militära faktorer.”

Man kan naturligtvis ägna sig åt att diskutera ”gradskillnader i helvetet”, även om det inte är någon huvudfråga. Personligen anser jag att den engelska kolonialismen (och dess amerikanska efterföljare) åstadkom en större språkdöd, även relativt sett, på den amerikanska kontinenten än både den spanska och den franska kolonialismen. Detta berodde emellertid inte på några speciella egenskaper hos respektive språk utan på kolonialisternas politik. De engelska kolonialisterna (och deras amerikanska efterföljare) i Nordamerika fördrev i större utsträckning urinvånarna och ingick färre blandäktenskap än både spanjorer och fransmän. Dessutom fanns det inga statsbildningar norr om Mexiko. Spanjorerna rensade i och för sig delar av Syd- och Mellanamerika som Argentina, Uruguay, Karibien och vissa områden i Mellanamerika från indianer. De spanska kolonialisterna upptäckte dock efter en tid att vissa stora indianspråk som nahuatl (Mexiko), quecha (Peru/Bolivia) och guarani (Paraguay) behövdes som förmedlingsspråk. Det senare språket är officiellt språk i Paraguay, obligatoriskt skolämne och talas, enligt engelska Wikipedia, av 94 procent av landets befolkning mot 75 procent för spanskan.

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

The Five Minute Linguist var ett radioprogram som sändes i USA i samband med det amerikanska språkåret 2005. Inläggen finns antingen i utskriftsformat eller som ljudfiler. Innehållet i inläggen är naturligtvis kort och snärtigt. Här är ett utdrag från ett av inläggen:

 ”Jag har blivit förvånad över att höra folk från så skilda platser som Danmark och Hongkong berätta ett skämt, som tycks cirkulera i hela världen. Det går så här: Vad kallar du någon, som talar många språk? Svar: mångspråkig. Och någon som talar två språk: tvåspråkig. Och någon som bara talar ett språk? En amerikan. Inte roligt. Men det innehåller en kärna av sanning. Den enspråkige amerikanen är ökänd för sådana tabbar som företag som försöker sälja hamburgare i Indien, där man inte äter nötkött, eller som översätter "finger lickin' good" till kinesiska som "ät upp dina fingrar”. Medan dylika tabbar har varit kostsamma i ekonomiska termer, har brist på språkkunskaper i en värld efter den 9/11 haft allvarligare efterverkningar.  

Vi har inte råd med att inte förstå främmande språk och kulturer i en tid, då den nationella säkerheten mer än någonsin är avhängig tydlig kommunikation med allierade och potentiella motståndare. Vet ni att vi är den enda industrination, som vanemässigt släpper ut ungdomar, som bara kan ett språk, från gymnasiet? Det enda stora landet. Och den senaste inskrivningsundersökningen säger oss att bara 33 procent av dem studerar ett språk. Tvåtredjedelar av våra ungdomar… gör det inte. Samtidigt har regeringen stora eftersläpningar i fråga om material som väntar på att översättas, en brist på språkspecialister överallt och en beredskapsnivå på bara 30 procent i de mest kritiska språken.” (Egen översättning)

Situationen i Sverige är inte lika allvarlig. Svenska ungdomar kan både svenska och engelska. De flesta invandrarungdomar kan också tala föräldrarnas modersmål. Men sedan är det sämre beställt. EU:s utmärkta målsättning är att varje EU-medborgare ska tala två främmande språk förutom sitt modersmål. I Sverige försämras dock kunskaperna i tyska och franska bland ungdomarna, trots att Tyskland alltid varit en av Sveriges viktigaste handelspartner och trots att tyska är det största språket i EU. Franska är EU:s andra arbetsspråk efter engelskan och det näst största andraspråket i världen.

Problemet är att eleverna kan byta språk, om de anser att det går dåligt – läs: betyget är dåligt. De kan t.ex byta från franska till spanska, som har rykte om sig att vara ett ”lätt” språk. Men man behöver runt fem år på sig för att lära sig ett språk ordentligt i skolmiljö (utan att vistas i landet i fråga). Resultatet av dylika byten är att eleverna varken lär sig det ena eller det andra språket ordentligt. I framtiden kommer dock kunskaper i språk ge extra meritpoäng i samband med intagningen till högskolan. Vilken effekt detta kommer att ha, är svårt att säga i nuläget, men det kan knappast bli sämre.

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.