Idag publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel, ”Språktest bra för integrationen”, av två riksdagsledamöter i Folkpartiet, Gulan Avci och Nina Larsson. Som Svenska Dagbladet konstaterar lanserade Folkpartiet krav på språktest för medborgarskap för första gången i valrörelsen 2002.
Språkförsvaret kommenterade detta krav i ”Vanliga frågor”:
”Det är i och för sig inget fel på att ställa ett språkkrav i samband med en medborgaransökan. Frågan är bara hur detta språkkrav ska utformas och vilken praktisk betydelse det egentligen kommer att ha. Men det intressanta var att Lars Leijonborg språkkrav ingick i ett 'integrationspaket'. Han ställde ett krav på underklassen, som de flesta nyanlända invandrare tillhör, som han inte ställde på den engelsktalande eliten. Än värre: han ville kräva kunskap i svenska, men inte medge rätten att fullt ut utöva den. Men krav och rätt måste gå hand i hand. Han krävde inte samtidigt att invandrarna skulle ha rätt till att utbilda sig på högskolenivå på svenska eller skriva forskningsrapporter, avhandlingar o.s.v på svenska. Han krävde exempelvis inte att alla bruksanvisningar skulle vara på svenska. Han krävde heller inte att de svenska regeringstjänstemännen skulle använda svenska i alla viktiga EU-sammanhang.”
Situationen har delvis förändrats i Sverige på grund av den intensiva språkdebatten i Sverige sedan 2005 och antagandet av språklagen 2009. Problemet är dock att språklagen endast är en skyldighetslag, inte en kombinerad rättighets- och skyldighetslag som Språkförsvaret anser att den borde vara. Med utgångspunkt från språklagen har dock JO slagit fast att forskare numera har rätt att skriva forskningsansökningar på svenska och för närvarande prövas rätten att skriva anställningsansökningar på svenska. Men den nuvarande högskoleförordningen reglerar t.ex inte rätten till att undervisas, examineras eller att skriva avhandlingar/uppsatser på svenska. De två senaste utbildningsministrarna, som båda har varit folkpartister, har inte tagit ett enda initiativ för att reglera denna fråga i en ny högskoleförordning.
Huvudtesen i de båda författarnas debattartikel är att ett språktest skulle påskynda integrationen av nyanlända invandrare i det svenska samhället.
Jag är inte så säker på att ett språktest inför svenskt medborgarskap gör vare sig från eller till vad gäller tillägnandet av språkkunskaper hos nyanlända invandrare.
Frågan är vad som egentligen är problemet. Misstänker de båda artikelförfattarna att en alltför stor andel av invandrarna medvetet inte bryr sig om att lära sig svenska och att de därför behöver en piska, alternativt morot, för att skärpa sig? Hur stor är i så fall denna andel? Hur kan detta i så fall avgöras? Jag kan dra en parallell till skolvärlden. Från min 25-åriga verksamhet som lärare på såväl gymnasium som Komvux vet jag naturligtvis att många elever underpresterar, att de helt enkelt kan bättre. Men hur stor är denna andel? Hur ska man kunna avgöra detta? I utvärderingsenkäter till eleverna så brukade alltid många elever svara att de presterade under sin kapacitet. Men en del av dessa svar kanske berodde på att eleverna i fråga ville markera att de inte var så dumma som de misstänkte att läraren trodde att de var. Ska man jämföra betygen med nationella prov eller med högskoleprovet (som alla tyvärr inte gör)?
Jag tror att det överväldigande flertalet invandrare i Sverige (och i alla andra länder) inser att de måste lära sig mottagarlandets språk fortast möjligt för att komma någonvart i det svenska samhället. De enda som klarar sig ganska långt utan den inställningen är engelsktalande och en del invandrare, som kan bosätta sig i förorter med koncentrationer av landsmän. Men sådana förorter finns det inte så många av i Sverige. Jag tror helt enkelt – grundat på erfarenhet - att antalet invandrare som inte vill anstränga sig för att lära sig svenska är försvinnande litet.
De båda skribenterna skriver: ”Men vi måste ge de personer som kommer hit en chans att klara sig.” Detta är ett von oben-perspektiv. På vad sätt skulle de invandrare, som inte har insett den elementära vikten av att lära sig svenska fortast möjligt, vara hjälpta av att de måste genomgå ett språktest för att erhålla svenskt medborgarskap? Som de båda författarna själva konstaterar är det svenska medborgarskapet symboliskt och att de enda rättigheter som invandrare med enbart permanent uppehållstillstånd saknar, är rätten att rösta i riksdagsval och skydd vid utlandsvistelse.
Enligt 1997 års medborgarskapskommitté fanns det 17 länder, som tillämpade olika språkkrav i samband med medborgarskapsansökningar. Det finns ett antal länder i Europa, som tillämpar olika språkkrav i samband med ansökningar om permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, som exempelvis Danmark, Norge, Tyskland, Storbritannien, de baltiska staterna m.fl Jag känner inte till några konkreta undersökningar eller utvärderingar om vilka resultat dessa språkkrav har lett till i fråga om förbättrade språkkunskaper hos invandrare, nya som ”gamla”. Jag skriver ”gamla” med tanke på att de baltiska staterna är ett specialfall.
Det finns dock ett hållbart argument för att införa ett språkkrav som villkor för svenskt medborgarskap, men det är egentligen inte ett språkpolitiskt argument. Man behöver heller inte hänvisa till någon som helst empiri. Den som blir svensk medborgare erhåller t.ex rätten att rösta i riksdagsval och skydd vid utlandsvistelse. Därför är det rimligt att kräva en motprestation, nämligen att den blivande medborgaren behärskar svenska.
Sverige upprätthöll ett språkkrav fram till början av 1980-talet. Enligt den tidigare gällande Medborgarskapslagen var huvudregeln den att sökanden skulle styrka sina kunskaper i svenska språket, vilket skulle ske genom ett intyg som utfärdats av ”lärare, präst eller annan kompetent person”. Dessa dokument höll en ojämn kvalitet och därför avskaffades kravet.
Det är en grannlaga uppgift att formulera språkkrav, som varken är för rigida eller meningslösa, och som anger ”rätt” kunskapsnivå. Vad innebär det att behärska svenska? Var går gränsen? Alla gränser – liksom i fråga om betygen – är mer eller mindre subjektiva. Jag kan tänka mig en dubbel konstruktion. Det ena språktestet konstrueras som ett rent kunskapsprov. Det kan även göras av dem som inte har följt någon undervisning. Det andra språktestet bygger på att de vuxna invandrareleverna följt undervisningen ett bestämt antal timmar, t.ex 250, och blivit godkända på kursen.
Observera att ingen idag är förhindrad att läsa svenska som andra språk. Det finns alla möjligheter till formell undervisning. Det finns ingen hake på detta område. Man kan naturligtvis alltid diskutera undervisningens kvalité, men de största förståsigpåarna i denna fråga brukar sakna egen erfarenhet av området. Det kommer alltid att finnas vuxna invandrare, som på grund av bristfälliga förkunskaper och utbildning, ålder, enspråkighet, avsaknad av språköra, aldrig kommer att lära sig att t.ex skriva en godtagbar svenska. Men de klarar sig ändå i vardagslivet. Samtidigt kommer det alltid finnas språkbegåvade invandrare, som rentav kan lära sig svenska på egen hand och/eller med hjälp av svensk make/maka.
I ett blogginlägg på Värmlands Folkblad skriver Nina Larsson:
”Mediantiden från uppehållstillstånd till arbete har legat på sju år för nyanlända invandrare. Det är orimligt. Vi inför nu snabbare kontakt med Arbetsförmedlingen, etableringssamtal för tidig matchning av boende och arbetsmarknad, nystartsjobb, jobbpraktik med svenskstudier – allt för att människor som flytt eller invandrat till Sverige snabbare ska komma in på arbetsmarknaden och klara sin egen försörjning.”
Det är naturligtvis helt absurt att det ska ta sju år (obs en mediantid) innan invandrare blir självförsörjande, men jag tror absolut inte huvudförklaringen är språklig. Det tyder snarare på ett systemfel. Den avgörande frågan är förmodligen vem som försörjer vem. Det finns länder, där nyanlända immigranter måste försörja sig själva från dag ett, vilket naturligtvis skapar ett starkt incitament att också lära sig det nya landets språk. Fullständiga sociala rättigheter (utom sjukvård och skolgång) blir avhängiga om vederbörande invandrare utvecklas till skattebetalare eller inte. Under tiden får de invandrare, som inte klarar sin egen försörjning, förlita sig på släktingar, vänner, frivilligorganisationer etc. Det finns naturligtvis också fördelar med systemet att nyanlända invandrare, som inte kan försörja sig genom eget arbete, ändå försörjs av samhället.
Huvudförklaringen är alltså icke-språklig, d.v.s ekonomisk. Det betyder också att motåtgärderna måste bli av socio-ekonomisk karaktär, varför fortsatt diskussion ligger utanför Språkförsvarets egentliga verksamhetsområde, som är svenska språket.
Men att ett språktest i samband med ansökan om svenskt medborgarskap skulle ha någon större betydelse för förbättrade språkkunskaper bland invandrare och för att förstärka integrationen är alltså snarast en illusion.
Per-Åke Lindblom
(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)