Som vi berättade den 28 oktober på denna blogg gav JO den anmälare rätt, som vände sig mot att ett forskningsråd hade krävt att ansökningar om forskningsanslag skulle vara skrivna på engelska  JO skrev:

”Även om utländskt språk tillåts ska det alltid vara möjligt att kommunicera med svenska myndigheter på svenska. En forskningsmyndighet kan därför inte heller efter språklagens införande kräva att en ansökan ska skrivas på annat språk än svenska.”

Beslutet betyder också att språklagen inte är en papperstiger, som vissa tvärsäkert hävdat. Språklagen kan alltså prövas genom JO-anmälningar och varje beslut skapar ett prejudikat. Det är snarare summan av JO-anmälningar och JO-beslut, som avgör vilken status språklagen egentligen har, om den i slutändan är en papperstiger eller inte.

Just nu är fem anmälningar föremål för behandling av JO. Två JO-anmälningar, Olle Josephsons och Språkförsvarets, av regeringens engelskspråkiga e-postadresser; en privatpersons och Språkförsvarets av Stockholm stad; och Språkförsvarets anmälan av Luftfartsverket. Det är omöjligt att förutsäga vilken eller vilka av dessa anmälningar som JO kommer att gilla.

De områden som dessa anmälningar täcker in, räcker inte. Språklagen bör definitivt testas på fler områden för att se om den duger. Om du, läsare, anser att någon myndighet eller politisk församling, som sorterar under det allmänna, bryter mot språklagen, tveka inte att skicka in en anmälan till JO.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

De båda norska språken är mycket rikare än svenskan. Det beror på att båda plockat ur folkmålen, medan svenskar länge såg ner på sina. Många ord går inte att översätta, man får stryka ord och fraser eller göra långa omskrivningar. Särskilt svårt är det att översätta sånger, eftersom översättaren måste ändra texten så  att den passar med rim och rytm. Denna vaggsång av Thorbjörn Egner sjöng jag ofta mjukt på norska för mina ungar när de skulle sova (till jämförelse meddelas den svenska översättningen i högerspalten):

So ro, lille mann,                           Vyss lull, lilla palt,

nå er dagen over.                           Leka får du sedan.

Alle barn i alle land                         Alla musbarn överallt

ligger nå å sover.                           sover allaredan.

So og ro og tipp på tå,                    Somna sött i vaggan din.

sov, min lille pode.                         Jag ska inte störa.

Reven sover også nå                       Räven sover också nu

med halen under hodet.                   med svansen under öra.

Originalet är fullt med trygga smekord : so ro, lille pode signalerar närhet och vaggning (jag brukade ligga hos ungen tills hon somnade). Tipp på tå är när man smyger sej ut sedan ungen somnat. Egners ord är korta, som längst två stavelser. Därför passar texten till mycket små barn. (Hodet = huvudet, t-et är stumt, så det rimmar på pode).

Den svenska översättningen är däremot lite moraliserande: leka får du sedan, jag ska inte störa (signal: man ska inte skämma bort ungar genom att ligga hos dem när de ska sova). Här finns långa krångliga ord: musbarn, allaredan. Och palt används väl bara i ordet harpalt. Visan gjordes för en mus. Palt är alltså ett typiskt nödrim. Upprepning förekommer: Alla musbarn … allaredan. Barnet kan uppfatta fjärde raden som en fråga: Sover alla redan? Jag skulle aldrig komma på tanken att sjunga vaggvisan på svenska.

Det är förresten bara i Sverige som Klas Klättermus har ett förnamn. På norska heter han Klatremus. Alla djuren i Hackebackeskogen har bara ett namn var, men i Sverige får huvudpersonen både för- och efternamn. Det beror helt enkelt på att översättaren behövde ett rim på kalas, och då hittade han bara Klas.

Thomas Görling,

Uddevalla

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Mötesinformation)

Engelskan har fått en allt starkare ställning i svenska skolan, på universiteten och i samhällslivet. Vad får det för konsekvenser? Hur påverkar det elevernas lärande?

Medverkande:

Olle Josephson, docent vid Stockholms universitet och tidigare chef för Språkrådet ger sin syn på saken. Därefter frågor och diskussion.

Tisdag 17 november kl. 19.00
Missionskyrkan (Linnéstugan), S:t Olofsgatan 40, Uppsala
Frivillig entréavgift.