I en krönika (som inte är utlagd i nätupplagan ännu) i Svenska Dagbladet den 27/8 berättar Karin Ström om att hon bevistade Språktidningens releaseparty, att hon sträckläste premiärnumret och att alla, för vilka hon har återberättat innehållet, också har blivit intressserade av tidningen. Hon frågar sig varför:

"Varför? Är allt bara bara Fredrik Lindströms fel? Eller har vi svenskar fortfarande men av tidigare decennier där språkfrågor ansågs vara något som enbart putslustiga besservissrar ägnade sig åt, vilket skapade ett uppdämt behov hos svenska folket att idag vältra oss i etymologi och varför lejon inte kan vara rädda i singularis? 

Kanske har vi äntligen blivit frisläppta från det påtvingat avmätta och softa förhållande som bland annat tagit sig uttryck i en ständig ängslan att låta lillgammal och studentikos så fort vi försöker spänsta till språkdräkten lite..."

Jag tror inte att man skylla det uppblossande språkintresset på Fredrik Lindström; han har naturligtvis bidragit till det på ett förtjänstfullt sätt. Förklaringen är snarare en annan. Svenskans ställning i Sverige är inte lika självklar som den var ännu så sent som på 1980-talet. Dels har Sverige haft en omfattande invandring sedan mitten av 1970-talet, och därmed fått ett hundratal invandrarspråk på köpet, och dels - och viktigare - har användningen av engelskan expanderat kraftigt i Sverige de senaste två decennierna, fr.a inom högskolan, näringslivet, reklamen och massmedia. Svenska språket trampas helt enkelt på tårna. I alla länder, där ett språk, i synnerhet engelskan, tränger fram på andra språks bekostnad och hotar andra språk, kommer det en motreaktion. Denna motreaktion kan ta sig många uttryck, exempelvis i viljan att förhindra att vissa utrotningshotade språk helt dör ut, i ett ökad intresse för det egna språket, som Karin Ström beskriver, till att aktivt värna om det egna språket gentemot ett större språk, som hotar att beskära det förras domäner.

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.