Örnsköldsviks Allehanda hade två artiklar den 21/10 om Språkförsvarets JO-anmälan av Luftfartsverket  och om diskussionen kring vad flygplatsen i Kramfors/Sollefteå ska heta. Man kan gå in och kommentera båda artiklarna.

Fem dagar tidigare publicerade ÖA en insändare av Ola Nilsson, där han kritiserade namnförslaget ”High Coast Airport”.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Folkpartiets styrelses förslag om engelskundervisning från första klass är det senaste exemplet på att starka krafter på sikt vill ersätta svenskan med engelska. Sedan tidigare finns, bara för att nämna några exempel, Internationella Engelska Skolan (IES) som undervisar tioåringar till häften på engelska för att i sitt gymnasium nästan uteslutande undervisa på engelska. Där finns Globaliseringsrådet som i våras just förordade engelska från första klass. Som av en ren händelse råkar en av rådets ledamöter, Hans Bergström, vara gift med ägaren och grundaren av IES, Barbara Bergström. Hans Bergström är tillika före detta chefredaktör på DN. Där finns även ekonomiprofessorn Marian Radetzki, som vill byta ut svenskan mot engelska för att landet skulle tjäna ekonomiskt på det. Som om man byter språk likt ett par skor! Lägg därtill SVT:s och betalkanalernas anglofila utbud.

Företag kommunicerar allt oftare på engelska i sina utskick och i sina butiker. Numer har vi till och med ”begåvats” med möjligheten att handla i SKHLM (The Capital of Shopping) med flera exotiska platser. Lägg därtill det ”häftiga” i att göra affärer i Kista Science Tower eller att bo i Turning Torso. För att inte tala om att övernatta i Stockholm Waterfronts hotell. Våra myndigheter anser inte heller att svenskan duger längre. Sjöfartsverket anglifierar sina sjökort ”För att vara en del av världen” medan Luftfartsverket benämner sina flygplatser ”airport ”, ”för att benämningen fungerar både nationellt och internationellt”. Att man ersätter svenska termer med engelska verkar inte bekymra. ”Alla” kan ju engelska, gudbevars!

När det gäller vissa invandrarbarn talas ofta om behovet av att dessa blir trygga i modersmålet för att sedan kunna tillgodogöra sig svenska. Samma princip gäller rimligen svenskspråkiga barn visavi engelskan. Svenska 7- eller 10-åringar besitter självfallet inte en färdigutvecklad och stabil svenska. Genom att i mycket tidig ålder indoktrinera barnen i engelskans överlägsenhet och i anglosaxiska traditioner, undergräver man även deras känsla för det egna språket och kulturen samt viljan att slå vakt om dessa. Fritt fram för engelskan alltså! Att barnen som sänds till de engelskspråkiga skolorna ofta kommer från studievana hem och på sikt aspirerar på ledande befattningar gör utvecklingen extra allvarlig. Engelskkunskaper är givetvis viktiga. Det är dock även kunskaper i andra språk. Något som inte verkar beaktas i Sverige.

I länder där engelskan har erövrat hög status har den trängt undan de inhemska språken. Se vad som hände på Irland och i de gamla kolonierna. Inte ens det stora Indien har lyckats återge de inhemska språken dess rättmätiga plats som samhällsbärande språk efter sjävständigheten. Engelskan har historiskt sett oftast trumfats igenom med tvång men i Sverige år 2009 verkar diverse företrädare frivilligt för denna utveckling.

Ett större språk tenderar att äta upp ett mindre utan en genomtänkt språkpolitik. Finland är ett annat exempel. På pappret är landet tvåspråkigt men i praktiken har finskan blivit allt mer dominerande. Engelska har i grunden inte nått sin höga status genom att det är ett vackrare eller ordrikare språk än andra utan genom att England var det land som lyckades kolonisera flest länder och därigenom även tvinga på dessa sitt språk. Liksom övriga kolonialmakter inte sällan med mer eller mindre brutala metoder.

Det finns en orättvisa i att engelsktalande har gratis vad alla andra tvingas skaffa sig i andra hand. Att nuvarande utveckling pressar icke-engelskspråkiga länder att degradera sina nationalspråk är absurt och odemokratiskt. Genom att använda tolkning kommer alla bäst till sin rätt. Här är EU:s stora tolkningsmaskineri ett föregångsexempel. Det bästa vore ett neutralt världsspråk som esperanto.

Anhängarna av mer engelska menar, naturligtvis, att det inte är någon fara för svenskan. Jag menar att vi genom vissa politiker, företagsledare och myndighetschefer är på väg att försättas i en kolonial situation där svenskan förpassas till att vara ett fritidsspråk. Hur kan läget vara lugnt för svenskan och hur kan det vara en ”utveckling” att hela tiden ersätta svenskspråkiga företeelser med engelskspråkiga dito? Det är istället tal om en avveckling där svenskan försvinner med nuvarande hållning. Inga andra än vi svenskspråkiga kan eller kommer att försvara vårt språk. Min uppmaning lyder: Låt inte hycklande företrädare schabbla bort rätten till svenskan utan agera för att språkfrågan på allvar kommer upp på den politiska dagordningen inför valet 2010. Se svenskan som en tillgång, inte som en belastning.

Per-Owe Albinsson

medlem i nätverket Språkförsvaret

(Också publicerad idag i något annorlunda version på Svenska Dagbladets Brännpunkt - 317 kommentarer fram till kl. 21.45)

Nu finns ett färdigt förslag till språkpolicy för KTH i Stockholm, som sammanfattas på följande sätt:

"Både svenskan och engelskan bör ha hög status på KTH. Lärare ska få undervisa på det språk de behärskar bäst och studenterna borde kunna kommunicera sina kunskaper på båda språken. Så ser tankegångarna ut bakom KTH:s nya språkpolicy."

Läs mera i Campi - "Lärare ska använda sitt bästa språk!" Så fort språkpolicyn är antagen, kommer den att läggas ut på Språkförsvarets webbplats.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Enligt denna notis i Jönköpings-Posten har en reporter pratat med Hasse Sandström, flygplatschef för Jönköping Airport, med anledning av Språkförsvarets JO-anmälan av Luftfartsverket. Flygplatschefen säger att det inte skulle fungera med ett svenskt namn.

”- Har du hört en engelsman säger flygplats någon gång, frågar sig Hasse som menar att ett internationellt namn är ett måste om man ska kunna ha internationella gäster på flygplatsen.”

Det gick tydligen bra att använda beteckningen ”flygplats” fram till 2007, då Luftfartsverket tog beslutet att förorda ett namnbyte till ”airport”. Upptäckte Luftfartsverket att beteckningen ”flygplats” menligt påverkade resandeströmmen från engelskspråkiga länder, med Storbritannien i spetsen? Har majoriteten av flygpassagerarna till Jönköping engelska som modersmål? Menar flygplatschefen att man måste uttala Aéroport Paris – Charles de Gaulle på franska, om man flyger dit? Är det något slags villkor för att få stiga av där? Det vimlar av flygplatser i världen, som har ett inhemskt namn först och eventuellt ”NN Airport” under eller efter. Kan man inte lugnt skita i att uttala det inhemska namnet, om man inte behärskar det inhemska språket i fråga? Den kapaciteten har väl också de flesta engelsmän?

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

uppmärksammade idag Språkförsvarets JO-anmälan den 16/10 av Luftfartsverket i form av en nyhetsartikel.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På den här bloggen har det tidigare diskuterats hur många som egentligen förstår ett fastlandsskandiviskt språk och varför denna fortfarande fungerar som en bas för det nordiska språksamarbetet. Jag har därför gjort vissa enkla beräkningar.

Den nordiska språkgemenskapen bygger på att de tre fastlandsskandinaviska språken, danska, norska och svenska, är sinsemellan förståeliga och att danska eller svenska fungerar som andra eller tredje språk i Grönland, Island, Färöarna och Finland. Varken grönländska, isländska, färöiska eller finska kan fungera som bas för den nordiska språkgemenskapen. Grönländska förstås bara av grönländare; isländska och färöiska är sinsemellan förståeliga, men förstås inte av danskar, norrmän, svenskar och finländare; finska förstås bara av finländare och tornedalsfinnar.

Detta är utgångspunkten för det nordiska språksamarbetet. I den deklaration om nordisk språkpolitik som antogs 2006 och som undertecknades av samtliga nordiska kultur- eller undervisningsministrar inkl. representanter för Grönland, Färöarna och Åland heter det följaktligen:

"Utgångspunkten för den nordiska språkpolitiken är att Nordens samhällsbärande språk är och förblir starka och levande, att de som är samhällsbärande språk förblir samhällsbärande och att det nordiska samarbetet även fortsättningsvis bedrivs på de skandinaviska språken, d.v.s danska, norska och svenska."

Befolkningsstatistiken är hämtad från Wikipedia och siffrorna har för varje enskilt område justerats uppåt till närmaste femtio- eller hundratal. Det totala invånarantalet i de fem nordiska staterna, inkl. Färöarna och Grönland, är 25055200. För enkelhetens skull har jag utgått från att alla invandrare i Danmark, Norge eller Sverige behärskar respektive lands huvudspråk som andra eller tredje språk. När det gäller Finland har jag inte gjort något antagande alls, men det finns mig veterligt invandrare i Finland som också lär sig svenska.

Det sammanlagda antalet som talar danska, norska och svenska som första, andra - och i vissa fall tredje språk - i Danmark, Färöarna, Grönland, Island och Sverige uppgår till 19739900 människor. I Finland har 5,5 procent av invånarna svenska som modersmål och 40 procent av invånarna med finska som modersmål säger sig kunna konversera på svenska. Undervisning i båda språken är obligatorisk i det finländska skolväsendet. Det innebär att 2418462 finländare (0,455 x 5315300) behärskar svenska. Det betyder att 88,4 procent av invånarna i Norden behärskar ett fastlandsskandinaviskt språk. Som jämförelse kan nämnas att bara omkring 50 procent av invånarna i EU säger sig behärska engelska. Den överväldigande delen av dessa måste dessutom lära sig engelska som andra, tredje eller fjärde språk.

Den som är intresserad av den nordiska språkgemenskapen och dess villkor bör besöka vår webbplats – se http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=399.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkförsvarets JO-anmälan av Luftfartsverket från den 16/10 uppmärksammades idag av Bo Löfvendahl i Svenska Dagbladet i form av en notis - med rubrik som ovan - på sidan 4 i kulturdelen.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkförsvaret skickade igår iväg ett pressmeddelande med denna rubrik. Pressmeddelande är i det närmaste identiskt med ett från den 26/5, vilket riktades mot Globaliseringsrådet, som ursprungligen föreslog engelska från och med årskurs ett. Se föregående blogginlägg.