(Detta är ett översatt utdrag från en essä, "Si ce n’est pas rédigé en anglais, ça ne vaut pas la peine d’être lu!" (Om det inte är skrivet på engelska, är det inte värt att läsa) av Charles-Xavier Durand, publicerad i Cercle Jeune France 2005. Artikeln finns också i en engelsk version, men denna är inte fritt tillgänglig.)

René-Marcel Sauvé har visat på ett utmärkt sätt hur ett språkmonopol utgör en motsvarighet till skatt på vetenskaplig forskning på så sätt att det gör det mycket lättare att vetenskapliga upptäckter blir plagierade eller på annat vis använda på ett otillåtet sätt av medlemmar i kommittéer som granskar artiklar för publicering, om dessa artiklar är skrivna på deras eget språk men av forskare som kommer utifrån och inte tillhör deras egen forskningsmiljö. På grund av det är de mest framstående ryska och kinesiska vetenskapsmännen mycket mindre ivriga att få "internationellt erkännande" genom att genast publicera sig i tidskrifter på engelska. Till exempel blev den gen som orsakar multipel skleros upptäckt av Lap Tchi Tsoi, en forskare från Hong Kong. Kort efter det att nyheten om upptäckten spridits på engelska försökte en amerikansk och en brittisk forskare ta åt sig äran för denna upptäckt. Men Lap Tchi Tsoi hade garderat sig genom att först publicera sin upptäckt på kinesiska, och kunde på så sätt utan problem bevisa att han var först med den. När ryssarna började tillverka Sukhoi-turbiner till sina flygplan hade denna uppfinning redan skyddats med patent. Flygplan av märket Gulfstream, som tillverkas i USA, är utrustade med äkta Sukhoi-turbiner och inte av otillåtna kopior. Pasteur-institutet lyckades i domstol bevisa att deras forskare 1983 hade varit först med att upptäcka det virus som orsakar aids, i stället för ett forskarlag lett av Robert Gallo. Men Dominique Stehelin var inte lika tursam: 1989 fick Michael Bishop och Harold Warmus nobelpriset för det arbete som han själv hade utfört om cancerframkallande retrovirus. Alexander Grothendieck, en matematiker som erhöll Fields-medaljen1966, avstod från Crafoordpriset 1988. I sitt brev till den svenska vetenskapsakademin tog han kraftigt avstånd från stölder av forskningsresultat. Ivern att bli publicerad i vetenskapliga tidskrifter som anses välrenommerade gör att forskare ofta glömmer att vidta elementära försiktighetsåtgärder för att undvika att deras upptäckter stjäls. Hur ska en okänd liten forskare som just har fått en lysande idé kunna bevisa att Joe Blogg, professor vid ett stort amerikanskt universitet, har stulit hans idé och hans upptäckt när han skickade in sin artikel om det för godkännande till just Joe Blogg, och denne - som var anonym vid utvärderandet av artikeln - förklarade att hans den inte hade något värde och inte skulle bli godkänd för publicering?

De stölder som beskrivs här ovan är inte engelska språkets fel. Problemet ligger i att publicering sker på ett språk som av olika orsaker har uppnått näst intill monopol på vetenskapens område. Att publicera sig på engelska bara förstärker detta monopol, och inte bara genom vetenskapliga stölder och bedrägerier. Dessutom gör användningen av engelska automatiskt att en forskningsmiljö uppstår där stora vetenskapliga upptäckter automatiskt associeras med den anglosaxiska vetenskapen, oavsett om det är befogat eller ej. Vi har till exempel den franska vetenskapsmannen Jean Morlet, som upptäckte det sk Morletvågelementet och senare slog sig ihop med den franska matematikern Alex Grossman och fick ett patent baserat på sin preliminära forskning. En av tillämpningarna av Morlets forskning var konstruktionen av algoritmer som gjorde det möjligt att komprimera digitala bildfiler. Ur detta skapades JPEG-formatet, som har haft stor betydelse för smidig digital överföring av både stillbilder och rörliga bilder. Förutom denna teknik för bildbehandling har Morlets upptäckt också tillämpats inom en rad andra områden. Det är intressant att notera att namnet Morlet allt oftare skrivs "Morley" i vetenskaplig litteratur. Det är inte nödvändigtvis så att ändringen i stavning är illa menad, men tillsammans med Grossman har "Morleys upptäckt" blivit till ännu ett amerikanskt bidrag till vetenskapen, inte minst eftersom alla viktiga publikationer av Morlet har varit avfattade på engelska, vilket har bidragit till att dölja hans verkliga identitet.

På liknande sätt var Louis Pouzins arbete i projektet "Cyclades" 1972 en inspirationskälla för Vinton Cerf och Bob  Kahn, som räknas som upphovsmän till Internet. Dessa två försökte aldrig dölja att de i sin konstruktion kopierade begreppet "datagramme" som Pouzin uppfunnit, men Pouzins namn har förblivit totalt okänt för de flesta specialister inom datakommunikation och ännu mer för användarna av det, och riskerar alltså inte att bli felstavat! Detta är ytterligare ett exempel  på att användandet av engelska i beskrivningar av forskningsresultat, upptäckter och uppfinningar lätt orsakar att den verkliga identiteten på upphovsmännen förblir okänd, eftersom de inte är fysiskt närvarande i den sociolingvistiska miljö som de annars skulle bli synliga i på ett naturligt sätt. Fastän alla tre är fransmän är inte Pouzin, Grossman och Morlet kända av datatekniker och ingenjörer inom telecombranschen i Frankrike. I de anglosaxiska länderna är deras närvaro latent, den är förknippad med den anglosaxiska forskarvärlden, men fysiskt står de utanför denna värld och kan inte fullt ut få erkännande för sina upptäcker.

Har den nationella stoltheten någon plats inom vetenskapens värld, som inte känner några gränser? Tjänar det något till att känna till en forskares nationalitet? Om svaret är nej, hur ska ett land kunna få fram några vetenskapliga begåvningar ur befolkningen, om ungdomar inte ens får kännedom om det vetenskapliga arbete som försiggår alldeles i närheten, på deras eget språk? När det är så blir vetenskapen onödigt esoterisk och oåtkomlig för dem som annars skulle tänkas bli intresserade av den. Begåvningar för en vetenskaplig yrkesbana utvecklas inte i ett tomrum. För att få kunskap om vetenskap borde det inte behövas andra egenskaper än de som behövs för att tillgodogöra sig och förstå denna vetenskap, men det är en ganska litet problem. Att publicera sig på engelska innebär att man accepterar de kriterier som bestämts i engelskspråkiga länder, när det  gäller presentation och utvärdering av resultat. Att publicera sig på engelska innebär att man underförstått också accepterar citeringssystemet och att man försöker maximera sitt inflytande, men i den processsen måste  forskare utanför de angosaxiska länderna anpassa sina forskningsmål till de ämnen som är på modet, inom de områden som är välbekanta för dem som sitter i utvärderingskommittéerna. Alltså kommer dessa forskares arbeten mer och mer i bakvattnet efter de verkliga innovatörerna, som är de som finns i centrum av systemet och som avgör vilka ämnen som ska dominera och vilken riktning forskningen ska ta. Som följd härav börjar vetenskapsmännen i mera perifera länder (alltså utanför de anglosaxiska länderna) att följa med utvecklingen i vetenskapens centrum, och är inte längre  innovativa i sin forskning. Det är alltså de som är mest konformistiska som avancerar längst i sin karriär. Forskning från vetenskapsmän i periferin tillför allt mindre av värde till den forskning som utförs i centrum, och de mest begåvade och kompetenta börjar söka sig bort från vetenskaplig forskning. Det är precis vad som just nu sker i Frankrike med universitetens forskning, som är totalt anpassad till den angosaxiska vetenskapen, och i de stora, statligt finansierade laboratorierna. Den verkliga kreativiteten bryter mot traditionerna, står i opposition till konformism och låter sig inte formas efter konstlade krav, utan att den förlorar det essentiella i dess kraft. Det är ingen tvekan om att nedgången i forskningskvalité vid universiteten i det kontinentala Europa har samband med att exceptionella talanger gradvis har ersatts av en generation av konformister, vars uppkomst i sin tur har samband med nödvändigheten av att publicera sig på engelska och att acceptera regler som fastställts i en annan vetenskaplig kultur, vilket får effekten av en intellektuell tvångströja.

Kreativitet och kultur

Laurent Lafforgue, en fransk matematiker som fick Fields-medaljen 2002, säger att vetenskapsmännen tror att det faktum att fransk matematisk vetenskap fortfarande publiceras på franska beror på den utomordentliga vigören och kvalitén hos "école française de mathématiques" (den franska skolan i matematik). Men han själv tror att det är tvärtom. Han menar att det är därför att franska matematiker inom "école française de mathématiques" fortsätter att publicera sig på franska som de har behållit sin originalitet och sin styrka. Detta samband har inte att göra med själva vetenskapen, utan med psykologiska, moraliska och andliga faktorer, som gör den vetenskapliga kreativiteten möjlig. Så här skriver han:

”På ett psykologiskt plan innebär valet att skriva på franska att matematikerna inte ser sig själva som något oundvikligen negligerbart, utan är fullt medvetna om att de kan göra mer än att bara ta efter andra och att de inte främst har en underordnad position. Kort sagt är detta språkval ett tecken på en kampanda som är raka motsatsen till uppgivenhet... det är klart att denna kampanda ensam inte garanterar framgång, men den är en förutsättning. Som det kinesiska ordspråket säger: de enda strider som förloras i förväg är de som aldrig utkämpas.”

Översättning: Susanne Ljung Adriansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den 9/1 tipsade Ingrid Amy Herbert på sin blogg om andra språkbloggar. Av lätt förståeliga skäl väljer vi bara att citera ett stycke och då naturligtvis detta:

"Men strunta i nöjesbranschkåta bloggprisnominatörer. De har helt enkelt inte förstått tjusningen med språkbloggande. Så sätt på lite mer tevatten, för här kommer ett gäng läsvärda språkbloggar. Mycket nöje!

Först har vi Språkförsvarets väldigt enkla och rättframma blogg. Det är medlemmar ur nätverket som kommenterar nyheter, nya rön och åsikter. Det mesta ur perspektivet att det är viktigt att värna om mindre språk, framför allt svenskan mot engelskan. Inläggen är allt från korta notiser om någon nyhet till långa debattinlägg. Bloggen är ett bra sätt att hålla koll på språkrelaterade händelser, för den uppdateras väldigt ofta."

Läs också vilka andra bloggar hon tipsade om!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I ett föregående inlägg  berättade jag att den sista talaren av aka-bo, ett storandamanesiskt språk, Boa Senior, dog i januari i år. Östen Dahl har också kommenterat denna händelse på Lingvistbloggen och hänvisat till en intressant uppsats om andamanesiska språk av Niclas Burenhult. Denna ligger i sin tur på en lika intressant sida, George Weber´s Lonely Islands. Så här skriver George Weber:

“Few in number, little-known, barely understood, unpredictable and extinct or difficult to approach, why should the Andamanese tribes be of more than passing interest in a world where tribes on the verge of cultural and physical extinction number in their thousands. Here is why.

The Andamanese Negrito are among the most unusual people alive today. No other living human population has experienced such long-lasting isolation from contact with other groups, an isolation that has lasted on genetic evidence from between 30,000 to as much as 60,000 years (see chapter 6). It is worth to remember that 30,000 years ago the world was still in the grip of the last ice age, mammoths roamed in Eurasia and Neanderthal man was still living. It is highly likely that the Negrito represent the least changed survivors of the first migration of homo sapiens into Asia. Theirs is the most ancient surviving way of life on earth today.”

George Weber menar alltså andamaneserna är direkta ättlingar till den första utvandringsvågen av homo sapiens från Afrika och att de i mycket liten utsträckning har ändrat sitt levnadssätt sedan denna utvandring just på grund av sin isolering. De australiska aboriginerna tillhörde dock förmodligen samma utvandringsvåg som andamaneserna. Medan Andamanerna begåvades med en indisk flottbas på 1600-talet och sedan en permanent brittisk närvaro från 1858, dröjde det till 1770-talet innan den brittiska kolonialiseringen av Australien inleddes. Koloniseringen fick ändå i stort sett samma konsekvenser för båda ursprungsbefolkningar.

Dagens Nyheter hade också en nyhetsartikel om aka-bo den 6/2.

Per-Åke Lindblom

P.S Rubriken har knyckts från George Weber.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Bilden har lånats från bloggen "Språk är inte tråk", som vi härmed också rekommenderar. Skylten, som antingen sitter på en dörr eller en vägg, är säkert inspirerad av Jan Berglins välkända teckning, som återfinns på Språkförsvarets startsida. Jan Berglin är dock lite mer generös och utgår från en "någorlunda begåvad 12-årig engelsk skolflicka".

Den 13/1 2010 skickade Språkförsvaret ett brev till JO, i vilket vi gav vår syn på hur språklagen borde tolkas. Brevet skickades för kännedom till kulturdepartementet, kulturutskottet, Svenska Akademien och Språkrådet.

Brevet omvandlades också till en artikel, som signerades av antingen Arne Rubensson eller Jan Malmstedt/Arne Rubensson, två av undertecknarna av brevet. Artikeln publicerades under januari och början av februari i följande publikationer:

Jan Malmstedt/Arne Rubensson: Hur ska språklagen tolkas? - Karlstads Studenttidning 18/1 2010 och i eventuellt andra versioner eller med andra rubiker i InfoTorg Juridik 19/1 2010, Dalarnas Tidning 20/1 2010, Tidningen Kulturen 23/1 2010 och Alba 4/2 2010.

Arne Rubensson: Hur ska språklagen tolkas? - sourze 19/1 2010 och i eventuellt andra versioner eller med andra rubriker i Medievärlden 25/1 2010, Piteå-Tidningen 1/2 2010 och Värmlands Folkblad 4/2 2010.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ett antal franska språkorganisationer publicerade den 11 januari ett gemensamt uttalande med titeln ”Défendons la langue francaise, notre bien commun!”.  

"C’est l’alarme ! Les associations qui signent cet appel regroupent des démocrates de toutes sensibilités idéologiques. Unanimes, elles dressent un constat angoissant du sort politique fait à la langue française en France. "Langue de la République" (art. II de la Constitution), le français est une condition du vivre-ensemble national et républicain, et, selon les sondages récents, il est pour 80 % de nos concitoyens un des principaux piliers de l’"identité nationale". Or, le français est aussi gravement menacé chez nous qu’au Québec, en Afrique francophone, en Wallonie ou en Suisse romande. Il l’est moins par l’air du temps que par une politique linguistique menée surtout par de grandes entreprises françaises avec l’appui de milieux politiques, certes européens et transatlantiques, mais d’abord hexagonaux. Après Michel Serres, observant qu’" il y a plus de mots anglais sur les murs de Paris qu’il n’y avait de mots allemands sous l’Occupation", le linguiste Claude Hagège classe le français parmi les langues menacées dans son Dictionnaire amoureux des langues."

I egen översättning:

"Detta är ett alarm! De organisationer som undertecknar denna appell förenar demokrater av vitt skilda ideologier. De avfattar enhälligt en uppskakande officiell rapport om vad som har skett politiskt med det franska språket i Frankrike. Enligt "Langue de la République/Republikens språk " (art. II de la Constitution) är franska språket ett villkor för den nationella och republikanska samlevnaden och enligt färska opinionsundersökningar är språket för 80 procent av medborgarna en av den “nationella identitetens” grundpelare. Men nu är franskan lika hotad här hos oss som i Quebec, i det fransktalande Afrika, i Vallonien och i det fransktalande Schweiz. Det beror mindre på tidsandan än på den språkpolicy, som tillämpas av stora franska företag med hjälp av politiska kretsar, helt visst europeiska och transatlantiska, men framförallt inhemska. Efter det att Michel Serres hade noterat att “det finns fler engelska ord på Paris murar än det fanns tyska ord under ockupationen”, hänför lingvisten Claude Hagège franskan till de hotade språken i sin Dictionnaire amoureux des langues."

Läs hela uttalandet här ! Om det finns någon bland nätdagbokens läsare som behärskar franska och som dessutom tycker om att översätta från franska, hör av er till sprakforsvaret@sprakforsvaret.se . Det är helt ideellt i så fall. Det finns en hel del intressanta språkpolitiska artiklar på franska.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) 

Boa Senior, den sista talaren av aka-bo (eller bo), dog i slutet av januari i en ålder av uppskattningsvis 85 år. Språket talades i den östra centrala delen av Nordandamanerna och på en angränsande ö i den andamanesiska ögruppen. Ögruppen står under indisk överhöghet, men ligger närmare Burma än Indien.   

Öarna intogs av den indiska Marathadynastin under 1600-talet. Sedan ingick öarna i Brittiska Indien och användes då som landsförvisningsort för upproriska indier. Japan ockuperade öarna under andra världskriget. Jordbävningen i Indiska oceanen drabbade territoriet svårt, med uppskattningsvis 7 000 döda eller saknade.

Man tror att de ursprungliga invånarna, andamaneserna, bosatte sig på öarna för 65000 - 70000 år sedan. När britterna koloniserade Andamanerna 1858 fanns det 5000 andamaneser uppdelade på tio stammar och som talade lika många närbesläktade språk. Idag utgör de ursprungliga andamaneserna bara en folkspillra på ett 50-tal personer. Andamaneserna har fördrivits, dödats eller dukat under på grund av importerade sjukdomar. Huvuddelen av befolkningen på Andamanerna utgörs idag av ättlingar till invandrade indier.

Anvita Abbi, en lingvist som kände Boa Senior i många år, berättade att eftersom Boa Senior var den enda som kunde tala aka-bo var hon mycket ensam därför att hon inte kunde samtala med någon.

”- Boa Senior var mycket humoristisk och hennes leende och gapskratt smittade.”

Per-Åke Lindblom

Källor:

Ancient Andaman tribe dies out  – Aljazeera.net 5/2 2010

Andaman and Nicobar Islands - Wikipedia

Andamanesiska språk - Wikipedia

Andamanesiska  – Etnologue Language Family Trees

Anmärkning: Beteckningen “aka-bo” har använts i stället för “bo”, eftersom det tydligen finns ett språk med samma namn i Laos.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Festlig insändare i dagens DN. Redaktionen hade tryckt texten i fetstil och försett den med ett rött utropstecken!

"I'm sick and tired av alla dessa engelska words som blandar sig i presentationer vid seminarier och konferenser. Det är inte nice längre.

How about trainee, coach, time care, manager och så on. Svenska språket är inte så fattigt att det måste låna ord från engelskan. Det är inte effektivt att förvirra deltagarna really.

Dessutom kräver man att invandrare skall kunna tala svenska. All right then, visa själva att ni kan språket och använd det.

However, skärpning please.

Victor Montero

Stockholm"

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)