Robert Aschberg, känd från TV3, har också engagerats som programledare i pratshowen ”Robban” i finländska FST5. I programmet ska svenskt, finskt och finlandssvenskt avhandlas i en serie studiodiskussioner.

Häromdagen intervjuades han, enligt Hufvudstadbladet (artikeln är möjlig att kommentera), i Helsingin Sanomat. Han passade på att ta ställning till den s.k tvångssvenskan, d.v.s det faktum att svenska är ett obligatoriskt ämne för finskspråkiga elever. Om tvångssvenskan existerar, existerar naturligtvis också tvångsfinska – för de svenskspråkiga eleverna. Varje språk – utöver det egna modersmålet – som skolelever i ett land åläggs att studera blir därmed ett tvångsspråk.

Aschberg ställer den retoriska frågan:

”– Varför ska man undervisa svenska i skolorna i Finland? Kinesiska, hindi eller ryska skulle vara mycket nyttigare.”

Detta argument kan faktiskt också användas mot finskan, som inte heller är ett stort språk. Det är i princip bara ester, som kan förstå finska utan att studera språket. Vad Aschberg tycks mena är att studier av ”stora” språk alltid är nyttiga, vilket inte alls är helt säkert. Finlands ekonomiska förbindelser med övriga Norden, där svenska är gångbart, är förmodligen större än motsvarande förbindelser med Ryssland, Kina och framför allt Indien.

Aschberg har också gjort en avancerad klassanalys av finlandssvenskarna:

”– I Österbotten är de mer jordnära, medan helsingforsarna verkar vara av överklass.”  

Han säger vidare:

”– Finlandssvenskarna är förmodligen en av världens mest privilegierade minoriteter, till exempel när det gäller att få pengar för att förverkliga konstiga projekt. Det är en minoritet som inte lever under något större tryck annat än det språkliga.”

Klassförhållandena bland den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen skiljer sig endast marginellt åt. Möjligtvis är de svenskspråkiga fortfarande överrepresenterade inom överklassen i Finland, men även inom denna minskar deras andel kontinuerligt. Aschberg påstår att finlandssvenskarna skulle vara en av ”världens mest privilegierade minoriteter”. Men på vilket sätt skulle svenskspråkiga arbetare, lägre tjänstemän, bönder och fiskare vara privilegierade? Och framför allt: Denna påstådda privilegierade ställning har inte hindrat att de svenskspråkigas andel av befolkningen kontinuerligt har minskat de senaste tvåhundra åren, från kanske 20 procent till dagens 5,5 procent.

Det finns flera skäl varför svenskan bör förbli ett obligatoriskt skolämne i Finland, även för de finskspråkiga eleverna.

För det första är både finska och svenska Finlands nationalspråk. Det betyder att målsättningen bör vara att uppnå tvåspråkig kompetens hos hela befolkningen. Det är också den linje som framsynta finnar, som Paavo Lipponen, Martti Ahtisaari m.fl driver.

För det andra finns det starka historiska skäl för att försvara svenskans ställning i Finland. Finland har ingått i Sverige på samma sätt som Norrland alltsedan åtminstone 1300-talet. Den första lag som gällde i Finland var Hälsingelagen. Det är omöjligt att förstå finländska samhällsinstitutioner, lagar och rättsväsende, utan att inse att alla har tagit vägen västerifrån. Svenska fungerade som administrativt huvudspråk ända fram till 1892, men finska har alltid talats av huvuddelen av befolkningen. Finska började användas som skriftspråk redan på 1540-talet. Det går inte att klippa av banden till historien.

För det tredje fungerar svenska språket i Finland som inkörsport till övriga Norden, med vilket Finland har nära band av historiska, kulturella, religiösa, politiska och ekonomiska skäl.

Slutligen är mångspråkighet i ett land en styrka, en resurs, och absolut ingen svaghet. Finskspråkiga studenter har lyckats mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet, vilket säkert hänger samman med att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk.

Robert Aschberg ställer sig i praktiken på Sannfinländarnas sida, som bedriver en frenetisk kampanj mot ”tvångssvenskan”, som ett led i att avskaffa svenskan som nationalspråk i Finland. Minoritetsspråk behöver stöd och generösa rättigheter – inte att man medvetet försöker försvaga deras ställning. Katalanskans, baskiskans, galiciskans, kymriskans och tyskans (i Sydtyrolen) utveckling visar att det går att vända utvecklingen för ett trängt minoritetsspråk. I Irland har antalet andraspråkstalare av iriska ökat betydligt och t.o.m korniskan (i Cornwall) har återupplivats, även om det är högst osäkert om korniskan ännu har några modersmålstalare.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)