I ett inlägg på Europabloggen, "Engelsk läsövning retade talman i EU-parlament",  berättar Nils Lundgren, företrädare för Junilistan, att han häromsistens gjorde ett undantag i fråga om val av kommunikationsspråk i Europaparlamentet:  

”Idag talade jag engelska i stället för svenska för första (och sista?) gången här i Strasbourg. Jag ville ta upp en ordningsfråga och tyckte att den skulle gå hem snabbare eftersom nästan alla förstår engelska och därför inte behöver vänta på tolkning."

Att Nils Lundgren tillhör de svenska EU-parlamentariker som annars konsekvent använder svenska bekräftas av en vanligtvis välunderrättad källa.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Bästa Maria,

tack för att du gav dig tid att svara på min kommentar  (hennes svar finns i anslutning till kommentaren - min anm.). Du gör flera viktiga klarlägganden och preciseringar, eftersom argumentationen i din debattartikel  i Dagens Nyheter på flera punkter var slarvig.

I.

Du jämförde språksituationen för finlandssvenskarna och den för sverigefinnarna, varvid du inte yttrade ett ord av kritik vad gäller svenskans belägenhet i Finland. En sådan jämförelse blir inte rättvis. Många finlandssvenskar upplever i stället att svenskan pressas tillbaka. Kjell Herberts skriver så här i sin kommentar till Magmas enkätundersökning (21/9 2009):

 ”Frågar man finlandssvenskar idag (vilket gjorts i andra undersökningar) är den allmänna uppfattningen att språkklimatet blivit kärvare och att svenska språket förlorar alltfler domäner i det offentliga rummet.

 Frågar man den finskspråkiga majoriteten får man alltså inte samma signaler. Varför? Språkdebatten har två dimensioner. 

1) Vi har den parti(politiska) språkdebatten, vilken präglats av en mindre uttalad förståelse för svenska särlösningar än tidigare. Sfp och svenskspråkiga i andra partier har inte fått gehör för ”svenska” lösningar, med uppfattade domänförluster som följd.

2) Den folkliga, populistiska språkdebatten förs numera s.g.s helt anonymt. Bloggosfären, nätdiskussioner och sms-insändare har förråat språkbruket och många inlägg som tidigare skulle ha betecknats som hets mot folkgrupp kan idag ingå även i seriösa dagstidningar som anonyma inlägg. 1980-talets språkdebatt i pressen, var en redigerad och betydligt mera civiliserad debatt än dagens.”

II.

Det är utmärkt att du denna gång gör en klar åtskillnad mellan tornedalsfinnar och sverigefinnar, eftersom du i din ursprungliga artikel skrev att ”Sverige bör uttala en offentlig ursäkt och ett tydligt avståndstagande från den assimilationspolitik som bedrevs gentemot den finskspråkiga befolkningen (min fetstil) i Sverige under stora delar av 1900-talet”.  Jag tror inte att den språkpolitik som den svenska staten bedrev i Tornedalen i första hand skedde i ”ett välmenande syfte”. I stället utgjorde den i första hand ett svar på den ryska språkpolitiken och dess skiftningar i Finland precis som dagens försvarsdebatt i Sverige dikteras av oro inför utvecklingen i Ryssland. Efter Rysslands erövring av Finland 1809 favoriserade de ryska makthavarna till att börja den finlandssvenska eliten och svenska språket; i mitten av 1800-talet svängde de ryska makthavarna och stödde den fennomanska rörelsen; vid  tiden före första världskriget inledde den tsaristiska administrationen en russifieringspolitik och ersatte såväl finskspråkiga som svenskspråkiga tjänstemän. Kampen för att göra finskan jämställd med svenskan i alla avseenden i Finland var naturligtvis rättmätig. I Sverige erkändes så sent som 1844 finskan som ett inhemskt språk. De första årtiondena efter folkskolans införande 1842 ifrågasattes inte att de finskspråkiga barnen i Norrbotten skulle få undervisning på sitt modersmål. Svenska sedlar hade finsk text fram till 1849. Så sent som 1874 inrättades ett finskspråkigt lärarseminarium i Haparanda.

På 1860-talet, speciellt efter Krimkriget, förändrades successivt inställningen till det finska språket bland tongivande politiska kretsar i Sverige. Denna nationalistiska strömning, som t.o.m hade vissa rasistiska inslag, ledde så småningom till att finska inte längre erkändes som ett inhemskt språk i Sverige. 1888 anslogs medel till inrättande av statliga, svenskspråkiga skolor inom det finska språkområdet. Vissa socknar i Tornedalen införde förbud mot att tala finska på rasterna, men något generellt förbud existerade inte. Det fanns t.o.m debattörer som menade att det var ryssarna som låg bakom finskans framträngande i Norrbotten. Dessa debattörer såg dock i syne, eftersom Linnés observation att svenskan och finskan möttes i Sangis fortfarande gällde. Det fanns aldrig någon separatiströrelse i Tornedalen, inte ens en åstundan att vilja tillhöra storfurstendömet Finland eller senare republiken Finland, av olika skäl. I mitten av 1920-talet inleddes ett närmare samarbete mellan Sverige och Finland och 1935 tog den svenska regeringen initiativ till en ny språkpolitik i Norrbotten, varvid frivillig undervisning i finska infördes i ”finnbygden”. Med facit i hand kan man säga att den svenska statens oro för bristande lojalitet hos tornedalingarna var helt obefogad och därför var också språkpolitiken fullständigt missriktad.

Kampen för tornedalsfinskans överlevnad och status som minoritetsspråk inleddes vid ingången av 1980-talet. Det skulle föra alldeles för långt att försöka sammanfatta denna kamp, men helt klart har denna kamp länge gått tvärs mot svenska staten, lokala myndigheter i Tornedalen, sverigefinska organisationer och en utbredd uppgivenhet bland tornedalsfinnarna själva vad gäller meänkielis överlevnadsmöjligheter eller nytta. Jag rekommenderar i stället Birger Winsas artikel ”Från tornedalsfinska till meänkieli”. Så sent som 2002 fanns betecknande nog inte meänkieli med som nationellt minoritetsspråk i Mål-i-mun-utredningens första förslag.

III.

Du påstår inte att det har förekommit någon strukturell repression av sverigefinnar, men du påstår att du ”trots detta hört en stor mängd berättelser från finska invandrare och deras barn hur de tvångsassimilerades in i det svenskspråkiga samhället, långt in på 70-talet trots en förändrad språkpolitik.”

Jag betvivlar inte att du har hört dessa berättelser. Jag har alltid varit emot tvångsassimilering, mot vem det än riktar sig. Samtidigt skulle jag vilja veta mer om det konkreta innehållet i dessa berättelser. Det måste också finnas en anledning till varför du särskilt lyfter fram ”tvångsassimilationen” av finska invandrare. Jag har mycket svårt att förstå varför just finska invandrare skulle ha varit mer utsatta för tvångsassimilation än estniska, italienska, grekiska, jugoslaviska eller turkiska invandrare (för att nämna några invandrargrupper, som kom under tiden fram till mitten av 70-talet). Det går faktiskt inte ihop. För det första finns det stora kulturella (beroende på den långa gemensamma historien) och utseendemässiga likheter mellan etniska svenskar och etniska finnar. Det sista är ingen tillfällighet med tanke på alla blandäktenskap mellan svenskar och finnar, vilket också bekräftas av genetiska undersökningar. För det andra brukar det i samband med immigration uppstå en slags rasifieringsprocess, som innebär att ju fler invandrargrupper som anländer till ett mottagarland, desto högre upp hamnar de tidigast anlända invandrarna i den informella hierarkin. Det optimala är naturligtvis att bli ”hedersinvandrare” som vallonerna.

IV.

Min uppfattning är svenskan och finskan har gemensamma intressen i sin egenskap av medelstora nationalspråk, eftersom båda hotas av domänförluster i förhållande till engelskan, särskilt inom den högre utbildningen och det kommersiella livet. I en artikel  i Helsingin Sanomat ställde Pirkko Nuolijärvi, direktör för Forskningscentralen för de inhemska språken, nyligen följande fråga med anledning av aviserade resursnedskärningar:

”Är finskans och svenskans ställning i en värld som domineras av engelskan så stabil att staten inte längre behöver stödja vård av och forskning i dessa språk i samma utsträckning som hittills?”

Respektive statsledningar i Sverige och Finland bör tillämpa en generös språkpolitik, som innebär att fullt ut respektera de nationella minoriteternas och invandrargruppernas språkliga rättigheter. Att missunna nationella minoriteter eller invandrargrupper deras språkliga rättigheter är en enfaldig återvändsgränd, som bortser från att alla språk har ett värde i sig. Det finns heller ingen anledning att t.ex väga sverigefinskan och finlandssvenskan i någon slags vågskål, där en förbättring/försämring för det ena språket måste motsvaras av en liknande åtgärd på den andra sidan Bottenhavet. Utifrån ett rättighetsperspektiv kan sedan var och en på individnivå göra sina språkliga val. 

Per-Åke Lindblom