Att man inte måste vara infödd svensk med svenska som modersmål för att uppskatta svenska språket vittnar inte bara Språkförsvarets medlemskår om, med flera utlandsfödda, utan även en insändare i Arbetarbladet 6/8 signerad "En kurd". Där prisas Mona Sahlin för sitt besök i den lilla staden Chemchemal i Kurdistan. Enligt skribenten var respekten och kärleken till Sverige stor och påtaglig bland kurderna i staden. Men han tillägger: "Det var tråkigt för mig som lyssnade på henne att hon talade på engelska via en tolk till de människor som samlades där. Jag förväntade mig att höra det vackra svenska språket eftersom hon talade via tolken".

Ja, varför? Visserligen kan man ju inte veta säkert att det fanns någon tolk kunnig i svenska tillgänglig, men med tanke på Sveriges alla kontakter med Kurdistan, och alla kurder i Sverige, bl a insändarskribenten, verkar det ändå troligt att det skulle ha gått att fixa, om bara viljan fanns. Men kanske det är med Mona Sahlin som med så många andra svenskar, så fort man kommer utomlands ska det vara internationellt, alltså på engelska, oavsett tolkning eller ej.

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den katalanske vice-presidenten Josep-Lluís Carod-Rovira summerade nyligen

den katalanska språkpolitikens landvinningar sedan 2004. Katalanska är nu det åttonde största språket i bloggvärlden, det tionde i fråga om översättning och det fjortonde mest använda på Google. Det är också det tolfte största språket i EU och Carod-Rovira uppmanade EU-parlamentet att ”upphöra med den institutionella anomalin” att inte erkänna katalanska som officiellt språk och arbetsspråk inom EU.

Katalonien har tre officiella språk: katalanska, spanska och aranesiska, en occitansk varietet som har c:a 3000 modersmålstalare. Katalanska åtnjuter sedan 1979 en speciell status som ”Kataloniens ursprungliga språk”.

Under Franco-diktaturen, ända fram till 70-talet, kunde katalanska varken användas i utbildningsväsendet eller i kommunikationen med de regionala myndigheterna. Det var t.o.m förbjudet att ge barnen katalanska namn. Under fyrtiotalet kunde katalanska bara användas i privata konversationer och utgivning av katalansk litteratur var förbjuden. Inflyttning från den spanska landsbygden till Barcelona och andra stora städer i Katalonien ledde också till att katalanskans ställning försvagades. Ökad invandring från utlandet hade senare samma effekt.

Fr.o.m 50-talet mjukades restriktionerna mot katalanska successivt upp. Vissa förlag kunde publicera böcker på katalanska. Òmnium Cultural, vars syfte var att befrämja det katalanska språket och den katalanska kulturen bildades 1961, förbjöds 1963, men kunde återuppta den lagliga verksamheten 1967.

Efter att Katalonien beviljades autonomi, har den regionala regeringen bedrivit en mycket målmedveten språkpolitik för att understödja katalanskan och har sedan 1983 genomdrivit olika lagar i syfte att skydda och öka användningen av katalanska. I huvudsak har denna språkpolitik varit framgångsrik, vilket har underlättats av den prestige som Katalonien åtnjuter i sin egenskap av Spaniens starkaste regionala ekonomi. Den katalanska språkpolitiken är heller inte inskränkt; den har en tydlig mångspråkighetsprofil och erkännandet av det lilla språket, aranesiska, vittnar om respekten för minoritetsspråk.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Eurolang har två huvuduppgifter:

1. Eurolang är en nyhetsservice, som bevakar ämnen som rör mindre använda språk, språklig mångfald och nationella minoriteter i Europa. Eurolang tillhandahåller informationstjänster för Europa och hela världen, för ideella organisationer, medierna, regeringar (EU-nivå till lokal nivå), akademiska institutioner, forskare och allmänheten.

2. Eurolang är en icke-statsunderstödd organisation (NGO) som verkar för att befrämja och utveckla mindre använda språk. I denna roll fungerar organisationen som en av de främsta förespråkarna för dessa språk på europeisk, statlig och nationell/regional nivå.   

Organisationen har bedrivit en dokumenterat framgångsrik lobbyverksamhet för mindre använda språk samtidigt som den har upprättat ett omfattande nätverk tillsammans med språkorganisationer på gräsrotsnivå. För närvarande företräder organisationen Europas mindre använda språk på EU-nivå.  

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På Sveriges sydligaste udde i Smygehuk står nu bl a en ny informationsskylt med ett pinsamt textval. I den svenska texten har Sverige fått den engelska benämningen på Sverige.

Hur har det gått till när skylten tagits fram och hur kan alla vykort på skylten ha
producerats utan att någon ifrågasatt textvalet? Skåningar som är vana att åka över Öresundsbron ser ju att det står Sverige och inte Sweden när man passerar gränslinjen.

Tord Gyllenhammar

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Detta svar tillställdes Sydsvenska Dagbladet,men publicerades aldrig)

Carl Rudbeck talar sig i en debattartikel 12 juli varm för att vi i Sverige bör lära oss ännu bättre engelska. För att uppnå detta bör vi, skriver han, kanske minska ambitionerna i att lära oss ett tredje språk i skolan, som spanska, franska eller tyska. Som argument anför han BP:s styrelseordförande Carl-Henrik Svanbergs engelska språkgroda om "small people" när han ville säga det svenska uttrycket "vanligt folk" i ett mycket viktigt samtal.

Egentligen är väl detta argument själva motargumentet mot att satsa alltför ensidigt på enbart engelskan som främmande språk i skolan. Om inte ens det hårdtränade medieproffset Svanberg kan uttrycka sig rätt på engelska som svenskspråkig, hur många timmar, månader och år med engelska måste man då inte räkna med för gemene svensk för att smälta in i internationella sammanhang? Det är inte rimligt med en ensidig satsning i svensk skola på ett enda språk som engelska, när både svenskan och andra språk behöver tid för att grundläggas väl hos unga människor. Det är då både uttal och intresse kan skapas för ett allsidig öppenhet för olika språk. 

Man lär sig inte ett språk på bekostnad av ett annat. Tvärtom placeras olika språk i olika fack i hjärnan och understödjer varandra, inte minst viktigt för förståelsen av modersmålet.

Nej, fortfarande gäller det för ett litet land att ha många människor som behärskar många olika språk. Det har vi varit duktiga på i Sverige och måste fortsättningsvis vara det. Man säljer förstås bättre med kunskaper i mottagarlandets språk. Den som vill satsa på kunskaper i ett annat språk måste även fortsättningsvis vara beredd att studera länge i utlandet, både genom språkstudier och arbete. Vi får lika litet som tidigare lägga alla ägg i samma korg, d.v.s tro att det enbart är genom engelskan som man gör affärer. Varför skall förresten enbart engelskspråkiga ha ett automatiskt överläge i framtidens affärsvärld? Människor har gjort sig förstådda genom mycket mer än ett språk under tidernas lopp.

Olle Käll

lärare i svenska och språk, Gävle

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag och min fru tillbringade min semester nyligen i Tilst, Århus, på Jylland. Vi brukade handla på det närbelägna Bilka-varuhuset och ibland inhandlade vi bakverk på konditoriavdelningen för att förgylla tillvaron. Det sista inköpet på konditoriavdelningen hade en språklig dimension. Jag beställde två Gåsebryst och två Nöddehorn. Det var inget problem med beställningen av gåsbrösten, men den unga expediten bad mig upprepa den andra beställningen. Eftersom jag blev förvånad över att hon inte förstod mig, bad jag henne säga det på danska. Då förstod jag problemet: hon uttalade ”nöddehorn” med stöt.

Stötljudet (på danska: stødet eller stødtonen), för att låna en beskrivning från Wikipedia, är ett ljud som uppstod i danskan under tidigare delen av medeltiden. Det uttalas med en stöt genom stämbanden och har samma funktion i danskan som akut accent har i svenskan.

Skillnaden mellan svenskt och danskt uttal av detta ord är marginell, och det finns språksidor som rekommenderar att man som svensk inte behöver bry sig om att använda sig av stöt i Danmark. Man blir ändå förstådd. Dessutom hade jag en vag föreställning om att man inte använde stöten i någon större utsträckning på Jylland.

Jag fick också beröm för min svenska i Århus. Jag brukade köpa en à två dagstidningar varje dag i en liten tobaksaffär vid Banegårdspladsen. Sista dagen i Århus, strax innan vi skulle åka med flygbussen till flygplatsen, gick jag in för att köpa en tidning för att ha något att läsa på flygbussen. Jag konverserade lite med den mycket vänliga och glada expediten, förmodligen av thailändskt ursprung.  Hon berömde min svenska; hon hade aldrig träffat en svensk som var så lätt att förstå. Jag blev naturligtvis smickrad och det sista jag sade var ”På gensyn!”.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)