Den 28/3 skrev jag ett inlägg, ”Osaklig kritik av Dennis Josefsson”, som var ett svar på ett blogginlägg av Dennis Josefsson (DJ) från den 23/3. Han återkommer nu med en replik i samma blogg, där han hävdar:

”Angående det att språk har egenvärde så är jag inte direkt imponerad av argumenten. Först är det analogt med ett moraliskt axiom som inte går att argumentera för, sedan tar du till en motsvarighet till ett konsekvensetiskt argument som inte ens är övertygande.

För det första är det inte uppenbart att vissa av konsekvenserna skulle vara så särskilt hemska (t.ex. att vissa språk skulle ses som finare, eller att språk skulle försvinna). För det andra är det minst sagt underligt att påstå att det skulle förhindra förtryck på grund av språk. Precis innan har du hänvisat till moraliska axiom som förhindrar förtryck (man kan diskutera dina ståndpunkter även där), och sedan, som om du glömt vad du nyss skrivit, så är det enbart antagande att språk har egenvärde som förhindrar förtryck av språkgrupper. Men de moraliska axiomen då?

Angående det att språk har instrumentellt värde så skrev du själv, i det inlägg jag länkade till, att ’språk skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien’. Det var alltså inget påhitt från min sida.

För övrigt så följer det inte att man måste godta Radetzkis åsikter, det går att argumentera mot dem på andra grunder. Jag har gjort det här och här, visserligen kortfattat. Notera att jag även ifrågasätter Radetzkis påstående om språks egenvärde.”

När det gäller språkpolitik, handlar det ytterst om moralfilosofi. Om debatten gällde rent språkhistoriska eller lingvistiska frågor, behöver man inte alls införa den dimensionen. Min utgångspunkt är regelutilitaristisk (1).  Observera att detta är min personliga uppfattning; jag vet helt enkelt inte vad andra medlemmar i Språkförsvaret anser i denna fråga. Det betyder att jag i fråga om språkpolitik utgår från vissa regler, vilka jag anser har goda konsekvenser. Det finns inget motsägelsefullt i denna hållning.

Den viktigaste regeln för mig i detta sammanhang är att varje språk har ett egenvärde. Jag menar att den regeln, om den tillämpas, har mycket goda konsekvenser. Regeln har samma status som ett axiom, d.v.s en sanning som inte kan bevisas. Jämför Euklides geometri, som utgår från fem axiom, eller Gödels teorem i matematiken, som säger att i en uppsättning teorem finns det alltid ett teorem som inte går att bevisa. Detta kan också illustreras med påståendet: "Detta påstående går inte att bevisa". Det syftar nämligen på sig självt.

Om en regel inte visar sig ha goda konsekvenser, omprövas den naturligtvis. Den modifieras eller ersätts helt enkelt av en annan. Varför måste en regel då ha ”goda konsekvenser”? Det går naturligtvis heller inte egentligen att bevisa. Du hamnar ofelbart i cirkelresonemang. Det finns dessutom ytterligare en hake med all konsekvensetik, speciellt handlingsutilitarismen, nämligen att det inte alltid går att förutsäga konsekvenserna.

Det som är intressant är huruvida dessa regler verkligen har goda konsekvenser, vilket i stor utsträckning kan prövas rent empiriskt. Om vi nu återgår till regeln att varje språk har ett egenvärde, så kan vi återvända (se föregående inlägg ) till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den första paragrafen säger att ”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.” Den andra säger bl.a att ”Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk…o.s.v

Detta implicerar att alla språk är lika värda och att vart och ett av dem har ett egenvärde. Denna ståndpunkt har goda konsekvenser, men givetvis måste den tillämpas i praktiken av olika nationella regeringar för att ha någon egentlig betydelse vad gäller hotade språk. Vi vet mycket väl att många språk har utrotats eller marginaliserats genom att olika erövrarfolk eller –stater i det förflutna har expanderat, antingen genom direkt våld, eller fört med sig sjukdomar till ursprungsbefolkningar, som inte haft någon motståndskraft mot dessa, eller helt enkelt drivit undan dessa ursprungsbefolkningar i kraft av överlägset antal. Fortfarande trakasseras och förföljs vissa språkgrupper i världen och förhindras att använda sina språk fullt ut.

I Europa har utvecklingen vänt de senaste decennierna. Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk, Minoritetsspråkskonventionen, ratificerades av fem EU-länder 1998 och av Sverige år 2000. Nio år senare, den 11/6 2009, antog Sveriges riksdag lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk , i vilken ordet ”rätt” förekommer inte mindre än fjorton gånger för övrigt. Senare har ytterligare förvaltningsområdena, d.v.s kommuner där en nationell minoritet har ett förstärkt skydd och stöd, tillkommit, liksom att regeringen december 2009 anslog 80 miljoner till sin minoritetspolitiska strategi.

Detta stöd från majoritetssamhället har haft goda konsekvenser för minoritetsspråken i Sverige, vilket företrädare för minoritetsspråken själva intygar. Huruvida dessa insatser räcker för att rädda de mest hotade varieteterna av samiskan, pitesamiskan och umesamiskan, är dock en öppen fråga. Stödet från majoritetssamhället räcker självfallet inte; det måste också finnas en vilja och förmåga bland de berörda minoriteterna att upprätthålla och försvara sitt språk.

En avgrund tycks skilja mina och DJ:s ståndpunkter åt  i språkfrågor.

DJ menar för det första att det inte är ”uppenbart att vissa av konsekvenserna skulle vara så särskilt hemska (t.ex. att vissa språk skulle ses som finare, eller att språk skulle försvinna).” Men varför är inte dessa konsekvenser ”särskilt hemska”? Det säger han inte. För vem eller vilka? I vilket perspektiv då? Konsekvenserna måste väl ändå vara hemska för de berörda? Den 21 januari 2008 dog alaskaspråket eyak, när Marie Smith Jones dog, och i januari i år dog aka-bo, då Boa Senior avled. På slutet hade de ingen att prata med, vilket naturligtvis gjorde dem mycket ledsna.  Så här sade Arne Rubensson i ett inledningsanförande  den 4/10 2008:

”Och fler språk kommer att dö när försvararna inte försvarar det, när de är okunniga om sin kultur och sin identitet eller när det helt enkelt är för sent. Vad återstår då? Det finns ett ordspråk från ett hotat språk, från bretonskan, som lyder: Cenedl heb iath, cenedl heb galon (Ett folk utan språk är ett folk utan hjärta). Det är därför kurder, bretagnare, walesare, irländare och basker kämpar för sina språk, inte för att det är mest lönsamt i något slags ekonomiskt lönsamhetsperspektiv.”

DJ tyck sakna förmåga till sympati eller medkänsla. Det att ett språk anses vara finare än ett annat är också ett viktigt vapen mot tillbakapressade språk, att få språkanvändarna att förlora respekten för det egna språket. Det var exakt vad som hände iriskan. Den engelska kronan gjorde allt för att förhindra bruket av iriskan på Irland, liksom att potatispesten och massemigrationen i mitten av 1800-talet reducerade befolkningen kraftigt, och understödde naturligtvis också föreställningen att iriskan var ett mindervärdigt språk. Mot slutet av 1800-talet hade iriskan som modersmål därför pressats tillbaka till vissa enklaver på västkusten. Trots att olika irländska regeringar efter självständigheten har lagt ner mycket stora summor på att revitalisera iriskan är det inte så många fler som har iriskan som modersmål än mot slutet av 1800-talet; däremot har antalet irländare som behärskar det som andra språk ökat betydligt och iriskan är också numera ett officiellt språk i EU.

För det andra ”…är det minst sagt underligt att påstå att det skulle förhindra förtryck på grund av språk”, skriver DJ.

Om man verkligen menar allvar att alla språk har ett egenvärde, måste man självklart också motsätta sig ett språks förtryck (som utövas av människor) av ett annat. Jag har aldrig påstått att ”enbart antagande att språk har egenvärde (…)  förhindrar förtryck av språkgrupper”. Man kan naturligtvis vara emot att ett språk förtrycks på grund av att man är emot allt slags förtryck (men vilken föreställning går detta i så fall tillbaka på?) eller på grund av man har förmåga att hysa medkänsla.

För det tredje tycks DJ mena att språk enbart kan ha ett instrumentellt värde, ja, han polemiserar t.o.m mot Marian Radetzki för att denne överhuvudtaget nämner begreppet egenvärde. Wikipedia   skriver så här:

”Något (ett ting, en egenskap, ett förhållande, etc.) har ett instrumentellt värde då det inte har ett intrinsikalt värde utan endast värderas utifrån de effekter som den ger upphov till. Dessa effekter kan ha intrinsikalt värde eller i sin tur vara instrumentellt värdefulla. Allt av instrumentellt värde relateras direkt eller via andra instrumentellt värda agenter till något av intrinsikalt värde.”

Vad menar egentligen DJ? Om han menar att språk enbart har ett instrumentell värde, måste det bero att han ändå relaterar det instrumentella värdet till något som har intrinsikalt värde, exempelvis möjligheten att kommunicera med andra människor. Menar han att ju fler människor, med vilka man kommunicera med hjälp av ett visst språk, exempelvis engelska, desto större instrumentellt värde har språket ifråga? Rangordnar han språk i enlighet med hur många människor man kan kommunicera med? Är det därför det inte är ”särskilt hemskt” om små språk försvinner? Ser de flesta människor språket enbart som ett kommunikationsmedel, som de lika gärna kan byta som en skjorta, eller är de starkt känslomässigt knutna till sitt språk?

Jag har inte någonstans polemiserat mot att språk också har ett instrumentellt värde, men det är inte den överordnade aspekten. Mitt påstående att ”språk skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien”, understryker visserligen språkets instrumentella värde, men stärker mig ännu mer i övertygelsen att språk har egenvärde. När ett språk dör, huggs ju denna brygga bort. Om språket i fråga inte ens har dokumenterats eller upptecknats, går det helt och hållet upp i rök. De tidigare nämnda språken eyak och aka-bo försvann visserligen inte helt till intigheten, eftersom både Marie Smith Jones och Boa Senior lät sig intervjuas av lingvister innan de dog. Men säkerligen försvann ändå en massa berättelser, historier, sånger etc., ord, utryckssätt och ordspråk, som dessa två sista talare inte behärskade på sina respektive språk.

För det fjärde tycks DJ hysa ett starkt känslomässigt engagemang för engelskan. Han skriver nämligen att:

”Först och främst är kulturellt ofredande uppenbarligen en bisarr trivialisering av sexuellt ofredande. Menar du/ni verkligen det på fullt allvar? I så fall finns det ännu mindre någon anledning till att lyssna på vad ni har att säga.”

Språkförsvaret har tydligen svurit i kyrkan, då vi satt rubriken ”Engelska i reklamen – kulturellt ofredande?” på ett kommande seminarium. Men många svenskar uppfattar engelskan i reklamen som ett slags ofredande, som många t.o.m inte förstår, och ibland inte ens reklammakarna.

DJ skriver vidare:

”Dessutom får man väl säga att svensk reklam (om vi nu ändå ska tillåta oss vara så begränsade) som inte förstås av invandrare också är kulturellt ofredande. Om du inte håller med så kanske det där med att Språkförsvaret har en åsikt någonstans i närheten av ”i Sverige talar man svenska” inte var så bortkommet ändå. Nej, inte som uttalad åsikt. Men som logisk konsekvens.”

Detta är ju bara trams. Vilken som helst invandrare till Sverige, eller till vilket annat land som helst, är fullt medveten om att han/hon kommer till ett land med ett visst bestämt huvudspråk, som i de flesta fall skiljer sig från hans/hennes eget. Därför kan hon/han inte heller räkna med att ”få” reklam på sitt eget språk. Vilken invandrare vid sina sinnens fulla bruk skulle ens komma på tanken att kräva reklam på sitt eget språk i ett annat land? Reklammakare är naturligtvis beredda att göra undantag, om invandrargruppen är tillräckligt stor och reklamen därför är lönsam. Det gäller t.ex USA, där det finns en spanskspråkig minoritet på runt fyrtio miljoner, d.v.s lika många som antalet invånare i Spanien.

Men, om DJ någon gång utvandrar, så kan han väl försöka kräva att han utsätts för reklam, specialdesignad på svenska för hans skull. Jag vill i så fall vara den förste som mottar en rapport om hur det gick.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

1) Korta sammanfattningar av regelutilitarismen finns på Wkipedia - http://sv.wikipedia.org/wiki/Utilitarism  - eller här http://www.offplanet.net/tenk/Polen/2_mormia01.html

 

Östen Dahl

8 april 2010 22:50

Men vad innebär det egentligen att ett språk har ett egenvärde? För den sista talaren av eyak hade eyak ett värde eftersom det var hennes modersmål. Men har språket ett värde som går utöver detta - har det ett värde oberoende av dess talare? Det tycks mig att "egenvärde" borde innebära just det. Vad består det i så fall i?

http://www.ling.su.se/staff/oesten

 

Per-Åke Lindblom

12 april 2010 20:29

Jag anser att ett språk har ett egenvärde oavsett om någon fortfarande talar språket eller inte. Den stoiska grunduppfattningen innebär att egenvärde tillkommer varje mänsklig individ som existerar. I schack har alla pjäser ett värde, alltifrån bonden till damen, liksom att varje pjästyp har sin gångart. Detta är fastslaget i regler, som tillämpas av all schackspelare. En schackspelare kan därför spela blindschack; han/hon behöver varken se pjäserna, brädet eller motståndaren. Det ultimata är naturligtvis att två spelare spelar blindschack mot varandra; då utspelar partiet sig helt och hållet i ett mentalt rum.

Egenvärde kan också överföras till språk, djur- och växtarter (1). Detta är naturligtvis en subjektiv regel i mitt medvetande, som inte kan överföras i någon fysisk bemärkelse till berörda språk, djur- och växtarter.

Ta det nu utdöda eyak. Det är helt klart att det varken har egenvärde eller instrumentellt värde för några eyaktalare längre, eftersom sådana inte längre finns. Men eyak har fortfarande effekter, d.v.s instrumentellt värde för andra. Ett instrumentellt värde återgår alltid till ett egenvärde.

• Det är fullt möjligt att eyak lever kvar i olika naturnamn, som namn på berg, sjöar och floder, i det område, där det en gång talades. Det gäller många ursprungsspråk i USA och Kanada, där språkbärarna antingen dött ut eller tvingats flytta från sina ursprungliga bosättningsområden.
• Det är fullt möjligt att eayk har avsatt spår i andra närliggande språk.
• Eftersom eyak har dokumenterats, kan det tjänstgöra som studieobjekt för språkhistoriker, språkvetare och lingvister i allmänhet.

Latin har heller inga modersmålstalare längre. Men det är ännu enklare att argumentera för att latin har ett egenvärde, efter som de romanska språken har sprungit fram ur latinet, språket är mycket väldokumenterat och har lånat ut en massa ord till andra språk; det undervisas fortfarande i latin och vissa menar t.o.m att det är speciellt nyttigt rent intellektuellt att studera latin. Det sista behöver man inte ta alltför allvarligt.

Om egenvärde vore helt avhängigt nuet, skulle all forskning, alla studier, som innehåller en historisk dimension vara meningslösa. Varför ska man så fall studera dinosaurier? De är ju utdöda. Vilka ”losers”!

Uppfattningen att det inte spelar någon roll, eller att det t.o.m är bra, att små språk försvinner, är mycket vanlig i diskussionsgrupper och i kommentarfält till dagstidningarnas språkartiklar. Det är en socialdarwinistisk grundsyn, som utgår från det faktum att vissa språks expansion, oftast engelskan, på andra språks bekostnad är ett slags bevis på de förra språkens inneboende styrka och överlägsenhet. Bara det dugligaste språket överlever.

Till skillnad från dinosaurier kan dock språk resa sig från de döda. Hebreiska fungerade enbart som religiöst språk, innan det revitaliserades och lanserades som Israels nationalspråk. Antalet irländare som har iriska som andraspråk har ökat, men förmodligen inte antalet modersmålstalare. Korniskan betraktades som ett utdött språk, men har nu revitaliserats, även om det är tveksamt om någon har det som modersmål.

Per-Åke Lindblom

1) Jag skriver ”djur- och växtarter”, eftersom jag inte vill överföra resonemanget till enskilda djur- och växtindivider. Det skulle ha negativa konsekvenser, eftersom jag skulle tvingas bära munskydd och ha en kvast med mig överallt där jag går.

 

Östen Dahl

18 april 2010 18:19

Hm, nu blir jag bara mera förvirrad. Om man argumenterar för att något har ett värde med hänvisning till dess goda konsekvenser, är då inte detta värde instrumentellt snarare än intrinsikalt? När du säger "Ett instrumentellt värde återgår alltid till ett egenvärde", betyder det inte att man så småningom kommer fram till en konsekvens som inte kan motiveras med vidare konsekvenser utan måste ses som att det har ett egenvärde, som då har axiomatisk karaktär? Egenvärdet hamnar alltså sist i kedjan.

http://www.ling.su.se/staff/oesten

 

Per-Åke Lindblom

21 april 2010 23:12

Jag förstår inte din förvirring. I det ursprungliga svaret till Dennis Josefsson skrev jag:

”Varför måste en regel då ha ’goda konsekvenser’? Det går naturligtvis heller inte egentligen att bevisa. Du hamnar ofelbart i cirkelresonemang.”

Man kan alltså lika gärna utgå från att ”en regel som har goda konsekvenser” har ett värde sig, vilket som sagt inte alls låter sig bevisas. Både regelutilitarister och regeletiker kan använda sig av flera regler och avledda (underordnade) regler. Handlingsutilitarister brukar ibland tala om ”tumregler”. Jag kan alltså utgå från flera regler och rangordna dem, exempelvis att varje språk har ett egenvärde och att goda konsekvenser har ett egenvärde. Påståendet att mångspråkighet har ett värde i sig är en avledd regel från den första. Jag kan inte se att ”egenvärdet alltså hamnar sist i kedjan” utan ser det som en cirkulär process. De första skola var de sista, och de sista skola vara de första. Det är inte mer konstigt än att många astrofysiker tycks anse att universum en vacker dag kommer att upphöra att expandera, implodera och i rasande fart kommer all materia rusa tillbaka till sin startpunkt, som sin tur återigen kommer att fungerar som en startpunkt för en ny explosion.

Det intressanta är ju om regeln att varje språk har ett egenvärde verkligen har goda konsekvenser eller inte. Detta kan ju i stor utsträckning undersökas på den empiriska nivån. I svaret till Dennis Josefsson tog jag också upp olika slags åtgärder, som har stärkt minoritetsspråkens ställning i Sverige. De älvdalingar som idag verkar för att rädda älvdalskan som språk drivs förmodligen av föreställningen att älvdalskan har ett egenvärde. De behöver dock inte ha skänkt språkfilosofin en enda tanke för den skull. Dessutom finns det språkvetare som på det ena eller andra sättet assisterar älvdalingarna, exempelvis genom att dokumentera det älvdalska språket, plädera för att det är eget språk – och inte en dialekt – och så vidare.

Här är min motfråga: Vad är det som driver dessa språkvetare att assistera älvdalingarna i deras kamp för språkets överlevnad? Du behöver inte svara för övriga språkvetare utan det räcker att du svarar för din egen räkning. Jag köper inte förklaringen att du enbart gör det för din vetenskapliga karriärs skull. Du måste ha någon slags principiell utgångspunkt, rentav språkfilosofisk utgångspunkt.

 

Östen Dahl

23 april 2010 23:01

Jag får erkänna att det går lite runt i huvudet på mig, jag skulle nog ha läst praktisk filosofi istället för teoretisk en gång i tiden, så skulle det bli lite klarare. En sak som gör att det är svårt att tänka på de här sakerna är att det verkar finnas ett antal olika nivåer: du verkar mena att anta att ett språk har ett egenvärde har i sig ett värde. Men om man resonerar så kan man ju säga att det inte spelar någon roll om språket egentligen har ett egenvärde eller inte, huvudsaken är att vi beter oss som om det hade det. Det slår mig att det kanske är så det fungerar med guld och andra ädla metaller: guld är i sig inte särskilt användbart (utom i så måtto att guldsmycken är trevliga att titta på), i varje fall inte så användbart att det motiverar priset, men om vi antar att guld har ett inneboende värde så får vi någonting som är användbart som bas för en penningekonomi -- i varje fall har man tyckt så under de perioder när man har haft guldmyntfot. En slags placeboeffekt kan man säga - en trosföreställning som har goda konsekvenser oberoende av om den är sann eller inte. Och om vi antar att varje människa har ett egenvärde så kan vi motivera att det är förbjudet att slå ihjäl folk och det är i längden bra för samhällets överlevnad och människors välbefinnande. Kanske man kan föra ett resonemang av den här typen om språk också. Men det hela förvirras av att det också finns en massa saker som vi gärna vill bevara utan att det finns några särskilda rationella skäl för det, vi bara råkar tycka att det vore synd om de försvann -- som om man till exempel slutar visa Kalle Anka i svensk TV på julafton. Jag är inte säker på att vi måste dra slutsatsen att Kalle Anka har ett egenvärde. När det gäller språkvetare som bryr sig om utrotningshotade språk är det nog en ganska salig blandning av olika rationella och irrationella faktorer som ligger bakom. Jag tycker till exempel själv att det är störande att sydsamiskan anses vara värt samhällets stöd men inte älvdalskan, och att man inte tycker att modersmålsundervisning i älvdalska är motiverad eftersom det inte är (menar man) ett språk utan bara en dialekt. Men jag är förstås som lingvist och allmän språkfreak också fascinerad av att det finns ett språk som talas här i landet och är så pass olikt svenskan samtidigt som det känns väldigt nära svenskan på många sätt. Samtidigt tror jag att de flesta innerst inne inser att överlevnadschanserna för ett språk i älvdalskans situation i längden är minimala, och att minskningen i livskvalité för älvdalingarna är överkomlig om språket försvinner.
Men för att återgå till frågan om språkens egenvärde, så undrar jag hur det då ska tänkas fungera. Är det bara språk som har egenvärde eller också sånt som brukar kallas dialekter? Och om svaret är ja på den frågan, har de då samma värde som språk och hur långt ska man gå? Har rinkebysvenska samma värde som älvdalska? Ska man inkludera idiolekter, alltså individuella språkvarieteter som ranelidsskånska, och konstruerade språk som klingon och quenya? Du menade ju att det inte spelade någon roll om språket talas eller inte, men vill du utsträcka detta till att säga att det inte spelar någon roll om det någonsin har talats av någon? Och jag antar att du inte heller vill dra slutsatsen att det inte gör något om språk dör ut, eftersom de ändå bevarar sitt egenvärde?

http://www.ling.su.se/staff/oesten

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Uppenbart är att IES tycks ha noterat att Språkförsvaret och andra bevakar hur skolans personal systematiskt misshandlar såväl det engelska som svenska språket - se tidigare inlägg!   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsva...

Susanne Nyström skriver i Dagens Nyheter idag bland annat:   "Den senaste trenden i svensk skola är att allt fler lektioner sker på engelska. Samtidigt pekar det mesta på att eleverna lär sig mindre när de inte undervisas på sitt modersmål.När ti...

Svenska Dagbladet rapporterade idag om statsminister Ulf Kristerssons besök i New York och skrev bland annat:   " Vi fortsätter diskutera skilnader mellan Sverige och USA.   En slående olikhet är synen på integration. I synnerhet i New York. ...

IES översättning är sämre än maskinöversättningar. Först det engelska originalet:   “IES Enskede prides itself in our strong reading culture. The school library adds new titles to the collection on a regular basis, keeping our students up t...

Detta sker idag i artikeln ”Det är bråttom att få barnen att läsa, det måste göras nu” i Dagens Nyheter:   ”Nyligen publicerade Chalmers tekniska högskola och Kungliga tekniska högskolan en klargörande studie. Den visade att st...