Direktlänk till inlägg 25 januari 2009

En kommentar till Maria Wetterstrand

Av Nätverket Språkförsvaret - 25 januari 2009 14:51

   


Dagens Nyheter publicerade den 15 januari en debattartikel, ”Klassförakt i Sverige mot inflyttade finnar”, av Maria Wetterstrand. Artikeln innehåller vissa felaktigheter och präglas också av bristande historiekunskaper.


Felaktig jämförelse 


Det går inte att jämföra finlandssvenskan med sverigefinskan rakt av. Det förra språket är ett territoriellt baserat språk med lång historisk tradition, i praktiken en nationell minoritet, medan sverigefinskan är ett resultat av invandring i modern tid.  Alla tidigare finska invandrare fr.o.m 1500-talet till de s.k finnmarkerna, eller exempelvis Stockholm, har assimilerats. Däremot kan man dra en direkt parallell mellan finlandssvenskan och tornedalsfinskan (meänkieli).


Vad kännetecknar en nationell minoritet egentligen? Detta måste definieras utifrån en samhällsteoretisk och historisk analys. Jag anser att följande definition är mycket användbar: En nation, eller en nationell minoritet, är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), gemensamma sociala och kulturella traditioner och ett gemensamt ekonomiskt liv. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras.


I en artikel från 1984 skrev jag att ”samerna och tornedalsfinnarna är klara exempel på nationella minoriteter i Sverige”.  När det gäller tornedalsfinnarna skrev jag också:


 ”Tornedalsfinnarna befinner sig, trots att de är fler än samerna, i en svårare situation. Deras dialekt, en nordfinsk dialekt, som både har arkaiska drag och är starkt uppblandad med svenska, skiljer sig så starkt från riksfinskan att det är en öppen fråga om det riksfinska skriftspråket längre tjänar som ett stöd för tornedalsfinskans bevarande. 


Bland tornedalsfinnarna råder det också delade meningar om det är möjligt att bevara tornedalsfinskan eller om den är dömd att dö ut. Men i varje fall är det ett rättvisekrav, särskilt med tanke på den svenska statsmaktens tidigare förföljelser mot tornedalsfinskan, att tornedalsfinskans möjligheter att överleva understöds.” 


Den som vill läsa mer om mäenkieli kan läsa denna sakliga artikel på Wikipedia. Artikeln sammanfattar det språkliga förtrycket på följande sätt:


 ”Under 1800-talet gjordes försök att försvenska tornedalingarna i namn av skolpedagogik och nationalstatsideologi, eller göra dem "tvåspråkiga", som det hette i förslagsställarnas språkbruk. 1888 beslutades att svenskan skulle bli enda undervisningsspråk i statens folkskolor, en ordning som enskilda socknar i Tornedalen redan infört på egen hand för sina skolor. Det finns vittnesmål om att skolbarn förbjöds att tala finska även på rasterna, och straffades om de ändå gjorde detta. Någon generell föreskrift om finskt talförbud fanns inte - men ändå utgick ett särskilt påbud 1957 att inte förbjuda att finska talas, vilket gör att detta år räknas som början till slutet på språkförtrycket.” 


Det hör till saken att det är omöjligt att bevisa exakt hur länge ett visst språk har talats i ett visst område så länge det saknas skriftliga källor, men man kan ändå göra vissa uppskattningar. Svenska och finska har förmodligen existerat parallellt i Norrbotten i runt tusen år. Svenska och samiska har existerar sida vid sida i ännu större områden i Sverige och förmodligen ännu längre än tusen år. Detsamma gäller svenskan och finskan i Finland, som också har existerat sida vid sida i omkring tusen år. Finland har befolkats av samer, som successivt trängdes undanav finnar och svenskar. Den finska invandringen skedde till inlandet, medan den svenska skedde något senare till södra Finlands och Österbottens kusttrakter. Det är också betecknande att respektive folkgrupper betalade olika slags skatt under tidig medeltid; de förra i säd och de senare i smör helt enkelt beroende på att de bedrev olika slags jordbruk. När Finland inkorporerades av den svenska centralmakten skedde det på ungefär samma sätt som Norrland införlivades, d.v.s utan kända fältslag och utan organiserat motstånd från finnarnas sida, som förmodligen inte ens var organiserade i stamförbund. Svenska blev det huvudsakliga administrativa språket fram till 1809, även om den svenska staten förde en pragmatisk språkpolitik i övrigt. Finska blev jämställd med svenska som administrativt språk i slutet av 1800-talet och snart i praktiken administrationens huvudspråk. Formellt jämställdes de båda språken i språklagen från 1921.  Den svenska befolkningsandelen var också betydligt större än dagens knappa sex procent. Men det avgörande var att svenska fungerade som modersmål för befolkningen i avgränsade geografiska områden i södra Finland och Österbotten, vilket det fortfarande gör än idag.


Maria Wetterstrand påstår att de ”svenskspråkiga i Finland tillhört ett slags övre klass”. Detta är inte sant utan en myt; Svenskfinland uppvisar samma klasstruktur som Finland i sin helhet. Vissa fennomaner på 1800-talet som Snellman insåg att de var tvungna att modifiera sitt förfinskningsprojekt: det var en sak att förmå svenskspråkiga borgare, tjänstemän och intellektuella i städerna att byta språk till finska - en helt annan sak att förmå den svenskspråkiga bonde- och fiskarbefolkningen att göra samma sak. Möjligtvis är de svenskspråkiga fortfarande överrepresenterade inom den ekonomiska och politiska eliten i Finland. Detta är i så fall ett arv från den ”svenska tiden”.


Hur många har finska som modersmål i Sverige? 


Maria Wetterstrand skriver att


"I Sverige bor idag 440000 människor med finsk bakgrund. De har antingen flyttat från Finland, är finska medborgare eller har minst en finsk förälder. Hälften av dem använder finska språket."


För det första borde hon ha skrivit "finländsk bakgrund", eftersom denna benämning inte tar hänsyn till språktillhörighet, finsk eller svensk. För det andra kan hon inte uttala sig tvärsäkert om hur många som använder finska språket, eftersom Sverige saknar språkstatistik. Det blir bara gissningar mellan tummen och pekfingret.


Immigrant-Institutet har delvis andra siffror (senast uppdaterade 2007):


"Den finskspråkiga invandrargruppens andel av de från Finland härstammande var vid årsskiftet 1981/1982 en kvarts miljon. Av de vuxna finskspråkiga (18 år eller äldre) hade 101000 finskt medborgarskap. I ovan angivna tal ingår inte den tornedalsfinska gruppen. År 2000 var antalet invandrare från Finland, inklusive de svenskspråkiga, 195447."


Invandringen från Finland till Sverige efter andra världskriget var huvudsakligen en arbetskraftsinvandring. Bosättningen i Sverige koncentrerades till Stockholm liksom till industricentra i Mälardalen som Västerås och Eskilstuna, till Göteborgsområdet och Borås samt till bruksorter i Bergslagen. Föreningsverksamheten bland sverigefinnarna har varit mångskiftande och organisationsnätet omfattande. År 1983 fanns ca 630 sverigefinländska föreningar eller organiserade grupper (de finlandssvenska föreningarna inräknade). Den största finskspråkiga organisationen, Riksförbundet Finska Föreningar i Sverige, som bildades 1958, hade168 medlemsföreningar med sammanlagt 46 000 medlemmar. Verksamheten finansierades bl. a. med svenskt och finländskt statsstöd, medlemsavgifter och bidrag från olika fonder. Riksförbundet Finska Föreningar i Sverige gav också ut en tidning, ”Ruotsin Suomalainen ("Sverigefinnen"), mellan 1965 och 1984.  På 1980-talet fanns det också över 400 finska hemspråksklasser i Sverige.


Idag är emellertid situationen radikalt annorlunda. Sverigefinska Riksförbundet organiserar 19000 medlemmar, d.v.s 7,5 procent av uppskattningsvis 250000 sverigefinnar. Ett försök att starta en dagstidning på finska 2003 misslyckades och tidningen gick i konkurs två år senare. I dag finns det endast fyra kommuner som hemspråksklasser på finska i Sverige. Idag finns det sju fungerande sverigefinska friskolor, medan två är på gång. Men de är förmodligen färre än antalet arabiska friskolor och i Eskilstuna har också arabiska gått om finskan som största invandrarspråk. Det finns två sverigefinska folkhögskolor.


Enligt Skolverkets statistik 2006/2007 över antalet elever med annat modersmål än svenska hade 8981 elever finska som modersmål, medan antalet elever som hade grekiska som modersmål var 1747. Andelen elever med finska som modersmål utgjorde 3,6 procent av hela den sverigefinska gruppen, medan andelen elever med grekiska som modersmål utgjorde 8, 7 procent av hela gruppen (uppskattningsvis 20000), d.v.s mer än dubbelt så stor. Vad förklarar denna märkliga diskrepans?  


Varför minskar antalet finskspråkiga i Sverige? 


I en artikel försöker Raija Kangassalo förklara varför de finska föreningarna i Sverige har förlorat medlemmar:


Som ett problem inom den sverigefinska gruppen har dock uppfattats att den yngre generationen, andragenerationens sverigefinnar, inte i någon större grad har tilltalats av den sverigefinska förenings- och kulturverksamheten. Andragenerationens sverigefinnar har däremot lockats av den svenska och anglosaxiska nöjeskulturen, och sverigefinskheten har nästan enbart blivit en privatsak för dem.” 


Denna förklaring är så allmän att den skulle kunna appliceras på vilket svenskt politiskt parti eller förening som helst.


Maria Wetterstrand skriver däremot:


"Det går inte att komma ifrån att klassperspektivet har påverkat våra länders olika attityder mot minoriteterna. Medan svenskspråkiga i Finland tillhört ett slags övre klass, så har finskspråkiga i Sverige generellt haft låg status och få maktpositioner. De finskspråkiga som invandrat till Sverige under de senaste decennierna har ofta återfunnits som arbetskraft i den svenska industrin eller på jobb med låg status inom den offentliga sektorn."

 

Förmodligen ska man inte fästa alltför stort avseende vid rubriken på artikeln, ”Klassförakt i Sverige mot inflyttade finnar”, eftersom denna kan vara DN:s. Men i vilket land har arbetskraftsinvandrare haft hög status eller fått maktpositioner? De finskspråkiga invandrarna har inte särbehandlats på ett negativt sätt jämfört med italienska, jugoslaviska eller grekiska arbetskraftsinvandrare. Min erfarenhet från verkstadsgolvet och LO-kollektivet från tiden 1962 – 1968 och 1970 – 1980 är att man i första hand var arbetskamrater med gemensamma intressen; ingen etnisk grupp trakasserades och vardagsrasismen var begränsad. Det fanns mycket små övervintrande nazistiska och fascistiska organisationer, som saknade praktisk betydelse. Organiserade invandrarfientliga partier och grupper är ett senare fenomen.


Om Maria Wetterstrand anser att det har förekommit en systematisk och medveten repression av den sverigefinska gruppen utanför Tornedalen, bör hon i så fall kunna dokumentera den. Jag kommer i så fall fördöma den lika ihärdigt som hon.


Det har skett en frivillig assimilering 


Den enda rimliga förklaringen till att antalet finskspråkiga minskar i Sverige är att det har skett och sker successiva frivilliga språkbyten. Ingenstans utanför Tornedalen har de finskspråkiga invandrarna befunnit sig i majoritet i något avgränsat geografiskt område; de har hela tiden varit tvungna att kommunicera på svenska. Även om 10 procent av Surahammars befolkning vid något tillfälle har varit finskspråkig, så har Surahammars uppland aldrig varit det. Dessutom har de finskspråkiga invandrarna aldrig haft något tabu mot att ingå blandäktenskap med svenskar och vice versa; tvärtom har svenskar och finnar ingått blandäktenskap med varandra i tusen år. Det betyder att många av andragenerationens finskspråkiga invandrare har övergått till svenska som huvudspråk, och ännu fler i den tredje generationen. I många fall är språkbytet fullbordat i den tredje generationen. Detta är en objektiv process, som inte behöver framtvingas – och inte heller kan hindras - av några myndigheter. Seriös språkforskning borde studera denna process i detalj. Som en fingervink kan nämnas att 90 procent av andragenerationens ester i Sverige ingick blandäktenskap.


Samma process äger rum fr.a i södra Finland, trots att finlandssvenskarna är territoriellt koncentrerade. Detta beror på den urbanisering, som skett i Finland fr.o.m 1900-talets början, vilket lett till stor inflyttning av finskspråkiga finländare till städer och tätorter i södra Finland med resultat att de svenskspråkiga successivt har hamnat i minoritet. Dessutom har det skett en stor utvandring av finlandssvenskar, 100000 till 150000, till Sverige.


Om man utgår från de historiska erfarenheterna från typiska immigrationländer som USA, Canada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland, assimileras normalt immigranter senast i den tredje generationen. Tar det längre tid, beror det på endogami, d.v.s att gruppen tillämpar ingifte av etniska, kulturella eller religiösa skäl. Majoriteten av alla amerikaner är t.ex ättlingar till icke-engelskspråkiga invandrare.


Inte ens erövrarfolk undgår assimilering. Det gäller t.ex frankerna i Frankrike, västgoterna i Spanien och normanderna i England; det gäller mongolerna och manchuerna i Kina. Det avgörande är antalet erövrare och vilken status erövrarnas språk och kultur har i förhållande den besegrade ursprungsbefolkningens.


Slutord


Jag är överens med Maria Wetterstrand om att Sverige bör utöka det område där finska språket har status som nationellt minoritetsspråk till att omfatta alla kommuner i Södermanlands, Västmanlands, Upplands och Stockholms län, i enlighet med det förslag som lades fram i utredningen ”Rätten till mitt språk” 2005. Men våra skäl är uppenbarligen olika.


Jag menar att det är helt uppenbart att det fortfarande finns starka koncentrationer av finskspråkiga i Mälardalen, trots att det har skett ett omfattande språkbyte i den andra och tredje generationen. Dessutom skulle fr.a första generationens finska invandrare dra nytta av ett sådant beslut, eftersom många äldre invandrare tenderar att glömma ett inlärt språk,  medan modersmålet består. Däremot tror jag inte att ett dylikt beslut skulle bromsa assimileringsprocessen.


Maria Wetterstrand skriver:


Om Sverige fortsätter att nedprioritera frågor som rör Finland och människor i Sverige med finsk bakgrund så riskerar det att slå tillbaka mot oss själva. Intresset för Sverige och känslan av samhörighet oss emellan minskar i dag i Finland. Fortfarande finns ett särskilt band mellan länderna och det ses som naturligt att söka samarbeten och handelsförbindelser, något som är till gagn för båda parter. Denna särskilda relation riskerar att gå förlorad om den inte vårdas. Sveriges dåliga hantering av finska språket och kulturen i Sverige används också som ett argument emot svenskans starka ställning i Finland.”


Men är språkpolitiken i Sverige och Finland två kommunicerande kärl? Varför ska man snegla på opinionen i grannlandet? Ska inte språkpolitiken i respektive land utformas med hänsyn tagen till respektive minoritets rättigheter och behov? Vad menar hon med ”svenskans starka ställning i Finland”? ”Stark” i förhållande till vad? I förhållande till ”sverigefinskan”? Men finlandssvenskan och sverigefinskan är inte helt jämförbara, eftersom de har olika historiska förutsättningar. Har svenskan i Finland en oförtjänt stark ställning?


Då Ryssland erövrade Finland 1809 hade uppskattningsvis 80 procent finska som modersmål, medan 20 procent hade svenska som modersmål. Till att börja med gynnade den ryska statsmakten också svenskan. Men svenskan i Finland har befunnit sig under press alltsedan mitten av 1800-talet, då fennomanerna, senare gammelfinnarna, gjorde gemensam sak med den ryska statsmakten. Till historiens ironi hör att många av de ledande fennomanerna var svenskspråkiga, varav vissa aldrig lärde sig finska, men de trodde fullt och fast på ”Ett språk, ett folk och en nation”. Den ryska statsmakten insåg också fördelarna med att försvaga banden med Sverige. Alltsedan dess har finskan expanderat på svenskans bekostnad. Inom den fennomanska rörelsen har det alltid funnits krafter, som velat göra Finland enspråkigt finskt.  Än idag existerar rörelser i Finland, som vill göra landet enspråkigt, vilket är unikt för Europa.


Det bedrevs rena kampanjer för att förfinska skolväsendet i början av 1900-talet, varvid många svenska skolor försvann från många finska orter. 1906 organiserades en namnbyteskampanj, varvid 100000 finländska medborgare bytte sina svenska efternamn till finska. Den äktfinska agitationen, särskilt vad gäller den högre utbildningen, var intensiv ända fram till 1935, då den finländska regeringen insåg att det var viktigt att försöka tona ner den av utrikespolitiska skäl, framförallt på grund av hänsyn till övriga Norden. Den fennomanska historieskrivningen är ett kapitel för sig, men i princip har den gått ut på att bagatellisera de svenskspråkigas roll i det finländska statsbygget eller rentav förfalska historien.


Idag, då knappt sex procent av finländarna anger att de har svenska som modersmål och det absoluta antalet talare understiger 300000, upplever fortfarande de flesta finlandssvenskar att svenskan befinner sig under press och att det finns en dold agenda. Till exempel planeras kommunsammanslagningar, vilket innebär att tidigare svenskspråkiga kommuner kommer att uppgå i större kommuner, där de svenskspråkiga hamnar i minoritet. Enligt en undersökning är det redan idag bara ca 40 % av de svenskspråkiga minoriteterna som får service på sitt modersmål trots att de varit med och byggt upp och försvarat sitt hemland lika länge som den finska befolkningen. För de finskspråkiga minoriteterna i kommuner med svenskspråkig majoritet är läget bättre. Omkring 85 % av de finska minoriteterna får service på sitt modersmål.


Maria Wetterstrand menar att svenska staten ska uttala en offentlig ursäkt och ett tydligt avståndstagande från den assimilationspolitik som bedrevs gentemot den finskspråkiga befolkningen i Sverige under stora delar av 1900-talet. Den ursäkten och det avståndstagandet bör i så fall begränsas till den tornedalsfinska minoriteten i norr, vad det nu kan ha för praktisk betydelse. En intressant fråga är om Maria Wetterstrand verkligen anser att den finlandssvenska minoriteten i Finland har behandlats på ett exemplariskt sätt.


De finskspråkiga invandrarna till Sverige efter andra världskriget har behandlats på samma sätt som alla andra invandrare till Sverige; möjligtvis bättre, på grund av de historiska banden mellan Sverige och Finland. De har haft samma rätt – och möjlighet - som alla andra invandrare att behålla sitt språk. Problemet är ju att om man utvandrar till ett land med ett annat huvudspråk än sitt eget modersmål hamnar man i underläge; man måste använda huvudspråket i allt större utsträckning, medan det egna språket bara fungerar i familjen, bland släkt och landsmän. Redan i andra generationen gör de flesta barn ett språkbyte; de talar och skriver bättre svenska än sina föräldrars modersmål. När de blir vuxna, väljer de inte partner i första hand efter språktillhörighet och då bryts språkkedjan i tredje generationen. Och vad är det för fel på det?


Per-Åke Lindblom


Referenslitteratur:


Reinhold Enquist: Varför språkstrid i Finland? Därför! (ISBN 978-952-9812-07-3) – Reidev  Oy AB 2008


Kari Tarkiainen: Sveriges Österland – från forntiden till Gustav Vasa (ISBN 978-91-7353-246-4) – Svenska Litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis 2008


Staffan Ringskog: Den finlandssvenska självbilden – om synen på finlandssvenskarnas framtid i Finland  – D-uppsats vid Historiska institutionen, Lund universitet 17/4 2008


Per Jonsson: Svensk överhet och finska undersåtar. Svensk språkpolitik under 400 år - Föreläsning på Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, april 1990. Utgiven i serien Finsk-ugriska småskrifter, häfte 8 (1991).


Texten korrigerades den 31/1 2009.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)  

 
 
Lars-Nila Lasko

Lars-Nila Lasko

25 januari 2009 23:45

Per-Åke!
Du hade ett omfattande inlägg där jag bara kommenterar några få saker. Du skriver att Tornedalsfinnarna har en svårare situation än samiskan och samerna trots att de är fler än samerna. När det gäller antalet samer så vet vi helt enkelt inte hur många de är om du inte utgår från de som har eller haft renmärken, vilket är en minoritet i minoriteten. Om samiskan så består det ju av flera språk med flera olika alfabet. Är det inte värre för exempelvis pitesamiskan eller sydsamiskan som talas av bara några få än för tornedalsfinskan? En slutfråga rör din definition av nationella minoriteter och hur passar den in i riksdagens beslut om de 5 nationella minoriteterna (eller kanske 6 snart)? Läs mer på www.samiworld.has.it om saken.

http://www.lars-nila.blogspot.com

 
Ingen bild

Lasse

27 januari 2009 23:09

Vad är meningen med detta?

Att svenskan i Finland och finskan i Sverige är två helt olika historier må vara sant men helt ojämförbara är de trots allt inte. Av tonen i inlägget kan man lätt få för sig att det handlar om något slags agitation emot sverigefinnarna även om jag förstår att det naturligtvis inte är det det handlar om. Så vad handlar det om? Att Sverige inte ska be om ursäkt för assimileringspolitik? Personligen tycker jag alla har rätt till undervisning i sitt modersmål och att Sverige definitivt borde stärka minoritetsspråkens (och majoritetsspråkets !) status. Sveriges finsktalande befolkning är en stor tillgång för vårt land och de har all rätt använda sitt språk.

 
Östen Dahl

Östen Dahl

30 januari 2009 08:32

"Faktum är att de enda två territoriellt baserade minoritetsspråk i Europa som går tillbaka just är finlandssvenskan och galiciskan i Spanien."

Detta är ett högst märkligt påstående, och jag undrar vad du grundar det på. De flesta minoritetsspråk i Europa är under stark press från majoritetsspråken, och många tidigare stora språk som lågtyska och occitanska har förlorat en stor del av sina talare. Även i Sverige har det varit en omfattande språkbytesprocess som har drabbat samiska, meänkieli och icke erkända språk som älvdalska och överkalixmål. Det skulle förvåna mig starkt om alla dessa processer nu har gjort halt och ännu mer om det finns pålitlig statistik som kan bekräfta det.

http://www.ling.su.se/staff/oesten

 
Ingen bild

lr.

30 januari 2009 19:44

Jag antar att Per Åke menar att finlandssvenskan i princip är det enda minoritetsspråket i Europa vars juridiska status försämras. Annars så stämmer det att de flesta minoritetsspråken är på nedgång.

 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

31 januari 2009 14:58

Östen

"Faktum är att de enda två territoriellt baserade minoritetsspråk i Europa som går tillbaka just är finlandssvenskan och galiciskan i Spanien."

Jag har tagit bort denna mening i artikeln, eftersom det var en ren minnesuppgift. Jag kan heller inte hitta källan. Men i den ursprungliga källan jämfördes svenskan, ett officiellt språk i Finland,och galiciskan, ett officiellt eller regionalt språk i Spanien, med andra språk med liknande status i Europa - och inte med nationella minoritetsspråk överhuvudtaget. Jag är helt på det klara med att de flesta nationella minoritetsspråk i Europa befinner sig under stark press och lever farligt.

 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

31 januari 2009 19:10

Lars-Nila!

Observera att citatet är hämtat från en artikel, som jag skrev 1984, långt innan den svenska riksdagen beslöt att samiska och meänkieli skulle bli nationella minoritetsspråk. Om samiskan skrev jag i samma artikel:

”Samerna har ett eget språk, egna särpräglade sociala och kulturella traditioner, och en stor av dem är koncentrerade till vissa geografisk områden och till ett speciellt näringsfång, renskötseln. Det samiska språket och den samiska kulturen har stora möjligheter att överleva, och därför är det meningsfullt att slå vakt om och stödja det samiska språket och följaktligen den samiska nationella minoriteten som sådan.”

Varför tilltrodde jag samiskan större möjligheter att överleva än meänkieli? Det beror på det speciella näringsfånget, renskötseln, som så att säga ligger i botten för den samiska kulturen, även om bara en liten minoritet av samerna idag är sysselsatta i själva näringen. Tornedalsfinnarna har inget eget näringsfång. Det avgörande för ett språks överlevnad är nämligen om det finns en grundläggande stolthet över det egna språket och kulturen och en medveten vilja att kämpa för språkets fortbestånd. Du vet naturligtvis bättre än jag hur det verkligen förhåller sig, men jag upplever att den samiska självkänslan vuxit betydligt de senaste decennierna.

Jag känner till att det finns stora språkliga skillnaderna mellan de olika samiska varieteterna, ja, vissa språkforskare menar t.o.m att sydsamiskan har ett annat ursprung än de övriga varieteterna, och att vissa varieteter nästan är utdöda. Jag skriver varietet, så slipper jag ta ställning om det är fråga om olika språk eller ”bara” dialekter.

Det är fullständigt befängt att Sverige saknar språkstatistik. Östen Dahl har kommenterat detta fenomen i ”Lingvistbloggen” – se http://ling-map.ling.su.se/blog/blog_ak.php?q=466 Språkförsvaret har också länkat till två av dina artiklar i denna fråga, där du bl.a visar att den svenska staten egentligen inte vet hur många samer det finns i Sverige. Det är omöjligt att utforma en korrekt språkpolitik, eller politik överhuvudtaget, om man inte utgår från fakta. Detta är tydligt exempel på hur kontraproduktivt det är om man döljer fakta till förmån för en förment omsorg om olika grupper i samhället. Sanningen skadar ingen i långa loppet – bara skurkar och lögnare, och det finns inga skurkaktiga språk. Argot har aldrig gjort någon till skurk.

Jag använder följande definition av en nationell minoritet: En nation, eller en nationell minoritet, är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), gemensamma sociala och kulturella traditioner och ett gemensamt ekonomiskt liv. Den skiljer sig från riksdagens, men jag har inga lingvistiska förpliktelser gentemot riksdagen. Om jag inte missminner mig, använder sig riksdagen av samma definition som Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Nationell_minoritet :

”Nationell minoritet kallas de etniska minoriteter som har en långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen, vanligen längre än hundra år (eller fyra generationer).”

Denna definition är betydligt mindre klar än den jag använder. Den tar inte upp de objektiva fenomen som understödjer ett språks fortbestånd: territoriell koncentration eller endogami. Hundraårsgränsen är också tämligen godtycklig. Det är som att diskutera hur gammal en veteranbil måste vara för att få kallas veteranbil.


 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

31 januari 2009 20:27

(Svar på inlägg från den 27/1 2009)

Lasse,

när politiska partier eller ledande partipolitiska företrädare gör språkpolitiska utspel, så kan man misstänka att det inte alltid är omsorgen om språk som sådana som dikterar utspelen i fråga utan också en vilja till röstmaximering. Därför är det lite si och så med den principiella hållningen. När Folkpartiet fr.a 2002 krävde att invandrare först skulle redovisa godtagbara kunskaper i det svenska språket, innan de kunde erhålla svenskt medborgarskap, kan man lugnt misstänka att folkpartiet ville vinna ökat stöd bland vissa väljargrupper genom att ”ställa krav på invandrare”. Språkförsvaret ställde frågan: Vad är det för mening att ställa krav på svenskkunskaper hos invandrare, om man inte sedan garanterar rätten att använda svenska i hela det svenska samhället, inklusive den högre utbildningen? Idag stöder Folkpartiet, liksom Miljöpartiet, en språklag, som bl.a ska stärka svenska språkets ställning.

Personligen tror jag att det finns ett klart inslag av röstmaximering i Maria Wetterstrands inlägg, men med inriktning på sverigefinnar och andra invandrargrupper den här gången.

1. Hon kritiserar svenska statens behandling av sverigefinnarna, men kritiserar inte med ett ord den finländska statens behandling av finlandssvenskarna, trots att hon använder opinionen i Finland som ett argument.
2.Hon kräver att svenska staten ska be sverigefinnarna om ursäkt, trots att de finska invandrarna till Sverige efter andra världskriget inte behandlats annorlunda än alla andra invandrare. Om en ursäkt ska ges, ska den i så fall ges till samer och tornedalsfinnar. Det finns ingen kontinuitet mellan den finska invandringen från 1580-talet till finnmarkerna och Stockholm och den moderna arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget, eftersom de flesta av de förra var assimilerade redan under tidigt 1800-tal.
3. Hon kritiserar ”assimilationspolitiken” och skiljer inte mellan tvångsmässig assimilation, som måste bekämpas eller fördömas, och helt frivillig assimilation. Om man inte inser att invandrare i regel assimileras i tredje generationen, oavsett till vilket land de utvandrat, är man antingen ignorant eller hycklare. Det senare är naturligtvis värst.

Lasse, jag är naturligtvis överens med dig att alla ska ha rätt till sitt modersmål, inkl. modersmålsundervisning. Det är just rättighetsaspekten, som skiljer Språkförsvarets ”Utkast till språklag för Sverige” http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=325 med regeringens författningsförslag i ”Värna språken” http://sprakforsvaret.bloggagratis.se/2008/03/19/580672-spraklagsutredningens-forfattningsforslag/ . Se också Språkförsvarets remissvar http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=495

 
Maria Wetterstrand

Maria Wetterstrand

3 februari 2009 20:46

Jag vill börja med att djupt beklaga att jag skrivit att finlandssvenskar tillhört en slags övre klass. Jag är mycket ledsen för detta fel och önskar att jag haft vett att skriva det mer nyanserat. Jag vet egentligen att det bara handlar om en historisk överrepresentation i övre klasser, inte något som kan påstås för finlandssvenskar generellt. Många har reagerat på min formulering med rätta och jag kommer aldrig att påstå detta igen.
I övrigt köper jag inte din kritik av artikeln. Självklart går det inte att likställa dagens sverigefinnar och finlandssvenskar. Det skriver jag inte heller. Däremot när det gäller assimilationspolitiken riktad mot den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten är det liknande omständigheter. Jag föreslår inte att sverigefinnar ska ges samma rättigheter i Sverige som finlandssvenskarna i Finland. Men jämförelsen är trots allt intressant i mina ögon.
När det gäller siffran på personer i Sverige med finländsk (korrekt att jag borde ha skrivit finländsk) bakgrund kommer den från statistiska centralbyrån 2008. Siffran på antal som använder språket är en uppskattning, dock ej min egen. Att de använder språket betyder inte att det är deras första språk. Å andra sidan är inte tornedalfinnarna med i statistiken så det går att räkna både uppåt och neråt.
Jag påstår inte i artikeln att det förekommit en strukturell repression av sverigefinnar, men har trots detta hört en stor mängd berättelser från finska invandrare och deras barn hur de tvångsassimilerades in i det svenskspråkiga samhället, långt in på 70-talet trots en förändrad språkpolitik.
Det jag framförallt tar upp i min artikel är dock behandlingen av finskspråkiga i tornedalen under tidigt 1900-tal. Det är dags att göra upp med detta och ta avstånd från det sättet att tänka. Det är till dem som drabbats av assimilationspolitiken i Norrbotten och deras efterlevande som ursäkten ska riktas, inte till sverigefinnar. Det är ett missförstånd från din sida.
Vad gäller dina insinuationer om avsaknad av genuint engagemang och önskan om röstmaximering kan jag meddela att jag har två sverigefinska barn och en man som är finne. Jag har ett genuint intresse och engagemang i detta. Och skulle jag röstmaximera skulle jag nog satsa på andra frågor. Valdeltagandet i den sverigefinska gruppen är generellt tyvärr rätt lågt.

http://www.mp.se/maria

 
Ingen bild

Taisto nyström

17 januari 2015 21:56

Det meningslösa ordkrig som kommer från personer som tror sig veta hur det är att som krigsbarn växa upp i Sverige. nu på ålderns höst förbannar jag mitt Finska förnamn som jag envist hållt fast vid, än idag mår jag dåligt varje gång jag måste använda mitt förnamn till personer jag inte är bekant med.
Jag är ett levande bevis på att hon har rätt när det gäller nedvärderingen av finne, jag har levt med detta i 70 år.
Svenskarna anser sig vara ett bättre folk än finne, de bevisas av att få personer med finskklingande namn är representerade på viktiga poster i arbetslivet och inom politiken.
Använder ordet finne därför att jag tilltalas än idag med detta ord, vilket känns förnedrande och nedlåtande.
Maria Wetterstam behöver inte göra avbön för det budskap hon har försökt förmedla, hon är säkert en stor tröst för många krigsbarn som växt upp i sverige och upplevt samma känsla som jag. tack för ditt modiga ställningstagande. Taisto Nyström

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 28 mars 08:00

Universitetsläraren rapporterar:   ”En utgångspunkt för den norska regeringens handlingsplan är att mer undervisning sker på engelska och att det i vetenskapliga publikationer har skett en kraftig nedgång av det norska språket i förhållande...

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 27 mars 08:00

Som många noterat har service på restauranger i Sverige förändrats de senaste 10 åren. I de större städerna stöter man ofta på personal som knappt kan svenska utan bara engelska. De verkar intalade att alla svenskar gärna pratar engelska.   När...

Av Nätverket Språkförsvaret - Tisdag 26 mars 12:00

Stefan Lindgren skriver på Facebook:   ”Läs Cronemans krönika i DN från 16/3. Jag håller helt med honom, även om han är 30 år sen med dessa insikter.   Och har man väl sagt A måste man säga B. Det är sjukt att svenska högskolelärare ska...

Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 25 mars 13:00

I artikeln ”Den nordiska språkgemenskapens kris” skriver Samuel Larsson inledningsvis:   ”Den eviga frågan om hur väl danskar och svenskar förstår varandras språk har blivit aktuell igen. Frågan är ju lika gammal som Öresund o...

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 24 mars 08:00

Söndagens svenskspråkiga sång   Kjell Höglund - Mina vingar   Söndagens svenskspråkiga dikt   Tanken   Tanke, se, hur fågeln svingar under molnet lätt och fri; även du har dina vingar och din rymd att flyga i.   Klaga ej, att du v...

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5 6 7 8
9
10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20
21
22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards