Per Gahrton har nyligen blivit medlem i Språkförsvaret. Eftersom han är en känd politiker med ett brett register, tyckte Språkförsvarets ledningsgrupp att det var lämpligt att ställa några frågor till honom med anledning av detta steg.

1. Du har nyligen blivit medlem i Språkförsvaret. Hur kommer det sig? Du är inte rädd att få en språknördsstämpel på dig?

Svar: Nej, jag menar att försvaret av det svenska språket som gemensamt kommunikationsmedel i Sverige är en central demokratisk fråga. Visserligen skall minoritetsspråken ha grundläggande rättigheter – vilket de numera har i svensk lagstiftning. Och vi ska uppmuntra mångspråkighet. Jag gillar EU:s målsättning att alla utöver sitt modersmål ska klara sig hyfsat på två ytterligare språk. I många länder är det nödvändigt, där har man ett lokalt modersmål, ett regionalt språk och ett lingua franca för hela landet. Det klarar de flesta afrikaner och indier. Också en stor majoritet av luxemburgarna anger att de är trespråkiga: den lokala luxemburgiskan plus tyska och franska. Dessutom kan ju många en hel del engelska. Samtidigt visar all erfarenhet att inom ett land eller område blir efterhand ett språk dominerande kommunikationsmedel. Om man inte fattar beslut om det demokratiskt kommer det att avgöras av kommersiella eller andra irrelevanta faktorer. Därför är ett aktivt försvar av svenskan i Sverige en demokratisk uppgift. Anglifieringen är ett hot mot språkförståelsen eftersom svenska – liksom många andra språk - i grunden är konstruerat så att nya ord kan bildas och bli omedelbart begripliga. Men de flesta engelska ord måste översättas. Att ”skriva ut” en text begriper man omedelbart innebörden av. Men att ”printa” den kräver nyinlärning. Det finns tusentals exempel. Dessutom finns det ju mängder av saker som inte går att uttrycka på engelska, vilket jag fick ökad insikt i när jag nyligen skrev min första bok på engelska. Bara ett exempel: Jag skulle skriva om en politikers bortförklaringar. Excuses? Men ”ursäkt” är inte exakt detsamma som bortförklaring. Jag gick till lexikon. Det finns inget annat. En nyans gick förlorad. Samtidigt finns förstås en massa nyanser på engelska som inte finns på svenska. Därför passar engelska bättre i Storbritannien. Men svensk verklighet har skapat just de nyanser vi har i svenskan vilket gör svenska överlägsen som gemensamt språk i Sverige. Svårare är det inte, därför är språkförsvar mot den slappa anglifiering en demokratisk uppgift. Det betyder naturligtvis inte totalförbud mot låneord. Jag är ingen fanatisk ”språkpurist”. Men om vi lärde lite av islänningarna när det gäller skapandet av nya ord skulle vi inte bara slå ett slag för svenska språket utan också underlätta för alla svensktalare att förstå nya tekniska och andra termer. Vi skulle med andra ord stärka demokratin, för om inte alla medborgare har en rimlig chans att förstå det som sägs och skrivs är det inte mycket bevänt med demokratin.

2. Jag har förstått att ditt språkintresse inte precis är nymornat. Du lär ha skrivit en riksdagsmotion i samband med att svenska företag började anglifiera sina namn, från Götabanken till Gotabanken, Skånska till Skanska etc.? Kan du berätta mer om den motionen?

Svar: Jag motionerade redan på 80-talet om att samma sorts regler för namn ska gälla för företag som för personer. Det betyder att det kan sättas gränser för vad man får heta. Att bara ta bort ringar och punkter över svenska bokstäver borde inte vara tillåtet i offentligheten eftersom det är en kränkning av svenska språket och dessutom förvirrar stavningsbegreppen. Att det finns lagar för språks användning är helt normalt i en mängd demokratier, t ex Kanada och Belgien, så det ligger inget odemokratiskt i det. Man får inte registrera vilket personnamn som helst, varför då inte också regler för företagsnamn?

3. Du har ju också suttit i EU-parlamentet. Du skriver i ett svar den 17/4 2009 till Språkförsvarets rundbrev till EU-kandidaterna att ”Sverige har accepterat att engelska håller på att bli EU:s de facto lingua franca”. Hur skulle du vilja beskriva svenska regeringars språkpolitik genom åren gentemot EU?

Svar: Jag har aldrig hör någon kommissionär eller företrädare för ett ordförandeland annat än Sverige som talar något annat språk än sitt modersmål i EU-parlamentet. Men nästan alla svenska kommissionärer och regeringsföreträdare har talat skolengelska. Varför? För att skryta? Tror de verkligen att svenskar som talar engelska i en församling där professionella tolkar översätter till alla EU-språk skapar större respekt än greker som talar grekiska, bulgarer som talar bulgariska?  Det är barnsligt, det enda som händer är att respekten för svenska språket och svenskar minskar.  EU-parlamentets plenarsession är ju en uppvisningsscen, där övertygar man ingen, man manifesterar. Och det svenskarna manifesterar är ringaktning av sitt eget språk. När EU en dag tycker det är för dyrt att tolka och översätta till alla språk finns det alltså prejudikat på att svenskan är det första man kan stryka, vilket vore demokratisk katastrof eftersom den engelska de flesta svenskar kan är helt otillräcklig för komplicerade tekniska sammanhang och lagtexter.

En helt annan sak är vilket språk man använder i en mindre församling där man verkligen skall övertyga folk, t ex i en partigrupp. Där har också jag använt engelska eller franska, men det är något annat. 

4. Du har också föreslagit i en artikel i Sydsvenskan och i boken ”Befria EU” att man aktivt ska besluta om ett huvudspråk i EU – och det ska inte vara engelska, utan ett av följande: moderniserad latin, esperanto, franska. Du landar själv på franska av många skäl, men anser att de två andra också är bättre än den de facto utveckling som håller på att göra engelska till det enda EU-språket – utan beslut. Hur realistiskt tror du att detta byte till huvudspråk är? Känner du till om det finns företrädare inom EU, som har liknande tankar som du?

Svar: Tyvärr lär mitt förslag inte vara särskilt realistiskt, engelskan tar obönhörligt över EU. Många tycker det är rationellt eftersom alla, även jag, inser att det globala språket för överskådlig tid är och förblir engelska. Men språk är inte bara kommunikationsmedel och handlar också om kultur, identitet och mycket annat immateriellt. Det är ju därför nästan alla pyttesmå språkgrupper kämpar med näbbar och klor för språklig överlevnad. Om språket dör, dör också mycket annat av kulturen och identiteten. Varför vill basker hålla fast vid baskiska, det är inte rationellt! Men vad vore Norden utan nordiska språk, vilken relation skulle vi ha till de gamla sagorna om isländskan vore utrotad? Därför handlar EU:s språkfråga om vad EU vill vara – en självständig kraft i världen eller en dålig kopia av USA? Med engelska ökar risken att EU blir en USA-satellit. Med ett annat lingua franca ökar chansen till att EU blir ett självständigt alternativ. Men hittills har EU smitit undan den heta potatisen genom myten om att engelskdominansen kan brytas genom mångspråkigheten. Men det är två helt olika saker, precis som i Sverige. Långtgående rättigheter för samiska, jiddish etc är inget alternativ till svenskan som gemensamt lingua franca, utan ett viktigt komplement. På samma sätt är svenska i EU och alla de andra språken inget alternativ till ett lingua franca utan ett komplement. Ett lingua franca skapas alltid. Om man inte vill ta ett demokratiskt beslut kommer marknadskrafterna att ”besluta”. Och liksom i alla andra sammanhang betyder det ibland att man får ett resultat som nästa ingen människa egentligen vill ha. Det är naturligtvis inget fel på engelskan i sig, det är ett utmärkt språk. Men är engelska ett bra språk för en gemensam europeisk framtidsidentitet? Det konstigaste av allt är att inte ens de mest entusiastiska EU-federalisterna, som tjatar om europeisk identitet och europeisk armé och europeisk regering, har vågat ta i språkfrågan. Visst verkar det vara en stor sak. Men egentligen är det rätt lätt. En generation efter ett gemensamt beslut skulle alla EU-medborgare behärska ett annat lingua franca – latin eller esperanto eller franska - lika bra som de idag kan engelska.

Intervjuare: Per-Åke Lindblom 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Intresset för att studera samiska ökar bland samiska ungdomar, berättar Ann-Hélen Laestadius med egna samiska rötter i programmet ”Språket” på tisdag. Hennes prisade ungdomsbok "SMS från Soppero" har nyligen blivit översatt till samiska. I samma program diskuteras älvdalskan.

Språket i P1 sänds tisdag 20 april kl. 13.20, repris onsdag 19.03, torsdag 01.03 och söndag 18.30. 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)