(Brev till Språkförsvaret) 

Bland den största minoriteten invandrare, sverigefinnarna, finns en minoriteternas minoritet. Denna är de svenskspråkiga sverigefinnarna, som utgör en betydande andel av de cirka 400 000 sverigefinnarna. Invandringen av dessa var – av naturliga skäl – närmare 3 gånger så stark som för sverigefinnarna som helhet under den stora finska invandringen 1950 - 1990. Detta betyder 20 – 30 procent av den finska invandringen som då uppgick till över 500 000, av vilka ca 230 000 stannade kvar. Dessutom har deras återflyttning till Finland varit förhållandevis låg, delvis orsakat av svenska språkets tillbakagång i Finland. 

Denna minoritet är utanför i dubbel bemärkelse. De svenska myndigheterna har hittills helt vägrat att notera dem. När de begärde stöd för att få lära sig finska så att de skulle kunna återvända till sitt gamla hemland blev det också avslag. Motiveringen var att man inte utbildar invandrare så att de skall utvandra från Sverige. Denna motivering kanske man ändå måste förstå. 

Trots allt existerar denna minoritet de facto. De har träget varit med om att utveckla sitt nya hemland under årtionden ja århundraden, precis som sina finskspråkiga systrar och bröder. Detta även om de officiellt inte existerar i Sverige. Tror inte heller att de hörs mycket eftersom de är vana att klara sig själva. De flesta av dem står att finna på verkstadsgolvet, som i Finland där de utgör i huvudsak s.k ”småfolk” (arbetare, småföretagare, småbrukare, fiskare och lägre tjänstemän). Men det finns också en och annan höjdare och kändis som ex. Riksbankens chef  Stefan Ingves och Mark ”Mumin” Levengood.

Inför 200 års jubileet av 1808 skulle Sveriges folk förtjäna att få veta också om denna minoriteternas minoritet, som nu inte existerar officiellt. Att erkänna fakta är början till all visdom, sa vår salig president J.K Paasikivi.

Erik Skön

Finland