På Familjesidan i Dagens Nyheter i dag intervjuas Caroline Geries, som kom som 18-åring till Sverige från Libanon. Hon är delägare av en frisörsalong och maken, en gammal klasskamrat från Beirut, och numera IT-tekniker, upplever att det har gått bra för dem i Sverige:
”Det har gått jättebra för oss. Det viktigaste för oss var nog att vi lärde oss språket direkt. Att kunna sitt hemspråk är nog bra, men det måste komma i andra hand. Om man kan ett språk ordentligt först så kan man bygga vidare på det.”
(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)
lr.
1 februari 2010 19:53
Vad menas med "måste" och "komma i andra hand"?
Måste för vad? Måste hemspråket komma i andra hand för att man ska lära sig bra svenska, måste det komma i andra hand för att värna om svenskans status i samhället eller måste det det för att man ska bli accepterad? Är detta även Språkförsvarets åsikt? Och "komma i andra hand", jag antar att det helt enkelt betyder att man lägger ner mindre tid energi på det eller är det något slags statusprat?
Hillo
2 februari 2010 21:23
I min värld betyder att "hemspråket måste komma i andra hand" framför allt insikten om att det gäller att lära sig bra svenska. Själv kom jag som 19 årig till Sverige, inte från Libanon visserligen, men med ett annat modersmål än svenska. Min absolut högsta prioritet var att lära mig landets språk; jag insåg att jag endast därigenom skulle få tillträde till och smälta in i det samhälle som jag av allt att döma skulle bli delaktig i under resten av mitt liv.
Mitt modersmål fick därför komma i andra hand, men blev för den skull inte bortglömt. Idag är min svenska i såväl (ut)tal som skrift bättre än många infödda svenskars. När det gäller modersmålet så har det inte lidit alltför stor skada av att ha varit lågprioriterat under en tid.
Så visst - det Caroline Geries säger är "helrätt" för att använda ett modeuttryck, och jag skulle önska att fler insåg det. Och kom inte med påståendet att man som vuxen inte kan lära sig ett nytt språk. Jag är bästa beviset på motsatsen.
Östen Dahl
3 februari 2010 20:41
Uttalandet i rubriken är lite egendomligt med tanke på att modersmålet rimligtvis är ganska fullt utvecklat hos en 18- eller 19-åring. I varje fall går det knappast att generalisera till yngre invandrares situation.
Det skulle också vara intressant att höra i vilka avseenden Hillos svenska uttal är "bättre än många infödda svenskars".
http://www.ling.su.se/staff/oesten
Hillo
3 februari 2010 23:03
Visst stack jag ut hakan där? Nåväl - mitt uttal är nästintill brytningsfritt och jag talar en tydlig och väl accentuerad svenska, till skillnad från många, inte minst unga, infödda svenskar. Tyvärr tillåter inte bloggens begränsningar mig att bevisa mitt påstående.
Per-Åke Lindblom
4 februari 2010 14:42
Rubriken till det ursprungliga inlägget syftade på Caroline Geries slutsats: ”Att kunna sitt hemspråk är nog bra, men det måste komma i andra hand.” Både hon och Hillo drog ju den slutsatsen att det viktigaste var att satsa på det nya språket, svenskan, vid ankomsten till Sverige. Den slutsatsen har miljoner och åter miljoner utvandrare dragit före dem, d.v.s att prioritera immigrationslandets huvudspråk. Detta är alltid vägen till framgång. I vilken grad man lyckats tillägna sig det nya språket beror i sin tur på många faktorer: den egna motivationen, användningsgraden av språket, omgivningens roll, språköra, hur långt ifrån det egna modersmålet befinner sig från svenskan, redan befintliga kunskaper i andra språk och allmän utbildningsnivå.
Jag gjorde själv något liknande, då jag i nittonårsåldern arbetade knappt ett år som sjöman inom den norska handelsflottan. Jag gick faktiskt in för att lära mig norska från dag ett. Jag kunde lugnt ha fortsatt att tala svenska, eftersom norrmän i regel förstår svenska bättre än vi svenskar förstår norska. Samtidigt finns det faktiskt särnorska och särsvenska ord, som inte alltid är genomskinliga för motparten. Vad vann jag på min övergång? Mycket snabbt förstod alla norska arbetskamrater mig. Det hände naturligtvis att jag omedvetet använde ett särsvenskt ord eller helt enkelt inte hittade det särnorska ordet. Därmed heller inte sagt att jag alltid förstod ett norskt ord utan var tvungen att fråga om betydelsen, men summa summarum underlättades kommunikationen avsevärt genom mitt beslut. Faktum var också att jag inte läste en enda svensk text under denna tid, utan enbart texter på bokmål eller nynorska. Det var alltså fråga om ett egenhändigt beslutat språkbad.
Den prioritering som Caroline och Hillo gjorde upprepas idag av andra generationens invandrare. Undertecknad gjorde en liten undersökning bland andra generationens invandrarelever (antingen födda i Sverige eller hitkomna före sju års ålder) på Brännkyrka gymnasium våren 2009 – se http://sprakforsvaret.bloggagratis.se/2009/06/20/1776871-rapport-om-en-liten-undersokning-om-sprakbytesprocessen/ . Undersökningen visade att 93 procent av dem ansåg sig ha gjort ett språkbyte, vilket i praktiken innebar att de hade prioriterat ner föräldrarnas hemspråk.
Observera att denna diskussion gäller den mest lämpliga anpassningsstrategin, inte frågan om man har rätt till sitt eget modersmål eller inte, oavsett om det är svenska, ett nationellt minoritetsspråk eller ett invandrarspråk. Denna rätt är oavvislig, men i denna rätt ingår också rätten att prioritera ned – eller t.o.m prioritera bort – ett språk för den enskilde. Däremot är det alltid en skyldighet för myndigheterna att tillhandahålla undervisning på alla modersmål som finns i Sverige.
Jag kan intyga att Hillo talar helt brytningsfri svenska och inte gör några större språkfel vare sig i tal eller skrift, och definitivt inte sådana som skulle bero på hennes gamla modersmål. Hon skriver och talar som en svensk helt enkelt. Hon korrekturläser flitigt andra språkförsvarsmedlemmars, inklusive mina, texter på svenska. Däremot tror jag att hon bara kan jämföra sitt uttal med andra invandrares uttal, första såväl som andra generationens. Den springande punkten är eventuell brytning. Infödda svenskar har ingen brytning; de talar antingen en neutral rikssvenska , en regionalt färgad rikssvenska, dialekt eller en sociolekt (som i för sig kan vara färgad av förekomsten av olika invandrarspråk). Det finns inte dag en fast etablerad uttalsnorm, med vilken man kan jämföra sitt uttal. Den tiden är förbi, då radio- och tv-folk och skådespelare var tvungna att hålla sig till någon slags östermalmssvenska i sina respektive medier.
Däremot kan ett visst uttal och en viss satsmelodi fungera stigmatiserande. Min egen mellandotter (som har en helsvensk mamma), som i de tidiga tonåren spelade i ett flicklag till Brommapojkarna, ringde en gång till en lagkamrat i Bromsten (som ligger tvärs över fältet sett från Rinkeby). Lagkamratens mamma svarade och hon ropade till lagkamraten: ”Det är en invandrare som vill prata med dig!”. Jag var helt omedveten om att min dotters tal kunde klassificeras på detta sätt, förmodligen beroende på att jag egentligen är norrlänning och hade hög acceptans för rinkebysvenska. I varje fall ledde detta till att både jag och hennes mamma uppmuntrade henne att börja i en högstadieskola utanför Rinkeby-Tensta.
Per-Åke Lindblom