Den 24 november publicerade Svenska Dagbladet en replik av Hugo Lagercrantz, professor och överläkare vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus, på artikeln ”Övertro på engelskans betydelse” i samma tidning.

Problemet är att han inte förstått huvudpoängen i artikeln, nämligen att tidig inlärning av ett språk, speciellt om det bara är fråga om en förskjutning på ett par år, vilket Folkpartiets förslag innebär, inte har någon utslagsgivande betydelse för slutresultatet. Detta tas också upp i mitt tidigare svar till Lena Ekberg. Hugo Lagercrantz avfärdar de avhandlingar som vi refererar till som ”humanistiska”. Jag är visserligen ingen naturvetare som Hugo Lagercrantz och vet därför överhuvudtaget inte vilken vikt han kommer att fästa vid mina invändningar. Däremot ingår filosofi i min examen och vetenskapsfilosofi har alltid har intresserat mig särskilt.

Hans huvudtes är att ett modersmål måste läras in före tre års ålder och ett andra modersmål före fem års ålder. Han måste syfta på språkljuden, inte på den grammatiska strukturen i ett givet språk och minst av allt ordförrådet.

Hur avgörande är det då att tala ett främmande språk, exempelvis engelska, utan brytning? Vilket uttal ska i så fall eftersträvas? Brittisk Recieved pronounciation (RP), som talas av endast tre till fem procent av den brittiska befolkningen? Eller den amerikanska standarddialektens, General Americans, uttal? Faktum är att inte bara uttalsskillnaderna i engelskans kärnland, England, är stora utan även mellan den engelska som talas i Storbritannien å ena sidan och i USA, Kanada, Jamaica, Irland, Sydafrika, Indien, Filippinerna, Australien och Nya Zeeland med flera länder. Det avgörande för en som lär sig  engelska som främmande språk måste väl vara att denne kan göra sig förstådd hos dem som har engelska som modersmål eller använder språket som lingua franca?

Hugo Lagercrantz använder flera auktoritetsargument. Han hänvisar till omfattande hjärnforskning, till en konferens som Hillary Clinton anordnade i Vita huset 1997 och till en ledande amerikansk språkforskare Patricia Kuhl, som har lärt amerikanska barn förstå mandarinkinesiska (standardkinesiska). Det sista måste verkligen vara en enastående bedrift! Hur mycket förstår dessa barn? Hur länge har hon följt dessa barn? Fem, tio, femton eller tjugo år? På vad sätt har deras kunskaper i mandarinkinesiska blivit bestående? Det är ju slutresultatet som räknas, d.v.s hur mycket mandarin som dessa barn kommer att kunna som vuxna, i yrkeslivet eller som universitetsstuderande. Kunskaper i ett främmande språk måste nämligen underhållas. Om nu USA bedriver så framgångsrika språkexperiment, hur kommer det sig då att bara en tredjedel av amerikanska highschool-elever läser ett främmande språk, företrädesvis spanska?

Det finns många sätt att lära sig ett språk. Det enklaste sättet består i att som barn lära sig ett eller flera språk av sina föräldrar. Man kan lära sig ett nytt språk som barn genom att flytta till ett annat land, där huvudspråket inte är detsamma som föräldrarnas. Man kan lära sig språket som främmande språk i en skolmiljö, vilket Globaliseringsrådet och Folkpartiet fokuserar på. Man kan kombinera den senare undervisningsmodellen med språkresor eller med semestervistelser i det land, där språket i fråga talas, eller använda språket som lingua franca i andra länder. Man kan som äldre åka utomlands för att studera det främmande språket på plats eller arbeta i ett land, där detta språk är huvudspråk, eller flytta dit permanent. Man kan skaffa sig en partner som talar det främmande språket ifråga och lära sig språket tack vare denne. Man kan bedriva självstudier och lära sig ett främmande språk helt på egen hand.

Dessutom måste frågan om talang, eller språköra, vägas in. Det är inte bara polyglotter som kan lära sig ett språk med ett i det närmaste perfekt uttal. I samband med en kaffepaus under Högskoleverkets konferens den 24/11 satte sig en trettiofemårig kvinna vid mitt bord och vi inledde ett samtal. Efter en stund frågade jag henne om hon var norrländska. Nej, hon var holländska och hade kommit till Sverige för sju år sedan. Men hennes norrländska accent var helt perfekt och ”lurade” – en norrlänning. Jag har också haft elever på Komvux, som kommit till Sverige som vuxna, men som ändå kunnat erövra ett i det närmaste perfekt uttal. Normalt har jag inga problem att urskilja om någon har persiska som modersmål, beroende på satsmelodin i persiskan och uttalet av vissa fonem. Men jag har faktiskt haft en f.d hallåman vid Teherans radio som elev, och som hade ett perfekt svenskt uttal. Man ska akta sig för att generalisera i fråga om möjligheten att tillägna sig ett fullödigt uttal i ett främmande språk; det går alltid att hitta motexempel. Man bör alltid utgå från verkligheter och från erfarenhet, inte diverse kortvariga experiment.

Polyglotter, d.v.s personer som behärskar tio språk eller fler, lär sig naturligtvis de flesta språken som vuxna och på egen hand. Ta till exempel Uko Masing (1909 – 1985), som behärskade 65 språk och kunde översätta från 20 av dem, och som hade lärt sig fyra språk, när han gick ut från högstadiet. Resten lärde han sig alltså i de sena tonåren eller som vuxen. Observera att jag inte i efterhand kan avgöra i vilken grad han behärskade dessa språk.

Hugo Lagercrantz menar också att det inte är ”särskilt meningsfullt” att lära sig franska eller tyska från 12-15 års ålder. Detta är bara struntprat. De som senare i livet bara kan säga ”Noch ein Bier” eller ”Auf Widersehen” på tyska har ju inte upprätthållit eller försökt förbättra sin tyska, vilket bara illustrerar min poäng. Jag är själv mycket tacksam för att jag var tvungen att lära mig tre obligatoriska språk, engelska, tyska och franska, i skolan. Jag hoppade visserligen av från gymnasiet redan efter första ring, men jag tog ett strategiskt beslut att förbättra min engelska och tyska genom att regelbundet läsa tidskrifter och litteratur på dessa språk. Franska glömde jag tyvärr bort, vilket har straffat sig sedan. På engelska läste jag regelbundet ”The New Yorker” och ”New Statesman”, inte några serietidningar precis, liksom diverse engelskspråkig dagspress; på tyska läste jag ”Der Spiegel” och ”Frankfurter Rundschau”. Eftersom jag arbetade som sjöman i närmare två år i min ungdom, kunde jag använda engelska vid besök i Storbritannien, Irland, USA och Australien och dessutom som lingua franca ombord på olika fartyg och i icke-engelskpråkiga länder. När jag skulle gå upp i särskild prövning för studentbetyg i engelska och tyska 1968, behövde jag inte läsa några engelska eller tyska texter alls, utan koncentrerade mig helt och hållet på råplugga engelsk respektive tysk grammatik i fjorton dagar vardera. Idag skriver jag på fyra främmande språk, engelska, tyska, spanska och franska på min privata sida, Schackportalen. Jag använder visserligen översättningsprogram när det gäller översättningarna till tyska, spanska och franska, men mina kunskaper i dessa målspråk är tillräckliga för att de översättningar jag sänder iväg till korrekturläsarna inte ska innehålla alltför många fel. För säkerhets skulle gjorde jag i fjol också vissa webbaserade placeringstester vid University of Oxford och Goethe-Institutet för att utröna nivån på mina språkkunskaper. Det visade sig då att jag hade 78 procent i engelsk läsförståelse, d.v.s akademisk nivå, 67 procent i tysk, d.v.s avancerad nivå, 50 procent i spansk, d.v.s bättre medelmåtta, och 30 procent i fransk, d.v.s sämre medelmåtta. Det hör till saken att jag är helt självlärd i spanska.

Det avgörande är alltså inte att man lär sig ett språk i en tidig ålder, utan det intresse den enskilde har för språket ifråga och i vilken grad man använder språket.

Hugo Lagercrantz menar också att påståendet om att engelskan minskar i betydelse är illa underbyggt. Hans enkla bevis är att Indien blivit ”världens kontor” på grund av att man behärskar engelska. Men Kina har inte i första hand blivit ”världens verkstad” på grund av det kinesiska språket lika lite som Indien har blivit ”världens kontor” på grund av engelskan. Den avgörande orsaken är att både Kina och Indien kan importera den senaste teknologin och de mest moderna maskinerna, samtidigt som tjänstemanna- och arbetarlönerna bara är en bråkdel av lönerna i de redan industrialiserade länderna. Denna konkurrensfördel kommer Indien och Kina behålla så länge det finns ett överflöd av arbetskraft. Men det är ingen evig konkurrensfördel; den kommer att gå förlorad ju längre den ekonomiska utvecklingen fortskrider och så småningom kommer de att upprepa Japans utvecklingshistoria. Kunskaperna i engelska i Indien är alltså av underordnad betydelse, men spelar naturligtvis roll i konkurrensen med andra länder som också har ambitionen att bli ”världens kontor”. Engelskan har en lika stark ställning i Filippinerna som i Indien både officiellt och som undervisningsspråk. BNP per capita-inkomsten i Filippinerna är t.o.m lägre än i Indien. Trots detta är det först nyligen, som Filippinerna har börjat konkurrera med Indien med olika internetbaserade verksamheter, typ call center. Förmodligen beror detta på att Filippinerna har haft en underutvecklad infrastruktur och en traditionell utresandeekonomi, d.v.s filippiner åker utomlands, arbetar och skickar hem pengar. Indien har dessutom en många gånger större befolkning än Filippinerna och kan därmed producera betydligt fler dataprogrammerare och språkbegåvningar i absoluta tal. Verkligheten är alltså betydligt mer komplicerad än vad Hugo Lagercrantz tycks kunna föreställa sig.

Det är heller inte säkert att Indiens ensidiga satsning på engelska som enda främmande språk är särskild nyttig i långa loppet. Jag besökte Kina 2005, Indien 2007 och Egypten 2008 och några saker har slagit mig i efterhand. Indien hade till exempel endast en tiondel av turistströmmen av den till Kina, trots att det finns lika många sevärdheter i Indien som i Kina. En viktig förklaring är naturligtvis att Indien har en betydligt sämre infrastruktur än Kina. Men en annan aspekt var att den indiska turistindustrin, såvitt jag kunde se, inte kunde ställa upp med andra tolkar än engelskspråkiga, medan både Kina och Egypten kunde ställa upp med tolkar på en rad språk, inklusive svenska och norska. Mångspråkighet är överlägsen tvåspråkighet.

Redan det faktum att Kina förmodligen – se denna amerikanska rapport - kommer att nå ifatt USA:s BNP runt 2035, eller tidigare, kommer att resultera i att kinesiskans betydelse kommer att öka i fortsättningen. Kina satsar dels på att åstadkomma framväxten av ett rikstalspråk i hela Kina genom utbildningsväsendet och massmedia och dels på att befrämja kunskaperna i kinesiska språket världen över genom Konfucius-institutet. Läsåret 2007-2008 minskade antalet svenska studenter, som studerade utomlands med två procent, men det fanns två intressanta undantag, som stack ut: Kina och Japan. I det första fallet beror det naturligtvis på att studenterna i fråga gjort en korrekt bedömning av kinesiskans växande betydelse – i det andra fallet är det förmodligen intresset för manga, de japanska tecknade serierna, bland svenska ungdomar som spelar in. Se där intressets betydelse för språkinlärning; givetvis kan man inte studera manga i Japan utan att lära sig japanska. Den nämnda rapporten förutser framväxten av ett globalt multipolärt system, där Kina, Indien, Brasilien och Ryssland kommer att få en allt större roll.

Detta betyder naturligtvis inte att engelskans roll som världen viktigaste lingua franca kommer att övertas av något annat språk, exempelvis kinesiska, inom överskådlig tid. På den punkten är det helt omöjligt att göra en vederhäftig prognos.  Vad man däremot lugnt kan säga är att vissa andra stora språk kommer att växa i betydelse och att en mångspråkighetslinje är den enda rätta för såväl nationers utbildningssystem, företag som individer. Dessutom har engelskans frammarsch, vilket i många fall lett till domänförluster för andra språk, fött motstånd, t.o.m organiserat motstånd. De senaste årens debatt i Sverige om engelskans roll är just ett uttryck för detta.

Det är också uppenbart att engelskans andel på Internet har minskat de senaste åren, och ICANN:s beslut att möjliggöra användning av andra skriftsystem än det latinska i URL-adresserna kommer bara att påskynda den processen.

Eftersom en tidigareläggning av undervisningen i engelska med ett par år inte har någon avgörande betydelse för slutresultatet för individen, har förslaget bara en säker konsekvens, nämligen att engelskans status i Sverige kommer att stärkas än mera. En europeisk språkvetare, vars namn jag har glömt, har t.o.m föreslagit att de europeiska medlemsstaterna, förutom Storbritannien, Irland och Malta, borde satsa på ett annat första främmande språk än engelska. Hans motivering var att eleverna ändå inte kunde undgå att lära sig engelska. Det ligger mycket i hans förslag.

Om Globaliseringsrådet och Folkpartiet hade formulerat ett sådant förslag i stället, hade det varit intressant och nydanande, och debattartikeln i Svenska Dagbladet kanske aldrig hade kommit stånd!

Per-Åke Lindblom

30/11 2009

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

"Det är ett engelskt namn, noterar jag" sa Peter Wolodarski på DN. "Nej, man kunde ha kommit på något bättre" sa Elisabeth Sandlund på Dagen. "Det är väl OK" sa Olov Abrahamsson på Norrländska Socialdemokraten utan större entusiasm och jämförde med Gothia Cup i Göteborg och Peace and Love-festivalen i Arvika. De hade just fått frågan i P1s "Godmorgon världen" om de ansåg att beteckningen "Love Stockholm 2010" var ett bra namn på de festligheter som i två veckor ska omrama det kungliga bröllopet nästa sommar. Elisabeth Sandlund tillade att det var sorgligt att ordet kärlek har två prickar i sig, och sa att det är klart att det är svårt att hitta något som är internationellt gångbart, och om det får fart på hjulen och ekonomin så är det väl bra, men hon menade ändå att när en svensk prinsessa gifter sig med en svensk man av folket borde man ha kunnat hitta något annat än ett engelskt namn på det. Wolodarski tyckte att engelskan gav det hela en mer jippobetonad karaktär, och var kritisk till att kommunala skattemedel används till detta.

Att valet av språk ens tog upp som ett diskussionsämne i det här inslaget tror jag beror på den senaste tidens JO-anmälningar angående engelska i officiell svenska som ju har fått ett sådant stort genomslag i medierna. Tack vare detta, och t ex också de senaste uppmärksammade debattartiklarna, har den allmänna medvetenheten om engelskans ställning i Sverige ökat, och frågan har börjat uppmärksammas på ett helt nytt sätt, inte minst av mediafolk. Hade det här varit för ett år sedan, eller bara ett halvår sedan, är jag inte säker på att frågan om namnvalet över huvud taget hade ställts till panelen, och om det hade gjorts är det inte säkert att de hade reflekterat just över engelskan.

Diskussionen i radion finns här (sist i programmet, ca 53 min i det)

Mer om Love Stockholm 2010 här

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)