Enligt Language Log den 6/5 har Kanadas House of Commons (Underhuset) antagit en lag, C-232, som kräver att domarna i Kanadas Högsta domstol ska förstå både engelska och franska utan hjälp av en tolk. Senaten kommer med stor sannolikhet inte att gå emot denna lag. Det ursprungliga lagförslaget initierades intressant nog av en enskild medlem i New Democratic Party, som enbart innehar 36 av 308 mandat i underhuset.

Beslutet har lett till diskussion, bl.a på samma Language Log, om detta beslut är diskriminerande eller inte. Diskriminerande mot vem egentligen? De som menar att det är diskriminerande tänker i första hand på de engelskspråkiga, särskilt i präriestaterna och västra Kanada.

En kommentator skriver i det sammanhanget:

”Först vill jag korrigera uppfattningen att bara de franskspråkiga är tvåspråkiga i Kanada. Denna idé upprepas här av några kommentatorer. Detta är speciellt falskt om man talar om välutbildade individer. Enligt folkräkningen 2006 var 1337900 av 4655765 kanadensare med universitetsutbildning tvåspråkiga (d.v.s. talade engelska och franska). Av dessa hade

• 598900 franska som modersmål
• 478780 engelska som modersmål
• 234830 ett annat modersmål

(Totalsumman stämmer inte, eftersom jag har uteslutit de fåtal som har rapporterat flera modersmål.)”

Kanada har alltså en utmärkt språkstatistik, vilket innebär att kanadensarna kan diskutera språkpolitik utifrån fakta, inte utifrån gissningar eller antaganden. Sverige saknar som bekant officiell språkstatistik, vilket jag och några medförfattare påtalade i denna artikel.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)