Alla inlägg under augusti 2009

Av Nätverket Språkförsvaret - 17 augusti 2009 19:13


Den polska nyhets- och samhällsportalen sfora.pl noterade också Språkförsvarets JO-anmälan av Stockholms stads användning av engelskspråkiga beteckningar på bekostnad av svenska. Nyhetsartikeln ledde till 55 kommentarer. Vissa debattörer drog naturligtvis paralleller till språkutvecklingen i Polen.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 17 augusti 2009 13:33


Tidsskriften Budstikkens andra nummer för året har utkommit. Prenumeration kan tecknas här. Innnehållet är som följer: 


Kenneth Konrad Knudsen: Ordkløveri

Ragnhild Ljosland: Politikken rundt engelsk undervisningsspråk i høyere utdanning i Norge

Hanne Smith Pedersen: Kan du tale lidt højere?

Ejvind Rosenberg: Skal dadaisme tænkes ind i sprogudviklingen? Anmeldelse af Jens Normann Jørgensen & Pia Quist: Unges sprog (2008).


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - 15 augusti 2009 19:45


Det finns en utbredd övertro när det gäller engelska språket och dess gångbarhet globalt.


I stora delar av världen är engelskan inte särskilt användbar. Som exempel kan nämnas Latinamerika, stora delar av Afrika och inom före detta Sovjetunionen. Vidare: Engelskan har inte nått sin starka ställning av en slump eller genom att det är ett vackrare eller mer ordrikt språk än andra. Ordrikedomen hos ett språk beror på hur man räknar och du kan till exempel inte jämföra engelskans alla korta och särskrivna ord med alla de kombinationer du kan få genom svenskans sammansatta dito.


Engelskans expansion är istället det yttersta resultatet av att England var det land som lyckades bygga upp det största kolonialväldet (liksom övriga kolonialmakter inte sällan med mer eller mindre brutala metoder) och därmed också tvinga på invånarna i dessa länder sitt språk. Sedan har denna utveckling spätts på genom att England och USA gick segrande ur det andra världskriget och framförallt genom sistnämnda lands mycket stora inflytande på det militära, ekonomiska, politiska och populärkulturella området sedan dess. Det finns idag dock tydliga tecken på att USA inom en snar framtid kommer att passeras på flera områden, inte minst genom den starka tillväxten i Asien.


Slutligen: Jag är på intet sätt motståndare till engelska språket som sådant. Däremot är jag starkt kritisk till den onödiga och likriktande överanglifiering som idag sker och på i stort sett alla andra språks bekostnad. Liksom andra språkförsvarare är jag för verklig mångspråkighet och den rikedom och förståelse detta innebär. En människa kommer bäst till sin rätt på sitt eget språk. På ditt modersmål kan du säga vad du vill, på ett annat språk det du kan. Ytterst är det hela en demokratifråga, d v s att kunna delta på lika villkor. Här utgör EU:s stora tolknings- och översättningsapparat ett föredöme.


Per-Owe Albinsson, medlem i Nätverket Språkförsvaret 


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - 14 augusti 2009 20:16


I gårdagens blogginlägg berättade jag att den katalanska regionala regeringen (Generalitat de Catalunya) satsade stora ekonomiska resurser på det katalanska språket, och lovade återkomma med detaljer.  Av denna budget för år 2007  framgår det att regeringen satsade drygt 157 miljoner euro, eller drygt 1,6 miljarder kronor (med dagens kurs). Det framgår också hur dessa medel fördelades.


Intressant är också den katalanska regeringens uppföljning av den genomförda språkpolitiken med kvantitativa sektorsindikatorer. I denna sammanställning, också från 2007,  hittar man statistik över hur många som inte alls förstår katalanska respektive inte kan tala språket. Man får veta användningsgraden av katalanska i den statliga administrationen. Man får veta i vilken utsträckning som katalanska används i radio, tv eller i pressen. Man får veta hur många böcker som har getts ut på katalanska och antal besökare – liksom andel – som har sett en katalansk film, eller filmer som dubbats till katalanska eller som har undertexter på katalanska och mycket annat. På vissa områden har katalanskans ställning stärkts – på andra inte.

 

Jag vet att man i Danmark har diskuterat ett uppföljningssystem med kvantitativa språkindikatorer, men vad som har hänt vet jag tyvärr inte. Språkrådet i Sverige borde också ges resurser till ett liknande system.

 

Självfallet finns det viktiga skillnaderna mellan katalanskans ställning och svenskans. Katalanskan var ett språk, som inte kunde användas i offentliga sammanhang under Franco-tiden (1939 – 1975), men som efter demokratins införande har ”rest sig” och numera åtnjuter status av regionalt språk i Spanien. Men en sak är säker: språk kostar och måste få kosta.


Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - 13 augusti 2009 16:44



Upsala Nya Tidning publicerade den 27/7 en ledarartikel , som handlade om Språkförsvarets JO-anmälan av Stockholms stad, av Andreas Bergh (AB), som för övrigt också har en egen blogg. Jag har tidigare kommenterat ledarartikeln (d.v.s. den version som publicerades i Sundsvalls Tidning) på denna blogg , men bereddes också igår möjlighet till ett genmäle i UNT. Detta har i sin tur besvarats av AB. Eftersom hans svar är kortfattat, återger jag det i sin helhet:

 

Det är för mig en smula oklart vart Per-Åke Lindblom vill komma med sitt påstående att stater satsar stora pengar på att försvara och sprida sina språk. Jag anar att han tycker att Sverige borde göra detsamma. Som alternativ föreslår jag att vi bejakar engelskan som världsspråk. Det skulle ha ett symboliskt värde, men förmodligen även uppskattas av turistande norrmän, tyskar, holländare och danskar. Som Per-Åke så riktigt påpekar, delar de en viktig egenskap med oss svenskar i detta sammanhang: De förstår oftast engelska.”

 

I ledarartikeln hävdar Andreas Bergh att ”Frågan om det alls är motiverat att lägga resurser på att försvara svenska språkets särart”.  Frågan är: Varför får, enligt AB, inte svenska språket kosta ett öre utan tydligen måste vara lika gratis som den luft vi andas? Jag tog i mitt genmäle upp det faktum att vissa stormakter genom historien som Frankrike, Storbritannien/USA, Tyskland – och nu senast Kina – har satsat mycket pengar på att sprida sina språk och att det uppenbarligen går att tjäna pengar på ett språk, som t.ex engelskan. Det finns beräkningar, som gjorts av British Council, vad gäller Storbritannien, men även USA och Australien (läs australiensiska universitet) gör säkert en klar nettovinst.

 

Katalanskan talas av c:a 7,5 miljoner människor och är alltså nästan lika stor som svenskan. Den katalanska regionala regeringen satsar stora ekonomiska resurser på det katalanska språket, bl.a i form av webbresurser, vars profil är mångspråkighet, och språkteknologiska resurser, exempelvis översättningsprogram. Dessa kostnader redovisas t.o.m offentligt (jag återkommer senare med mer exakta uppgifter). Varför skulle detta vara en förlustaffär för Katalonien?


Hur beräknar egentligen AB kostnaden för svenska språket? Skulle AB vilja precisera utgifts- respektive intäktskontot? Det är alldeles klart att det kostar en massa pengar att t.ex utbilda t.ex lärare i svenska, att utge böcker på svenska i små upplagor etc., att ge pengar till olika språkvårdande institutioner, nationella minoritetsspråk och invandrarspråk? Menar AB att det inte går runt?

 

Tänk bara på Svenska Akademien, denna ärevördiga språkinstitution, som utdelare av Nobelpriset. Vilken betydelse har inte Nobelpriset för att sälja Sverige? Borde Ingmar Bergman ha gjort filmer på engelska? Borde August Strindberg, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren ha skrivit på engelska i stället för på svenska språket? Har författare som Jan Guillou, Liza Marklund, Håkan Nesser, Henning Mankell och Stieg Larsson begått en dundertabbe, då de har skrivit sina böcker på svenska i stället för engelska?

 

Om AB likt Marian Radetzki anser att vi ska skrota svenskan till förmån för engelskan, bör han åtminstone säga det rent ut!


AB skriver vidare: ”Som alternativ föreslår jag att vi bejakar engelskan som världsspråk. Det skulle ha ett symboliskt värde, men förmodligen även uppskattas av turistande norrmän, tyskar, holländare och danskar.” Vad menar AB egentligen med ”världspråk”? Han tycks mena ett språk, som ersätter alla andra språk och gör dem överflödiga. Det som är sant är att engelskans idag är världens största andraspråk, vilket innebär att uppskattningsvis en fjärdedel av världens befolkning förstår det mer eller mindre; att engelskan förstås av omkring hälften av EU:s medborgare. Men betyder det att andra språk skulle ha blivit oviktiga? Till och med amerikanska  och brittiska regeringsföreträdare klagar över amerikaners och britters bristande kompetens i andra språk än engelska. En omfattande rapport  från Europeiska kommissionen i fjol visade också att små och medelstora företag i Europa förlorade stora summor när det gäller handel på grund av bristande mångspråkighet. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att språks inflytande i världen inte beror på några inneboende egenskaper hos språket ifråga. Det är i första hand ett resultat av det ekonomiska, politiska, kulturella och militära inflytande, som de stater, där ett visst språk är huvudspråk, utövar. Det inflytande som USA/Storbritannien har utövat har passerat sin kulmen, vilket också denna amerikanska rapport  bekräftar, redan av den enkla anledningen att Kina förmodligen kommer att uppnå samma BNP runt 2035. Andra stater, exempelvis Indien, Brasilien och Ryssland, kommer troligen också att växa i ekonomisk betydelse. Engelskan betydelse som globalt andraspråk kommer säkert att bestå en avsevärd tid framöver; latinet som lärdomsspråk överlevde romarrikets fall med omkring 1400 år. 


Direkt stolligt blir det när AB skriver att bejakandet av engelskans som världsspråk, skulle ha ett symboliskt värde, men ”förmodligen även uppskattas av turistande norrmän, tyskar, holländare och danskar”. Varför skulle det uppskattas av norrmän och danskar? Vet inte AB att norska och danska är sinsemellan förståeliga med svenska? De har alltså svenskan till skänks med ett ordförråd som är gemensamt till minst 75 procent. De behöver inte ens ha studerat svenska språket för att förstå det och kan dessutom ta sig fram på norska och danska i Sverige. Norrmännen har dessutom bevisligen de bästa kunskaperna i de båda grannspråken jämfört med svenskar och danskar. Varför skulle det vara en fördel för danskar och norrmän att gå omvägen via engelskan? Jag är också fullständigt övertygad om att tyskar och holländare föredrar information på tyska och holländska framför engelska. Visa mig en enda undersökning som motsäger detta påstående! 


Jag vill avsluta med en liten anekdot. Häromåret åkte jag på en charterresa till Egypten. Det tillhör kutymen i samband med charterresor att resebyrån organiserar utflykter, bl.a till olika affärer och verkstäder. Lokal mattframställning visas till exempel upp, samtidigt som man ges möjlighet att köpa produkterna i fråga. Även på denna resa ordnades flera sådana utflykter, men bara vid ett utflyktsmål gjorde samtliga deltagare i chartergruppen inköp. Det var i en verkstad, som tillverkade prydnadsföremål av alabaster, på västra Nilstranden mittemot Luxor eller Assuan. Och varför? När gruppen anlände, höll nämligen ett antal hantverkare en liten show för oss – på svenska! 


Även gatuförsäljarnas språkkunskaper, i varje fall för att bedriva affärer, var imponerande. Om det inte räckte med att säga ”nej tack” på arabiska utan försäljaren ändå ville veta varifrån man kom, så insåg jag snabbt att jag var tvungen att säga att jag kom från Island. Vem vet – nästa gång kanske jag måste ange Färöarna som födelseplats?


Per-Åke Lindblom  


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - 12 augusti 2009 19:15


År 2000 gav Talboks- och punktskriftsbiblioteket Kerstin Wedin i uppdrag att göra en översyn av TPB:s verksamhet med förvärv av talböcker på utländska språk. Hennes rapport redovisades 2001, ur vilken vi saxar:


c) Målgrupper


I SCB:s statistik har jag fått fram antalet utländska medborgare i Sverige samt antalet invandrare som fått svenskt medborgarskap(naturaliserade). Jag har tagit med de länder, som har fler än 150 invandrare ( utländskt + svenskt medborgarskap).                                       


Denna statistik säger ingenting om hur många personer i Sverige som talar olika språk, ej heller om vilket språk de föredrar. Vi vet inte heller hur många som under sitt verksamma liv talat svenska men som på ålderns höst vill läsa eller lyssna till sitt hemspråk.  Nytillkomna invandrargrupper har ofta få personer över 65 år. De grupper som har flest äldre personer är de som kom hit som arbetskraftsinvandrare under 50- och 60-talen, varav många nu uppnått pensionsåldern. SCB har åldersindelad statistik för såväl utländska medborgare som naturaliserade svenska medborgare och den finns med i bilaga 1. ..                                           


Jag har frågat efter språkstatistik på SCB, Migrationsverket och  Integrationsverket. Det enda jag fått fram är uppgifter från Integrationsverket om s k ’infospråk’. Det är det språk som en asylsökande får information på. Det motsvarar alltså inte modersmål. Kan man engelska blir det personens infospråk. Enligt Integrationsverket ger uppgifterna om infospråk en uppfattning om större språkgrupper i Sverige och är, såvitt verket vet, den bästa statistik som finns tillgänglig när det gäller språk.                                            
     


Uppgifterna om infospråk ger dock endast upplysning om asylsökandes språkpreferenser och är därmed inte till så stor hjälp för att fastställa målgrupperna för TPB:s verksamhet…                                                    
            

Som synes är det mycket svårt att på statistiska grunder fastställa målgruppernas storlek. Det längsta man kan komma är att utgå från hur många utländska och naturaliserade medborgare det finns från olika länder och på så sätt få ett ungefärligt grepp om hur stora målgrupperna kan vara.

 

Det är alltså ytterst opraktiskt, och försvårar behjärtansvärd planering, i det här fallet förvärv av talböcker på utländska språk, att Sverige saknar officiell och vederhäftig språkstatistik. Ingenting har nämligen ändrats sedan 2001. I stället måste man förlita sig på gissningar mellan tummen och pekfingret.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret

Av Nätverket Språkförsvaret - 11 augusti 2009 20:52

 

Östen Dahl (ÖD) har skrivit två inlägg, ”Hur nordisk är den nordiska språkgemenskapen?” och ”Ett språkpolitiskt tankeexperiment” på  Lingvistbloggen, som förtjänar att kommenteras.

 

Den nordiska språkgemenskapen och det nordiska samarbetet kan inte jämföras direkt med Europeiska unionen (EU) och de språkliga villkor som gäller inom denna. EU är en union av medlemstater, som har överlåtit en stor del av sin lagstiftningsmakt – vissa säger 70 procent – till unionen, som alltså är överstatlig. Nordiska ministerrådet kan inte ta några bindande beslut vad gäller medlemsstaterna; de nordiska regeringarna kan sluta multilaterala överenskommelser (exempelvis konventionen om nordiska medborgares rätt att använda sitt språk i grannländerna) eller anta rekommendationer (exempelvis den nordiska språkdeklarationen ).

  

Den nordiska samarbetet utgår från den nordiska språkgemenskapen -  undantagandes finska, samiska och grönländska. Med denna språkgemenskap har också följt gemensamma seder och bruk, gemensamma religiösa och kulturella föreställningar och en gemensam politisk historia. Från början fanns bara ”dansk tunga” och olika dialektala skillnader. Först senare runt 1000-talet utvecklades språkliga skillnader i samma takt som det uppstod olika maktcentra – och därmed tongivande dialekter -  i nuvarande Danmark, Norge och Sverige. Asatron var gemensam redan före vikingatiden. De olika nordiska kungarikena gick gemensamt över till kristendomen, först i Danmark, Norge (och Island), senare i Sverige och sist i Finland. Jag läser just nu ”Etbinds Danmarks historie” (1)  och slås än en gång av hur sammantvinnad nordisk historia är. De härskande klasserna i Danmark-Norge och Sverige-Finland ingick äktenskapsallianser, kunde äga jord på båda sidor om de svagt utstakade gränserna och stred om makten i Norden i form av ideliga inbördeskrig. Samtidigt kunde bönder på ömse sidor om gränserna sluta separatavtal med varandra om att inte slåss. Idén om Kalmarunionen begravdes först i och med Gustav Vasas trontillträde 1523. De nordiska kungarikena gick båda över till den lutheranska protestantismen ungefär samtidigt. Ta en sådan detalj som att menigheten i både Danmark-Norge och Sverige-Finland var tvungna att kunna läsa Luthers katekes på danska, svenska och finska (både Nya Testamentet och Luthers katekes hade översatts till finska av Mikael Agricola i mitten av 1500-talet). Detta ledde till utbredd läskunnighet i Norden. Krigen mellan Danmark-Norge och Sverige-Finland fram till 1814 kan ses som en fortsättning på de tidigare inbördeskrigen.

 

Efter 1814 har den dominerande sidan i förhållandet mellan de nordiska staterna varit samarbete, inte konflikt. Den uppblossande skandinavismen under mitten av 1800-talet var dock till föga hjälp för Danmark under kriget mot Preussen-Österrike 1864. I en presentation av en norsk författare, som mottog Akademins nordiska pris i år, berättar Horace  Engdahl om ett brev från Victoria Benedictsson till en väninna på 1880-talet, där hon talar om ”vår litteratur” och i lika hög grad menar den danska och norska som den svenska.

 

Norge kunde 1905 frigöra sig från Sverige utan att ett skott avlossades. Sverige, Norge och Danmark kunde hålla sig utanför första världskriget, medan Finland erövrade sin statliga suveränitet tack vare samma krig. Andra världskriget ledde till att Danmark och Norge ockuperades av Nazityskland, medan Sverige lyckades behålla sin neutralitet men tvangs till betydande eftergifter. Finland angreps av Sovjetunionen på grund av sitt olycksaliga samarbete med Nazityskland. Den svenska hjälpen till Finland under vinterkriget var omfattande, särskilt i form av krigsmaterial, men den svenska regeringen tillät även frivilliga (i motsats till spanska inbördeskriget). Det är också typiskt att Finland skickade sina s.k krigsbarn till Sverige och Danmark (uppgifter för Norge saknas).När den tyska krigslyckan vände, tillät den svenska regeringen också utbildning av danska och norska polistrupper, redo att gå in i sina hemländer i samband med en tysk kapitulation.

 

Efter andra världskriget gick de nordiska staterna olika vägar. Finlands utrikespolitiska agerande var uppbundet av VSB-pakten med Sovjetunionen, Sverige bibehöll sin neutralitet, bl.a av hänsyn till Finland, medan Danmark och Norge ansökte om medlemskap i NATO. Planerna om en nordisk ekonomisk union, NORDEK, skrotades.


Föreställningarna om en nordisk samhörighet, som just bygger på ett i stor utsträckning gemensamt språk, gemensamma seder och bruk, gemensamma religiösa och kulturella föreställningar och en gemensam politisk historia, är emellertid fortfarande mycket stark i Norden. Det var ingen tillfällighet att 93 procent av de tillfrågade finnarna i Magmas enkätundersökning i år ansåg att det var viktigt att höra till Norden och ha en nordisk identitet. Om vi därtill (0,93 x 0,915) lägger finlandssvenskarna (5,5 procent), anser alltså drygt 90 procent av finländarna att den nordiska samhörigheten är viktig.


II.


Språksituationen i Norden kan enklast beskrivas som att uppemot tjugo av tjugofem miljoner har danska, norska eller svenska språket som modersmål och att merparten av de övriga fem miljonerna har dessa språk som andra eller tredje språk. Det viktigaste undantaget är Finland, där c:a 60 procent av de finskspråkiga säger sig inte kunna konversera på svenska, och Grönland. Å andra sidan visar Magmas undersökning 2009 att de finskspråkiga  som anser sig ha kunskaper i muntlig svenska motsvarande 7 till 10 på den finländska skolbetygsskalan har ökat jämfört med 1996 och i åldersgrupperna 15 – 34 år har de som anser att svenska även i fortsättningen ska vara obligatoriskt ämne i grundskolan också ökat.


EU bygger inte på någon naturlig språkgemenskap. Det är inte så att 70 – 80 procent av EU:s medborgare har tre mycket närbesläktade språk som modersmål. Inom EU som helhet är det ungefär lika många som förstår engelska som inte gör det. Tyska är det största modersmålet. Inom EU finns det 23 officiella språk, formella arbetsspråk, som är likställda och som kan användas i EU-parlamentet, ministerrådet och i de arbetsgrupper, där tolkning erbjuds. Men några språk är mer likställda än alla andra i och med deras ställning som reella arbetsspråk (de språk som utkasten till de viktigaste dokumenten skrivs på), nämligen engelska och franska. År 2000 skrevs 55 % av dessa dokument på engelska, 33 % på franska, 4 % på tyska och resten på övriga språk. Om dessa dokument, företrädesvis på engelska och franska, inte snabbt översätts till de andra språken, exempelvis svenska, ställer det naturligtvis till med problem – se denna motion från Miljöpartiet. Engelskans andel har för övrigt ökat ytterligare sedan 2000.


Den som representerar Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige och de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland i Nordiska ministerrådet, Nordiska rådet eller i andra officiella nordiska samarbetsorgan förväntas kunna förstå och använda något av de fastlandsskandinaviska språken. Detta kommer t.ex klart till uttryck i Magmas undersökning, där 85 procent av de finskspråkiga ansåg att de ledande politikerna i Finland borde behärska finska och svenska. Det är inte så att man plockar upp någon från gatan i Kuopio och frågar: Vill du sitta i Nordiska ministerrådet?


Rent teoretiskt skulle någon som enbart behärskar sitt modersmål, exempelvis litauiska, naturligtvis kunna bli vald till EU-parlamentet och kunna kommunicera med övriga ledamöter i plenum och i vissa arbetsgrupper. Men personen i fråga skulle inte kunna delta i några informella diskussioner eller i korridorsnack. 


Som ÖD själv konstaterar, förekommer det tolkning inom både Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet. I en skrivelse till både Kultur- och utbildningsdepartementet den 8/8 2008 yrkade medlemmar i nätverket Språkförsvaret på ”att den svenska staten ska bidra med ekonomiska resurser för att understödja tolkning i samband med det nordiska samarbetet, i de fall där deltagare föredrar att använda sitt modersmål framför att kommunicera på ett fastlandsskandinaviskt språk”.  En representant, som inte anser sig behärska ett fastlandsskandinaviskt språk tillräckligt väl, ska inte känna sig tvungen att använda det. Det finns mig veterligt heller inget hinder mot att ursprungsdokument utarbetas på finska, färöiska, grönländska eller isländska inom det nordiska samarbetet, men dessa dokument måste översättas till något fastlandsskandinaviskt språk för att majoriteten ska kunna tillgodogöra sig dem.

  

III.

 

Det officiella nordiska samarbetet, inklusive det språkliga, måste naturligtvis grunda sig på en utbredd acceptans bland medborgarna – och lika utbredda språkkunskaper - i de berörda nordiska staterna och självstyrande områdena. Det förutsätter också att undervisningen i de fastlandsskandinaviska språken upprätthålls i Finland, Färöarna, Grönland och Island. Detta är inget problem på Färöarna och förmodligen heller inte på Grönland, även om grönländska numera är officiellt språk på Grönland. De grönländare som är födda efter andra världskriget har undervisats på danska. Det är givetvis korrekt att grönländska ersätter danska som första undervisningsspråk på Grönland. Kunskaperna i danska är fortfarande mycket goda på Island och som bekant talar islänningar och färingar en mycket tydlig danska. Däremot tror jag att det isländska beslutet att låta engelska och danska byta plats som första främmande språk i skolväsendet var olyckligt. Danskämnet har visserligen bibehållit sitt timantal, men beslutet har ändå lett till att kunskaperna i danska har försämrats bland den isländska ungdomen. Mitt viktigaste argument är att de isländska ungdomarna ändå skulle ha lärt sig bra engelska, även om engelskämnet hade stått kvar på andra plats, helt enkelt på grund av den överlägsna exponeringen från engelskan. Utanför Norden har islänningarna också större nytta och användning av engelska än danska.

 

När det gäller den finländska språksituationen påstår Östen Dahl demagogiskt att mitt recept ”för att lösa finnarnas problem med skandinaviskan är att återinföra obligatorisk studentexamen i svenska i Finland”. Verkligen en förenkling av min uppfattning.

 

För det första har Finland två nationalspråk, finska och svenska, som är formellt jämställda. Frågan är dock om de är reellt jämställda. Sedan den nioåriga grundskolan infördes på 1970-talet är både svenska och finska visserligen obligatoriska skolämnen från sjunde klass. De flesta finlandssvenskar läser dock finska redan från tredje klass. Fram till 2004 var båda språken obligatoriska i studentexamen; numera är endast provet i modersmålet obligatoriskt.  Detta missgynnar svenskan i Finland, eftersom de svenskspråkiga, i synnerhet i södra Finland, i större utsträckning än de finskspråkiga är tvingade att använda det andra språket och därmed i högre grad blir tvåspråkiga. De finskspråkiga, särskilt i inlandet, är inte alls utsatta för samma exponering av svenskan. Båda språken bör alltså vara obligatoriska i studentexamen. Gjorda undersökningar visar också samhällsservicen är bättre på finska än på svenska i de tvåspråkiga kommunerna. Om de finskspråkiga befinner sig i minoritet, får 85 % av dem samhällsservice på sitt modersmål; befinner sig de svenskspråkiga i minoritet, får bara 40 % av dem service på sitt modersmål. Då måste man också komma ihåg att de svenskspråkiga tidigare befunnit sig i majoritet i dessa kommuner.


För det andra klipper Finland av banden till sin egen historia, om man inte upprätthåller tvåspråkigheten bland befolkningen. Det är detta Paavo Lipponen menar, när han i ett tal sade ”Utan det svenska språket skulle det moderna Finland inte existera, språket är en integrerad del av vår identitet”.  De dominerande språken i Finland har varit finska och svenska sedan åtminstone 1100-talet, men svenska fungerade som det huvudsakliga administrativa språket, inte bara fram till 1809 utan till 1900-talets början. Andelen som talat svenska som modersmål har som mest uppgått till 20 procent. Jag behöver inte upprepa vad jag inledningsvis skrev om den kulturella, religiösa och politiska samhörigheten i Norden, som är ett resultat av en långvarig historisk process.


För det tredje finns det en geopolitisk aspekt, som Paavo Lipponen också tar upp i samma tal:


”Vi borde ta hänsyn till att utvecklingen i Europa kan gå snett; det kan uppstå problem och konflikter. Då står det helt klart att vi då faller tillbaka på det nordiska. Norden är vår ’skyddshamn’.”

 

Finlands säkraste bundsförvanter på lång sikt, om än inte de mäktigaste,  återfinns i Sverige och övriga Norden, just på grund av den gemensamma historien och kulturen. Finlands samarbete med Nazityskland före och under andra världskriget fick ödesdigra konsekvenser och man kan också påpeka att den icke-frivilliga anslutningen till Tsarryssland 1809 sedermera kostade Finland ett inbördeskrig, ett vinterkrig och ett fortsättningskrig.

 

När Island nyligen drabbades av den finansiella krisen, var det för övrigt de övriga nordiska staterna som först ryckte ut för att lämna bistånd.

 

Om alla finländare lär sig de båda nationalspråken och dessutom exempelvis engelska, har Finland bara genomfört EU:s rekommendationer om att alla medborgare bör lära sig två främmande språk förutom sitt modersmål. Att detta är fullt genomförbart framgår av språkstatistiken från Luxemburg, som visar att luxemburgaren i genomsnitt behärskar drygt tre språk.

 

IV.

 

På individplanet i kontakterna med andra nordbor kan det naturligtvis aldrig bli fråga om att tvinga någon att tala ett fastlandsskandinaviskt språk. Jag skulle aldrig drömma om att insistera på att en finne/finska, som anser sig hamna i underläge om han/hon talar svenska med mig, ska prata svenska. Då går jag hellre över till ett i detta sammanhang neutralt språk, exempelvis engelska.

 

ÖD ser en massa problem med den nordiska språkgemenskapen. Ingen förnekar att det finns problem, men frågan är vad som är huvudsidan: fördelarna eller nackdelarna? Enligt min uppfattning överväger fördelarna definitivt.

 

De problem som finns går att lösa. Den finske kollega som ÖD berättar om kunde överkomma sitt språkliga mindervärdighetskomplex genom att skriva på engelska i stället för på svenska. Lingvister som inte har engelska som modersmål, kan däremot vanligen inte gå över till ett tredje neutralt språk, i diskussion med engelskspråkiga lingvister. I så fall måste de gå över till esperanto eller något annat planspråk. Personligen tycker jag att språkanvändning mest är en fråga om tidsåtgång i samband med skriftlig kommunikation. Eftersom jag har en femspråkig schacksida (med svenska som bas), får jag också mail på engelska, tyska, spanska och franska. Jag anser att jag också måste svara på de tre sistnämnda språken, och inte automatiskt använda engelska. Ju sämre jag behärskar något av dessa språk, desto mera tid måste jag lägga ner på svaret.

 

Självklart är den nordiska språkgemenskapen också problematisk för invandrare, men redan i andra generationen brukar dessa problem vara lösta. Om man utvandrar till ett annat land, eller väljer att studera i ett annat land, bör man naturligtvis beakta språkförhållandena i landet i fråga. Inga sentida invandrare i Sverige har deporterats hit eller lockats emigrera hit under falska förespeglingar. Utvandring innebär nästan alltid att man måste börja om på nytt och att det uppstår nya hinder. När jag väljer turistmål, kalkylerar jag alltid med språksituationen i landet i fråga. Om jag skulle vilja bosätta mig i Spanien för klimatets skull, skulle jag säkert undvika vissa områden i Spanien, exempelvis isolerade byar i Galicien, Baskien eller Katalonien, just på grund av språkförhållandena.

 

ÖD tycker också skandinaviska, d.v.s danska, norska och svenska, skulle ha kunnat duga som  EU-språk och att det ”hade sparat en hel pengar som nu går till översättning och tolkning”. Tanken är helt orealistisk, eftersom det inte finns någon anledning att anta Danmark och Sverige skulle vilja överge sina respektive språk till förmån för skandinaviska. I så fall skulle också västslaviska (polska/slovakiska/tjeckiska) och ”iberiska” språk (spanska/portugisiska) liksom de sydslaviska språken (slovenska/serbiska/bosniska/kroatiska/makedonska/bulgariska) kunna komma ifråga för liknande sammanslagningar. Jag förstår faktiskt inte detta bekymmer över översättnings- och tolkningskostnaderna i EU; det europeiska jordbruket, däribland korna i EU, är betydligt kostsammare.

 

Jag tycker inte att förslaget att eleverna i de nordiska länderna borde lära sig två fastlandskandinaviska språkformer – läs skriftspråksnormer – är särskilt lyckat. Det räcker med att man lär sig skriva på en nationell språkform, eftersom den är förståelig i två andra länder. Norges situation med två målformer är historiskt unik och behöver inte exporteras till grannländerna. Jag är neutral i den norska språkstriden och läser lika gärna nynorska som bokmål. Den enda nackdel som jag kan se är att motsättningarna mellan de dedicerade bokmåls- och nynorskanhängarna kan skymma det hot, som engelskan utgör mot dem båda.

 

Inte heller tycker jag att förslaget att utvidga det nordiska samarbetet genom att inkorporera de baltiska länderna är bra. Det skulle i så fall inte räcka med att de officiella språken på nordisk nivå blir skandinaviska och östersjöfinska (finska och estniska), som ÖD föreslår, utan de baltiska språken (lettiska och litauiska) måste också inkluderas. Konsekvensen skulle kanske i stället bli att engelskan som gemensamt språk stärktes, en idé som redan vissa svenska politiker varit inne på. Jag är naturligtvis inte emot ett samarbete  mellan Norden och de baltiska staterna; det förekommer redan, men det behöver inte ske på ett sätt som underminerar det samarbete som har den nordiska språkgemenskapen som utgångspunkt. På samma sätt som Sverige har ett kulturellt-språkligt samarbete med de övriga nordiska staterna och de självstyrande områdena, ingår i EU och är medlem i FN, är det möjligt att upprätta särskilda plattformar för samarbetet med de tre baltiska staterna.

 

V.

 

Den grundläggande skillnaden mellan mig och ÖD i denna fråga återspeglar förmodligen det förhållandet att jag anser att den nordiska språkgemenskapen inte bara har ett värde i sig utan även tjänstgör som en motvikt till engelskans expansion, medan ÖD bara i begränsad utsträckning, eller inte alls, delar denna uppfattning.

 

Per-Åke Lindblom

11/8 2009

 

1) Benito Scocozza og Grethe Jensen: ”Etbinds Danmarks historie” – Politikens förlag,  ISBN: 978-87-567-8500-6


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - 11 augusti 2009 13:03


(Texten är hämtad från SVT:s webbplats)


Är göteborgare roligare än andra? Varför låter örebroare så missnöjda? Ogillar norrlänningar att prata? Och är skåningar överhuvudtaget svenskar? I Svenska dialektmysterier går Fredrik Lindström igenom vad som är skillnaden mellan ett språk och en dialekt och varför vi talar dialekter.


Hur skiljer sig de olika landsdelarna egentligen åt? Hänger dialekten ihop med med mentaliteten - är den till och med en ren avspegling av den? Och vad är det i de olika regionernas historia som har format våra dialekter? Mysterierna är oräkneliga och målsättningen med programmet är alltså inte att bara dokumentera alla sköna sätt att snacka som finns ute i landet, utan att också försöka ta reda på varför. Var kommer skorrandet i Sydsverige och gnället i det mellansvenska Gnällbältet ifrån?


Varför pratar man mer dialekt västerut och minst i Stockholmstrakten?
Är gotländska, jämtska och älvdalsmål egna språk? Och vad är egentligen
finlandssvenska? Vad är det överhuvudtaget för skillnad på dialekt och
språk? Och varför betraktas rikssvenska som finare än alla andra dialekter, typ?


Svenska dialektmysterier sändes första gången i SVT våren 2006.


Reprisstart:
SVT2 tisdag 11 augusti kl 21.30: Svenska dialektmysterier (1:8)


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Presentation

Omröstning

Vad anser du om att Sverige tillåter fullt skattefinansierade skolor att använda engelska som första undervisningsspråk i upp till 50 % av tiden i grundskolan och upp till 90 % i gymnasiet? Den senare elevkategorin läser endast svenskämnet på svenska.
 Helt rätt
 Bra
 Undervisning ska kunna ges på engelska men inte i så hög utsträckning som för närvarande
 Dåligt. Det huvudsakliga undervisningsspråket i svensk skola ska vara svenska
 Om en skola använder engelska som första undervisningsspråk, ska denna inte skattefinansieras
 Vet inte

Fråga mig

128 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13 14 15
16
17 18
19
20 21 22 23
24 25 26 27
28
29 30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se