En coach (turistbuss eller instruktör?) vid namn Emma Pihl har skrivit en bok om hur man blir av med sitt kontrollbehov - ett i och för sig lovvärt initiativ.

Det hon har missat i marknadsföringsstrategin är valet av slagkraftig titel. Boken heter Let go! som ju är så oändligt mycket tamare än den svenska uppmaningen Släpp taget! hade varit. Här har vi ett typexempel på det ihåliga i argumentet  att engelskan skulle vara så mycket effektivare och mer övertygande än svenskan. Jag är helt säker på att fler blickar skulle fastna på det svenska utropet i boktiteln än vad som kommer att bli fallet nu. Skulle mot förmodan den första upplagan ändå ta slut bjuder jag gärna på rådet att döpa om boken ...

Apropå "coach" - kan ingen på rätt sida om språkskranket eliminera det fullkomligt onödiga ordet "curator" som har ersatt "intendent" i främst museivärlden? Svenska Akademien, Språkrådet - hallo! Nyligen hörde jag dessutom ordet uttalas på svenska som "kurator", alltså den yrkesgrupp som enligt SAOL "ger råd och hjälp i sociala frågor", vilket jag betvivlar att intendenten på Historiska Museet i Stockholm skulle ställa upp på.

I min utgåva av SAOL, som är den tolfte, finns inte "curator" med ännu, men jag fruktar att det har ändrat sig i senare utgåvor.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkförsvaret möter två slags kritik, dels en seriös och dels en helt oseriös kritik. Det som utmärker det senare slaget av kritik är att den bygger på okunnighet, argumentationen ofta är  ointelligent och att man tillskriver Språkförsvaret åsikter som nätverket inte alls företräder. Sådana åsikter är naturligtvis tacksamma att angripa för den som är intellektuellt lat. Det räcker med att läsa följande lilla stycke från ”Två saker” den 23/3 2010 för att placera Dennis Josefsson i detta fack.

”Språkförsvaret är en lustig liten organisation vars nyhetsbrev dyker upp med jämna mellanrum. För den som inte känner till Språkförsvaret – Johan Folin gör det – kan det nämnas att de har en åsikt någonstans i närheten av ’i Sverige talar man svenska’. Eller med deras egna ord: ”svenska språket har ett egenvärde och måste försvaras bland annat gentemot engelskans framträngande”. Här känner jag, för det första, att jag borde ha skrivit det här inlägget på engelska och, för det andra, att jag fråga på vilket vis ett språk har ett egenvärde. Lite googlande ger att de tycks att misshandlat begreppet, som vanligt blir egenvärde snarare instrumentellt värde.”

1.”Språkförsvaret är en lustig liten organisation vars nyhetsbrev dyker upp med jämna mellanrum. För den som inte känner till Språkförsvaret – Johan Folin gör det – kan det nämnas att de har en åsikt någonstans i närheten av ’i Sverige talar man svenska’

Det naturliga hade väl varit att hänvisa till Språkförsvarets webbplats och blogg, så att eventuella läsare själva kunde bedöma hur stolliga Språkförsvarets åsikter är!?! Påståendet att Språkförsvaret företräder åsikten att ”i Sverige talar man svenska” har helt enkelt fabricerats av DJ. Språkförsvaret försvarar svenska språket, särskilt gentemot engelskans expansion på svenskans bekostnad, förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse. Så här står det i Språkförsvarets förslag till programförklaring:

”Det viktigaste sättet att bevara ett språk är att det används inom alla samhällsområden. Därvid måste svenskans användning säkerställas inom alla samhällssektorer med hänsyn tagen till de nationella minoritetsspråken och hemspråken. De språkliga rättigheterna och skyldigheterna måste vara klart definierade i lag för att tillförsäkra medborgarna i Sverige rätten att använda det officiella språket i alla sammanhang. Svenska språket har en särställning i och med att det förutsätts vara det gemensamma språket för alla medborgare. Därmed understryks att alla medborgare bör behärska det svenska språket mer eller mindre.”

2.” Eller med deras egna ord: 'svenska språket har ett egenvärde och måste försvaras bland annat gentemot engelskans framträngande'. Här känner jag, för det första, att jag borde ha skrivit det här inlägget på engelska och, för det andra, att jag fråga på vilket vis ett språk har ett egenvärde. Lite googlande ger att de tycks att misshandlat begreppet, som vanligt blir egenvärde snarare instrumentellt värde.”

DJ tycks ha missat att Språkförsvaret anser att alla språk har ett egenvärde (synonymt med inneboende eller intrinsikalt värde). Därav följer att svenskan har ett egenvärde. Därav följer också att vi förordar mångspråkighet, vilket i sin tur innefattar respekt för nationella minoritetsspråk, hemspråk och hotade språk. Språkförsvaret lägger ut dokument på svenska, danska, norska, engelska, tyska, franska och spanska på sin webbplats; webbplatsens arkiv inrymmer särskilda arkiv för mångspråkighet, hotade språk, nationella minoritetsspråk etc..

Idén att medlemmar i Språkförsvaret skulle ha blivit särskilt provocerade om DJ hade skrivit på engelska är enbart pueril. Jag känner inte till de genomsnittliga språkkunskaperna i hela nätverket, men inom kärngruppen behärskar medlemmarna i varierande utsträckning minst tre främmande språk i genomsnitt förutom modersmålet. Alla behärskar naturligtvis engelska. Själv skriver jag på fyra främmande språk på min privata schacksida. Språkförsvaret är inte emot engelska i sig, vilket klart framgår redan av vår startsida.  Däremot är Språkförsvaret emot engelskans expansion på svenskans bekostnad i Sverige, vilket är en helt annan sak.

DJ påstår att Språkförsvaret skulle ha blandat ihop egenvärde (intrinsikalt värde) med instrumentellt värde. Detta är nonsens. Instrumentellt värde definieras på Wikipedia på följande sätt.

”Något (ett ting, en egenskap, ett förhållande, etc.) har ett instrumentellt värde då det inte har ett intrinsikalt värde utan endast värderas utifrån de effekter som den ger upphov till. Dessa effekter kan ha intrinsikalt värde eller i sin tur vara instrumentellt värdefulla. Allt av instrumentellt värde relateras direkt eller via andra instrumentellt värda agenter till något av intrinsikalt värde.

Ex. Glass har ett instrumentellt värde. Det är inget självändamål att äta glass, men det är gott och får mig att må bra. Att må bra har ett intrinsikalt värde.”

Det att ett språk har ett egenvärde är en idé som egentligt går tillbaka till stoicismen, nämligen att alla människor har samma värde, och är bröder och systrar. Därför var stoikerna emot slaveriet, eftersom vi alla vandrar under samma himmel, och ”andas, lever och dör på samma villkor”. Denna idé har var varit så inflytelserik att den återkommer i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheter i den första paragrafen:

”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.”

Analogt därmed kan man hävda att varje språk är lika i värde och rättigheter. Denna ståndpunkt kan naturligtvis inte bevisas, lika lite som stoikernas ståndpunkt. Den har karaktären av ett moraliskt axiom. Men det är det enda moraliska axiom som kan rida spärr mot slavhandel, utrotning av hela folk eller av människor med fel läggning, ”barmhärtighetsmord” etc. Samma sak med språk: Om du inte utgår från alla språk har lika värde, utan enbart utgår från deras eventuella instrumentella värde, exempelvis i vilket utsträckning de fungerar som kommunikationsmedel, hamnar du ofelbart i samma sällskap som Marian Radetszki, som förespråkar att alla språk borde ersättas med engelska. Utan denna utgångspunkt är det omöjligt att motsätta sig teorin om att ett språk är finare än ett annat, att ett språk tillmäts extraordinära egenskaper, att företrädare för ett språk förtrycker representanter för ett annat språk just för att de talar ett annat språk eller att små språk sakta dör och försvinner. Det finns nämligen 6000 – 7000 andra språk än engelska. Stora språk, vilket både är en absolut och relativ fråga, tenderar alltid att ”äta upp” mindre språk, se exempelvis förhållandet mellan svenskan och samiskan historiskt sett.

DS skriver också:

”Organisationens medlemmar tycker just nu extra illa om när det används engelska ord i svensk reklam. Det är så pass hemskt att de i senaste utgåvan av nyhetsbrevet gör reklam för ett seminarium: ”Reklam på engelska i Sverige – kulturellt ofredande?” Vad kulturellt ofredande innebär är däremot oklart, man får nog vänta till 30 maj för att ta reda på det. Eller fråga några andra spexare som tycks vara de enda som använt begreppet tidigare. Det kanske är ofredande på samma sätt som när Språkförsvaret berikar oss med sina funderingar.”

Språkförsvaret har alltsedan nätverkets bildande 2005 angripit engelskans expansion på svenskans bekostnad i tid och otid, speciellt inom högskolan, i reklam och i fråga om namngivning. Alla våra JO-anmälningar handlar om detta. Det är alltså inget nytt.  Rubriken på seminariet har valts för att det anspelar på ”sexuellt ofredande”. Engelska i reklamen är som att få en klapp i rumpan hela tiden.

Speciellt film- och tv-reklam är späckad med engelska fraser, ja, hela inslag kan vara på engelska. Detta är flagrant diskriminering mot dem som inte förstår engelska, kanske 20 – 30 procent av befolkningen, speciellt äldre, vissa invandrargrupper och barn som ännu inte lärt sig engelska. Engelska i reklamen bärs inte fram av någon folklig opinion, snarare tvärtom. Alla webbomröstningar, som genomförts i anslutning till våra JO-anmälningar, har visat att majoriteten av de röstande har företrätt samma uppfattning som Språkförsvaret. Engelskan i reklamen tillför ingen ny information till den produkt som säljs; inte heller skänker den någon glans till samma produkt. Den som eventuellt tror det senare, är allt bra dum.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)