I en krönika, "Jag är mitt språk", i Helsingborgs Dagblad den 19/12 formulerar Teresa Küchler en kärlekförklaring till det svenska språket. Den har säkert att göra med att hon har rik erfarenhet av EU och Bryssel:

"'Mitt fosterland är det portugisiska språket', Fernando Pessoas berömda ord står inristade på en staty av den portugisiske författaren nära mitt hem. Jag studsar till varje gång jag läser det. Jag är mitt språk, min identitet är min tankesvärld och mina tankar klär jag i de ord som finns till buds i mitt språk med de konnotationer och associationer som just det språket och de orden tillåter. Mina tankar kan inte gå längre än så, mina åsikter kan inte tänkas om de inte kan sägas. Och därför är svenskan mitt fosterland, bara i språket hittar jag hela mig själv.

Jag kommer aldrig att göra anspråk på de svenska sjöarna, bergen och dalarna. De var aldrig mina, jag ägde dem aldrig. Jag kommer aldrig säga till en främling att hon inte får sitta på samma stycke svenska mark som jag. Jag har mitt fosterland på tungan.  

Svenskan är för mig det mest precisa, nyanserade, böjliga och tänjbara, dramatiska, poetiska eller, när så behövs, lagtextsnustorra språket i hela min föreställningsvärld. Varför skulle min föreställningsvärld vara mindre viktig i den europeiska debatten än en engelsmans? Varför ska brittens tankar flöda utan hinder i en politisk debatt, medan mina ska filtreras genom språknät?"

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)