Östen Dahl

28 december 2008 14:51

Det mesta i det här inlägget kan jag faktiskt hålla med om. Men till att börja med innehöll ditt tidigare inlägg ett par oklarheter, som gjorde att man kunde läsa det på ett annat sätt. I det här inlägget argumenterar du mot försök att "fösa in alla andra generationens invandrarbarn i hemspråksklasser". Men i det citat som du själv ger från DN-artikeln finns det inget som säger att kommunen tänker göra hemspråksklasserna obligatoriska. Det står ju "få möjlighet att läsa alla läroämnen på sitt eget modersmål". Och det framgår inte heller av vad du skriver i ditt första inlägg att någon vill fösa någon någonstans. I första stycket står: "Målsättningen är att erbjuda undervisning på barnens modersmål i samtliga ämnen", och senare säger du: "Säkert kommer många invandrarföräldrar att ta sig en ordentlig funderare inför den föreslagna Botkyrka-modellen. Förmodligen kommer i synnerhet välutbildade föräldrar att välja bort den." -- vilket ju förutsätter att det är frivilligt! Och du säger inte att det är okej att erbjuda undervisning på hemspråken utan bara att elever "som har andra hemspråk än svenska" naturligtvis ska "ha rätt att studera dessa" -- inte "studera på dessa". Så det är faktiskt lätt att få intrycket att du argumenterar mot hemspråksklasser överhuvudtaget.

Sen vidhåller jag att Språkförsvaret talar med kluven tunga i denna fråga. Jag skrev en kommentar till ditt första inlägg som lät såhär: "Är det inte så att både sunda förnuftet och all seriös och etablerad forskning säger att användning av modersmålet ger det bästa inlärningsresultatet?" och du började ditt svar så här: "Absolut, givet att modersmålet också är huvudspråk i barnets övriga omgivning." Men jag hade kopierat formuleringen i frågan från en text som du själv har skrivit och som finns på sajten (http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=416), och där finns ingen inskränkning i generaliseringen. Dessutom, om man går till sidan "Vanliga frågor", återfinns formuleringen om rätt att studera hemspråket helt ordagrant, men följt av följande stycke: "På senare tid har det återigen på vissa håll blivit högsta pedagogiska mode att använda ett invandrarspråk som första undervisningsspråk i grundskolan, eller jämsides med svenskan, i vissa invandrartäta förorter, till exempel arabiska i Rosengård i Malmö. Detta är en mycket diskutabel utveckling, som mycket väl kan förstärka segregeringen och minska intresset för att lära sig svenska." Inte heller den här passagen ger intryck av att man ser positivt ens på frivillig undervisning på hemspråk.

Per-Åke Lindblom

31 december 2008 21:59

En motfråga till Östen Dahl

Östen,
jag förstår inte hur du kan tolka ”fösa in” som att jag skulle påstå att Botkyrka kommun formellt skulle förorda obligatoriska hemspråksklasser. Din tolkning är visserligen kreativ, men långsökt och direkt felaktig. Man kan fösa in kor, hästar och getter i ladugården eller stallet eller elever i ett klassrum, men formellt sett är det inte obligatoriskt.

Jag ska illustrera varför jag använder ordet ”fösa in”. Det finns universitet och högskolor, som starkt rekommenderar användning av engelska som avhandlingsspråk, ja, rekommendationen är så stark att doktoranden måste begära dispens för att skriva avhandlingen på svenska. Men det är inte obligatoriskt att skriva på engelska. När socialförvaltningen i Rinkeby i mitten av sjuttiotalet introducerade daghem på hemspråk som finska, grekiska, spanska och turkiska var det säkert också formellt frivilligt för föräldrarna att sätta sina barn i sådana daghem. Men samtidigt hade naturligtvis socialförvaltningen satsat resurser att bygga upp dessa daghem, vilket innebar att socialförvaltningen av lättförståeliga starkt ivrade för rekrytering till daghemmen i fråga. Initiativet (1) kom definitivt inte från de turkiska föräldrarna, som också var de första föräldrarna att ta sina barn ut från hemspråksdaghemmen för att i stället sätta dem i svenskspråkiga daghem. Systemet havererade så småningom. När eleverna börjar i gymnasiets årskurs 1, får de göra diagnostiska prov i svenska, engelska och matematik. Därefter placeras eleverna i klasser som läser svenska eller svenska som andra språk. Givetvis är det frivilligt att läsa svenska som andra språk, men hur många av eleverna kommer att försöka ”upphäva” den placeringen? Många elever, speciellt de som är födda i Sverige, upplever det som stigmatiserande att placeras i facket ”svenska som andra språk”.

Jag skulle bli mycket förvånad om de utbildningsansvariga i Botkyrka inte skulle utnyttja sin myndighetsställning och auktoritet eller åtminstone propagera ihärdigt för sin pedagogiska modell, d.v.s försöka ”fösa in” elever.

II.

Vad då ”kluven tunga”? Jag tror att problemet är att du inte håller isär vad som är en rättighet och vad som är lämpligt undervisningsspråk. Språkförsvarets utgångspunkt är att alla språk har ett inneboende värde, varav följer att vi anser att det är en rättighet att kunna använda sitt eget språk. Vårt intresse är primärt svenska språket, särskilt i relation till engelskan. Huvudansvaret för andra språk faller på dem som talar dem. Men vi har aldrig haft något intresse av att försämra vare sig de nationella minoritetsspråkens ställning eller invandrarspråkens. Det räcker därvidlag med att granska Språkförsvarets utkast till språklag för Sverige - http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=325 Den kanske viktigaste poängen i Språkförsvarets kritik - http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=495 - av det lagförslag, som återfinns i ”Värna språken”, är att det bara är en skyldighetslag, och inte en rättighets- och skyldighetslag.

Jag ska dra en parallell: Jag anser att nationer, d.v.s folk med gemensamt språk, kultur etc., har rätt att avskilja sig som egna stater, speciellt om nationen i fråga är utsatt för förtryck eller diskriminering, men betyder det att ett avskiljande alltid är lämpligt? Ta fallet Slovakien exempelvis. Naturligtvis hade Slovakien rätt att avskilja sig som egen stat och Tjeckien gjorde helt rätt som inte alls satte sig på tvären. Men vad vann Slovakien egentligen på detta avskiljande? Det har jag absolut inte förstått.

Om man tar min yngsta dotter som exempel, har jag och min fru utnyttjat rätten att läsa hemspråk för vår dotters räkning, eftersom vi fann det lämpligt. När vår dotter lärde sig tala, lärde hon sig tala två språk samtidigt, svenska och polska, och hon talar polska flytande, trots att hon i princip bara talar språket med sin mamma och sina släktingar i Polen.

Du skriver att du i en kommentar också ställt frågan: "Är det inte så att både sunda förnuftet och all seriös och etablerad forskning säger att användning av modersmålet ger det bästa inlärningsresultatet?" och berättar att du har hämtat den från en av mina artiklar http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=416 . Men i den artikeln är det inte alls fråga om en retorisk fråga utan om ett påstående: ”Både sunda förnuftet och all seriös och etablerad forskning säger att användning av modersmålet ger det bästa inlärningsresultatet.” Jag svarade då: ”Absolut, givet att modersmålet också är huvudspråk i barnets övriga omgivning”.
Det framgår av den citerade artikeln ”Högskoleförordningen är överspelad http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=416” att diskussionen gäller svenskspråkiga studenter, oavsett om svenska är deras modersmål eller huvudspråk eller inte, vid universitet och högskolor i Sverige. Diskussionen gäller inte svenskspråkiga studenter vid utländska universitet eller utländska utbytes- eller gratisstudenter vid svenska högskolor. In- skränkningen av generaliseringen framgår av sammanhanget. Dessutom är det en kort artikel med fastställt utrymme som publicerades i en studenttidning.

Jag anser att eleverna i Rosengård och i Botkyrka naturligtvis ska ha rätt att undervisas på sina hemspråk, läs föräldrarnas modersmål, inte bara läsa hemspråk vid sidan av svenska. Detta är rättighetsaspekten. Däremot tror jag inte en sekund på att elever som redan gjort ett språkbyte från föräldrarnas modersmål till svenska, d.v.s svenska är deras starkaste språk, ska låta sig undervisas på sina hemspråk. Detta vore direkt kontraproduktivt och skulle försena befästandet av svenskan. Detta är lämplighetsaspekten. Detta måste eleverna och deras föräldrar kunna välja bort och inte låta sig fösas in i en fålla, som med stor sannolikhet är en återvändsgränd.

Min erfarenhet efter att ha bott mer än 30 år i Rinkeby-Tensta och med stor bekantskapskrets inom området, samt undervisat både vuxna invandrare och andra generationens invandrare i både svenska som andra språk och svenska i snart 25 år, är att det normala är att det absoluta flertalet andra generationens invandrare gör ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska som huvudspråk och det starkaste språket. Eller som den här flickan, Ahlam El-Mahi, säger i en intervju http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=248200: ”Även om mitt modersmål är arabiska så pratar jag det nästan inte alls hemma. Det är bara då vi åker till Marocko några veckor som jag använder det. Mitt språk är svenska.”

Om skolpolitiker i Rosengård och Botkyrka bortser från språkbytesaspekten, anar jag ugglor i mossen. Dessutom kommer det att uppstå många organisatoriska och andra problem på vägen. Knappt hälften av alla hemspråkslärare är idag behöriga. Kommer det att kunna bedrivas klassundervisning på små invandrarspråk? Hur kommer arabiskspråkiga elever uppleva det att andra kurdisk-, assyrisk-, spansk-, rysk- eller svenskspråkiga elever sitter någon annanstans i skolan och läser matematik och andra ämnen under en stor del av skoldagen eller vice versa? Är det inte i praktiken en uppdelning efter etnicitet? Hur länge bör man låta denna uppdelning fortgå?

Jag har en avslutande, enkel motfråga till Östen Dahl:

Givet att en elev har gjort ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska, som i stället fungerar som huvudspråk och starkaste språk, vilket är då det lämpligaste undervisningsspråket för eleven, föräldrarnas modersmål eller svenska?


1) Jag bodde i Rinkeby 1975 – 1990, så jag utgår från mina minnesbilder. Samtliga mina barn har också gått på daghem i Rinkeby.

Östen Dahl

1 januari 2009 11:10

Per-Åke,
Jag ska göra ett försök att fatta mig kort, jag är inte säker på om det lyckas.

Min tolkning av "fösa in alla andra generationens invandrarbarn" grundade sig på att du säger att detta "är en annan sak" än om man "erbjuder undervisning på hemspråken, som föräldrar och barn kan tacka ja eller nej till". Men du vet väl själv bäst vad du menade.

Din "enkla motfråga" är formulerad på ett sätt som gör att det kan synas svårt att besvara den på annat sätt än att det förstås är svenska som är det lämpligaste undervisningsspråket. Och så är det säkert om man antar att det enda kriteriet är hur man "lyckas maximalt i Sverige". Men eftersom du också tycker att det är invandrarna själva som ska avgöra vad som är bäst så måste man också kunna förutsätta att de kan ha andra synpunkter på språkvalet. Exempelvis så är det kanske inte alltid så glasklart att ett språkbyte har skett. (Eftersom du citerar min bok så vill jag nämna att jag diskuterar användningen av termen "språkbyte" på s. 159.) Det är säkert ofta så att föräldrar märker att barnet håller på att tappa sin aktiva behärskning av deras språk och inser att det krävs kraftiga åtgärder för att det inte ska ske -- och just i en sådan situation kan de vilja sätta barnet i en modersmålsklass. En annan sak som bör tilläggas här är att det du kallar tidiga språkbyten i lika stor utsträckning äger rum hos talare av inhemska minoritetsspråk (eller kanske till och med majoritetsspråk i vissa länder). Frågeställningen borde vara densamma för samiska barn i Luleå och älvdalska barn i Kyrkbyn som för somaliska barn i Botkyrka. Jag förutser invändningen att undervisning på minoritetsspråken är väsentlig inte bara för barnen utan också för bevarandet av språken i stort. Men i så fall har man gått ifrån den allmänna principen att det alltid är barnets starkaste språk som ska styra valet av undervisningsspråk.

Du säger: "Huvudansvaret för andra språk faller på dem som talar dem." Men det måste väl ändå vara majoritetens ansvar att se till att minoriteterna får sina intressen tillgodosedda? I mötet med engelskan är svenskan generellt det svagare språket, men gentemot övriga språk i landet är det i överläge. Och man kan väl knappast begära att grupper där många förutom att vara språkligt handikappade inte ens har rösträtt ska kunna hävda sina intressen utan aktivt stöd från den inhemska majoriteten.

Slutligen skulle jag vilja föreslå att formuleringen på sidan "Vanliga frågor", där det står "Naturligtvis ska elever, som har andra hemspråk än svenska, ha rätt att studera dessa" ändras till "Naturligtvis ska elever, som har andra hemspråk än svenska, ha rätt att undervisas på dessa", i enlighet med vad du säger här. Annars måste läsaren tillämpa en mycket kreativ tolkningsstrategi för att förstå att det faktiskt är detta som avses!

Per-Åke Lindblom

3 januari 2009 22:15

Jag kommenterar bara kort några av Östen Dahls påståenden:

1.”Det är säkert ofta så att föräldrar märker att barnet håller på att tappa sin aktiva behärskning av deras språk och inser att det krävs kraftiga åtgärder för att det inte ska ske - och just i en sådan situation kan de vilja sätta barnet i en modersmålsklass."

Det händer säkert. Det viktigaste motivet är förmodligen att invandrarföräldrar vill att barnen ska kunna kommunicera med mor- och farföräldrar liksom nära släkt i ursprungslandet. Grekiska föräldrar – hur stor andelen har varit är mycket svår att uppskatta – har t.o.m skickat sina barn, när de blivit skolmogna, till Grekland för att de ska gå skolan där. De har då bott hos mor- eller farföräldrar eller någon nära släkting. Jag har aldrig träffat någon grekisk elev som varit överförtjust i detta arrangemang. En elev berättade att han såg till att snabbt bli relegerad från den skola han gick i, så att föräldrarna var tvungna att hämta honom tillbaka till Sverige.

2.”Frågeställningen borde vara densamma för samiska barn i Luleå och älvdalska barn i Kyrkbyn som för somaliska barn i Botkyrka. Jag förutser invändningen att undervisning på minoritetsspråken är väsentlig inte bara för barnen utan också för bevarandet av språken i stort. Men i så fall har man gått ifrån den allmänna principen att det alltid är barnets starkaste språk som ska styra valet av undervisningsspråk.”

Föräldrar har nog ett mycket stort inflytande över barnens språkval fram till de tidiga tonåren. Därefter kan barnen få igenom sin vilja mycket lättare, om de anser föräldrarnas språkval är felaktigt, eller helt enkelt sabotera föräldrarnas språkval genom skolk eller genom att hitta på en massa ursäkter etc. Jag anser att det är stor skillnad mellan å ena sidan barn, vars föräldrar talar lulesamiska eller älvdalska, och barn, vars föräldrar talar somaliska. De förra språken är små territoriellt baserade minoritetsspråk. Om barnen inte för föräldrarnas språk vidare, så kommer språken så sakteliga att dö ut. Somaliska är huvudspråk i Somalia – och talas även i Kenya och Etiopien – med 15 – 25 miljoner talare (Wikipedia). Även om alla somaliska utvandrare så småningom förlorar sitt språk i andra, tredje eller fjärde generationen, så kommer somaliskan att överleva som språk.

Strax före jul åkte jag buss från Tensta till Kista för att handla julklappar. I Rinkeby steg två somaliska tonårsflickor på. De satte sig alldeles bakom mig, så jag kunde tjyvlyssna på deras samtal. De var uppenbart väninnor, inte systrar, och talade svenska med varandra. De talade inte rinkebysvenska med varandra utan en mycket vårdad, välljudande svenska.

3.Du citerar mitt påstående "Huvudansvaret för andra språk faller på dem som talar dem" och ställer frågan ”men det måste väl ändå vara majoritetens ansvar att se till att minoriteterna får sina intressen tillgodosedda?”

Om de som talar ett hotat minoritetsspråk inte själva kämpar för att deras språk ska överleva, hjälper inga yttre insatser från majoritetssamhälle eller från lingvister. Det är uppenbart att samiskans, meänkielis och älvdalskans renässans i första hand beror på att samer, tornedalsfinnar och älvdalingar själva vill bevara sitt språk och att en del eldsjälar har gått i spetsen. De har säkert också fått en hel del hjälp utifrån också; hur mycket kan jag inte avgöra, men utan deras egen motivation skulle det ha varit ”kört”. I och för sig kan säkert t.ex språkvetare inspirera företrädare för ett minoritetsspråk att ta tag i språkfrågan, men några måste ju fortsätta att använda språket som huvudspråk. Naturligtvis ska också majoritetssamhället inta en generös attityd gentemot de nationella minoritetsspråken, inte bara underlätta utan även understödja bevarandet av dessa språk. Denna uppfattning gav jag uttryck för redan på tidigt 80-tal, så jag tänker inte orda mer därom.

4. När det gäller formuleringen i ”Vanliga frågor” har jag inget emot att den ändras, och kommer att ta upp förslaget med övriga undertecknare. Alla måste dock vara överens, eftersom ”Vanliga frågor” är en kollektiv produkt.

Östen Dahl

3 januari 2009 23:12

Hm, den här diskussionstråden blir ganska lång, men det är ju intressanta och viktiga problem...
1. Okej, grekiska invandrarbarn gillar inte att bli skickade till Grekland för att gå i skolan där, men är då inte grekiskspråkig undervisning i Sverige ett bättre alternativ?
2. Ja, din invändning är ju precis den jag förutspådde, så du menar alltså att det ibland är lämpligare att man får undervisning på ett språk som inte är ens starkaste. Är det med andra ord så att det lämpligaste undervisningsspråket för en samisk elev är samiska också när eleven har gjort ett språkbyte, från samiska svenska, som då fungerar som huvudspråk och starkaste språk? Och hur ska man tillämpa resonemanget på nordsamiska, romani och jiddisch som har betydligt fler talare i andra länder än i Sverige?
3. Du talar nu om de nationella minoritetsspråken, men jag tänkte faktiskt i första hand på invandrarspråken. Antag att det nästa år dyker upp 25 000 flyktingar från Kongo (ungefär lika många som kommer från Irak varje år). Vem tar vara på deras intressen?
4. Bra, kanske ni ska fundera lite på formuleringarna i förslaget till språklag också -- åtminstone jag har lite svårt att få dem att gå ihop med en självklar rätt till undervisning på hemspråket.