I en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 15/7 uttrycker Salomon Schulman sin skepsis till Maria Wetterstrands utspel under Almedalsveckan om undervisning på hemspråken i kärnämnen för invandrarelever:

”Min skepticism bygger på barnpsykiatrikerns och barnläkarens professionella erfarenhet samt på egen bakgrund i flyktingmiljö. Även om jag under mina småbarnsår talade med accent, fast jag är född i Malmö och senare i skolan nyttjade märkliga ordvändningar och mystiska syntaktiska konstruktioner, så släppte språkhandikappet framåt tonåren. Jag är lättad över att vi under mina uppväxtår hade politiker som visade oss barn till utlänningar så mycken respekt, att de trodde sig om att kunna bibringa oss en god svenska. (...) Någon enkel socioekonomisk förklaring till invandrarbarnens svårigheter idag köper jag inte. Då hade min generation det ännu värre, med fattigdom och föräldrar som varit med om de värsta styggelser under kriget. Ändå klarade vi oss, trots sämsta möjliga förutsättningar, bra i det svenska samhället. Anledningen var att vi fortfarande respekterades som svenskar.”

Schulmans artikel illustrerar också en av poängerna i mitt blogginlägg ”Är modersmålet alltid det starkaste språket?” om den aviserade Botkyrkamodellen, som ligger i linje med Wetterstrands uppfattning:

”I Botkyrka kommun tycks man också glömt bort alla invandrare, inte bara andra generationens utan också första generationens, som redan har lärt sig perfekt svenska utan att undervisningen skett via modersmålet eller hemspråket. Dessa invandrare borde fungera som förebilder; i stället kapitulerar Botkyrka kommun inför de påstådda problemen.”

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)