Den 14 juni meddelade Utbildningsdepartementet att elever på högstadiet som ville studera moderna språk skulle få tillgodoräkna sig extrapoäng i samband med ansøkningar till gymnasiet. Jag stödde i huvudsak detta forslag i ett blogginlägg, men påpekade också att hemspråk borde jämställas med ett modernt språk, vanligvis tyska, franska och spanska. Dessutom kritiserade jag förekomsten av hybridämnet svenska/engelska. Därpå skrev Rossana Dinamarca en debattartikel i Aftonbladet, varpå både Helena von Schantz och undertecknad  i bl.a Newsmill kritiserade Rossana Dinamarcas uppfattning att språk som tyska och franska inte var särskilt viktiga. Den viktigaste skillnaden mellan Helena von Schantz och undertecknad var synen på hemspråken, att jag utdömer hybridämnet svenska/engelska, samtidigt som jag anser att betydelsen av studier i kinesiska ska uppgraderas. Senare skrev också Carl Rudbeck en artikel  i Sydsvenska Dagbladet i samma ämne.

Carl Rudbecks huvudtes är följande:

”Idag är färdigheter i engelska nödvändiga för att kunna orientera sig i världen: ju bättre kunskaper, desto större förmåga och möjlighet kommer jag att ha att fungera i skilda sammanhang och på många olika scener. Alltså hellre mycket gedigna kunskaper i engelska än de halvbra kunskaper i flera olika språk som lätt blir alternativet.”

Vilka argument anför han då för denna huvudtes? Hans första argument lyder så här:

”Självklart är det bra att behärska så många språk som möjligt. Men jag undrar om inte det bästa riskerar att bli det godas fiende.

Vi har här ett nollsummespel där tid är en begränsad tillgång. Den tid och ansträngning jag lägger ner på studier i arabiska eller franska tar jag från något annat, till exempel studier i engelska."

Vad mener Carl Rudbeck egentligen? På vad sätt skulle detta var ett nollsummespel, där ”tid är en begränsad tillgång”? På ett rent allmänt plan lever vi ändliga liv; det går högst 365, 25 dagar på ett år och högst 24 timmar på ett dygn. Men bortsett från detta? Det totala antalet undervisningstimmar som läroplanerna stipulerar för grundskolan och gymnasiet kan utökas såväl som minskas; timfördelningen mellan ämnena är på inte sätt given. Det finns alltså ett handlingsutrymme beroende på villa prioriteringer som beslutas. För inte så länge sedan, innan enhetskolans införande, läste svenska elever tre obligatoriska främmande språk, engelska, tyska och franska, i realskolan och gymnasiet; ja, på latinlinjen kunde man dessutom läsa latin och/eller grekiska. Det fanns alltså utrymme för att lära sig flera främmande språk.

De EU-medborgare som har de bästa språkkunskaperna i Europa är luxemburgarna, som behärskar drygt tre främmande språk per individ. EU:s målsättning är att varje medborgare i EU bör lära sig två främmande språk utöver sitt modersmål, men för Carl Rudbeck verkar denna målsättning vara helt ogenomförbar.

Dessutom stjäl inte språk tid för varandra; i stället berikar de och understödjer varandra. Ju flera språk man behärskar, desto lättare är det att lära sig ytterligare ett. Språken sorteras också så att säga in i olika fack.

Carl Rudbecks andra argument är inte mycket bättre:

”Skall en svensk affärsman förhandla med en fransk kollega är det oftast bättre att han gör det på god engelska än på hackig franska. När en kines pratar med en tysk sker det vanligen på engelska. Engelskan blir på det sättet en neutral spelplan. Försöker man vara artig och staka sig fram på det lokala språket försätter man sig i underläge när konversationen börjar.”

Den svenske affärsmannen bör naturligvis låta sig assisteras av antingen en kollega, som behärskar franska, eller av en tolk i formella förhandlingar. Det finns en undersökning  i EU-regi från 2007, som visar att små och mellanstora företag i Europa förlorar stora pengar i uteblivna exportintäkter, eller rättare sagt 900 miljarder svenska kronor. Rapporten pekade också ut Sverige och Frankrike som länder med en självgod uppfattning om den egna språkliga förmågan. Helt nyligen har denna frågeställning tagits upp av Ingela Bel Habib i bl.a två artiklar i Newsmill baserade på egna jämförande undersøkningar och i en avhandling  av Kjell Ljungbro. Den senare går t.o.m så långt att han anser att bristande språkkunskaper i svenskt näringsliv är den viktigaste forklaringen till att Sverige förlorat andelar på världsmarknaden sedan andra världskriget. Så långt vill inte jag gå, eftersom jag menar att den viktigaste forklaringen är makroekonomisk, d.v.s att det försprång som Sverige fick på grund av sin neutralitet under andra världskriget (intakt produktionsapparat och infrastruktur) av naturliga skäl så småningom åts upp av de viktigaste konkurrentländerna. Men helt klart har de successivt försämrade språkkunskaperna i Sverige påskyndat förlusten av marknadsandelar - se bara Ingela Bel Habibs jämförelser med Danmark.

Carl Rudbeck menar slutligen att vi borde fokusera på att lära oss ännu bättre engelska, eftersom andra språk framstår ”som mer eller mindre exklusiva hobbyverksamheter och specialintressen”. Han skriver också:

”Väldigt många svenskar talar väldigt bra engelska men kanske inte riktigt lika bra som många av oss gärna vill inbilla oss att vi gör. Om någon bara för ett par månader sedan hade frågat BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg om han kunde engelska hade han antagligen svarat ja.”

Förmodligen överskattade Carl-Henric Svanberg sina kunskaper i engelska. I hans position och i hans situation borde han ha haft en färdigt, språkgranskat anförande. Det är möjligt att han hade det, men att han inte kunde använda det på grund av att diskussionerna med Barack Obama tog en oväntad vändning. Han tvingades improvisera och då tröt hans engelska ordforråd med påföljd att han översatte ”småfolk”, ”vanligt folk” med ”small people” i stællet för ”common people” eller ”ordinary people”. Det är en sak att läsa och förstå en engelsk text eller lyssna på ett anförande - och en annan sak att anvænda ett främmande språk som engelska aktivt i en pressad situation. Men om BP eller Svanberg överhuvudtaget inte hade förberett ett ett uttalande, var det fråga om en riktig groda. När det gäller Svanbergs uttal, är det inte mycket att säga, eftersom Svanberg är född 1952. Det betyder att han inte har exponerats för engelska genom film, radio och andra medier i samma utsträckning som dagens ungdomar. I vilken utsträckning han åkte på språkresor i sin ungdom, eller har studerat i engelskspråkiga länder, vet jag inte. Dagens svenska ungdomar har ett utmärkt engelskt uttal, avsevärt bättre än min generation, men jag är betydligt mindre imponerad av deras ordförråd i engelska. Det förbättrar man säkrast genom att läsa mycket, varierade texter och från olika genrer.

Carl Rudbeck anser att vi svenskar kan - och borde - lära oss en bättre engelska. I förhållande till vad och vem egentligen? Svenskar - med ett fåtal undantag - kan inte uppnå samma kompetens som modersmålsanvändare av engelska, helt enkelt därför att engelska inte är deras modersmål. Det språk som man använder mest, behärskar man också bäst. Det närmaste man kan komma är att ha en engelskspråkig förälder i Sverige eller att vistas långa perioder - studera och/eller arbeta - i ett engelskspråkigt land. Så länge det inte har skett ett språkbyte i Sverige, kommer svenska medborgere att behärska svenska bättre än engelska. Skulle det mot förmodan någon gång i framtiden ske ett språkbyte i Sverige, så kommer svenskarna att tala en annorlunda engelska än i Storbritannien, Irland, USA, Canada, Australien etc..

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Östen Dahl

31 juli 2010 09:07

När man säger att luxemburgarna i genomsnitt behärskar tre främmande språk, bör man betänka att de två icke-modersmål som luxemburgarna oftast behärskar är franska och tyska, som båda är officiella språk i landet tillsammans med befolkningens modersmål, luxemburgiska, som länge betraktades länge som en tysk dialekt och inte fick officiell status förrän 1984. Dessutom uppnår luxemburgarna sina goda färdigheter i franska och tyska genom att undervisningen i stor utsträckning sker på dessa språk (se Wikipediaartikeln "Multilingualism in Luxembourg"). Jag förmodar att Språkförsvaret inte ser detta som ett efterföljansvärt exempel för Sverige.

http://www.ling.su.se/staff/oesten

 

Susanne L-A

31 juli 2010 09:58

"Dagens svenska ungdomar har ett utmärkt engelskt uttal": Jag skulle säga att de snarare har ett utmärkt amerikanskt uttal :-) Det är som att amerikansk engelska har blivit normen, inte brittisk. Och det är förstås all populärkultur därifrån, inte minst all tv, som är skuld till det.

 

Per-Åke Lindblom

1 augusti 2010 22:22

Östen,

jag kände i stora drag till språksiuationen i Luxemburg, men poängen var att man visst kan lära sig flera främmande språk - definitivt mer än ett. I och för sig är omständigheterna gynnsamma för språkinlärning i Luxemburg med tanke på den geografiska belägenheten och att också franska och tyska är officiella språk i landet.

I den här Wikipedia-artikeln hävdas för övrigt att luxemburgiska (lëtzebuergesch)- http://sv.wikipedia.org/wiki/Luxemburgiska - används som undervisningsspråk i grundskolan. En genomsnittlig luxemburgare behärskar förmodligen lëtzebuergesch, tyska, franska och engelska. Men för att komma upp i drygt tre främmande språk per individ, måste en mindre andel luxemburgare kunna ytterligare ett språk. Frågan är om inte en del luxemburgare också kan nederländska/flamländska.

 

lr.

2 augusti 2010 22:28

Vad är "utmärkt" med den svenska undomens engelska uttal? Svenskar bryter inte mindre än andra nordeuropeer även om vi gärna vill tro det. Sanningen är vi svenskar av någon anledning har exceptionelt svårt att lära oss vissa engelska ljud (till exempel tonande s och sje-ljud, engelskt j-ljud och engelskt che-ljud). Dessutom bevarar vi antingen vår egen satsmelodi eller lägger oss på en enformig "neutral" intonation som inte den heller låter särskilt engelsk eller amerikansk. Fast å andra sidan, vem kräver att svenskar ska vara bättre än andra på engelska?

 

Per-Åke Lindblom

3 augusti 2010 20:08

"lr"

Min jämförelse i fråga om engelskt uttal gällde generationerna. Helt klart är att min generation, 40-talisterna, har ett betydligt sämre engelskt uttal än dagens ungdomar. Anledningen är enkel. Under min uppväxt var det ytterst få skolelever som åkte på språkresor eller kunde vistas en längre tid i ett engelsktspråkig land. För de som tillhörde arbetarklassen var enda möjligheten att praktisera engelska att gå till sjöss, vilket jag gjorde. Jag besökte visserligen Storbritannien, Irland, USA och Australien före 20 års ålder; jag arbetade tillsammans med engelsktalande sjömän, men notera att de kom från olika språkliga miljöer: Nordirland, Newcastle, en cockney och en medelklassare från London. I huvudsak använde jag engelska som andraspråk med andra som var andraspråkstalare och nötte aldrig in något enhetligt uttal.

Jag kan direkt jämföra mitt uttal med mina båda döttrars. Båda har deltagit i språkkurser i Storbritannien; den ena har dessutom arbetat i England och är sambo med en engelsman. Deras engelska uttal är utmärkt.

Min bedömning är att det engelska språkbadet på allvar satte fart i slutet på 80-talet i och med tillkomsten av kommersiella tv-kanaler. TV3 började sända 1987. De kommersiella tv-kanalerna strävar ju efter att maximera sin vinst, vilket innebär att de sänder fler inköpta program, oftast på engelska,än SVT1/SVT2. Den andra viktiga faktorn var framväxten av datateknologin och Internet på 90-talet, där engelskan var det helt dominerande språket till att börja med.
Idag minskar däremot andelen engelskspråkiga internetanvändare.

De senaste dryga tjugo åren har det uppväxande släktet i Sverige utsatts för ett formidabelt engelskt språkbad, vilket naturligtvis påverkat deras uttal. Att skaffa sig ett stort ordförråd på engelska kräver dock aktiva insatser och är lika svårt som alltid.

 

Östen Dahl

3 augusti 2010 23:25

Per-Åke, jag tror inte svenska Wikipedia är något sanningsvittne ifråga om undervisningsspråken i Luxemburg, åtminstone inte om man ska tolka det citerade påståendet så att luxemburgiska är det enda eller mest framträdande språket. En mer auktoritativ källa är luxemburgiska regeringens informationssajt. Av följande sida, som jag bara har hittat på franska (trots alla deklarationer om flerspråkighet!) framgår ganska klart att det är betydligt mer komplicerat än så, men att tyska är det primära undervisningsspråket på grundskolenivå (däremot är förskolan på luxemburgiska):
http://www.luxembourg.public.lu/fr/culture/typiquement-letz/langue-nationale/utilisation-langues/index.html

http://www.ling.su.se/staff/oesten

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Uppenbart är att IES tycks ha noterat att Språkförsvaret och andra bevakar hur skolans personal systematiskt misshandlar såväl det engelska som svenska språket - se tidigare inlägg!   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsva...

Susanne Nyström skriver i Dagens Nyheter idag bland annat:   "Den senaste trenden i svensk skola är att allt fler lektioner sker på engelska. Samtidigt pekar det mesta på att eleverna lär sig mindre när de inte undervisas på sitt modersmål.När ti...

Svenska Dagbladet rapporterade idag om statsminister Ulf Kristerssons besök i New York och skrev bland annat:   " Vi fortsätter diskutera skilnader mellan Sverige och USA.   En slående olikhet är synen på integration. I synnerhet i New York. ...

IES översättning är sämre än maskinöversättningar. Först det engelska originalet:   “IES Enskede prides itself in our strong reading culture. The school library adds new titles to the collection on a regular basis, keeping our students up t...

Detta sker idag i artikeln ”Det är bråttom att få barnen att läsa, det måste göras nu” i Dagens Nyheter:   ”Nyligen publicerade Chalmers tekniska högskola och Kungliga tekniska högskolan en klargörande studie. Den visade att st...