Finlands tidigare statsminister och talman i riksdagen, Paavo Lipponen, kritiserade igår Marie Kiviniemi i en insändare i Hufvudstadsbladet. Han menade att hennes förslag om att svenskan skulle kunna ersättas av ryska i i finska skolor vid östgränsen var en del av en personlig vendetta mot svenskheten i Finland. Kiviniemi kontrade i sin tur i en intervju med att beskylla Lipponen för lögn. Hon menade dessutom att han gjorde tvåspråkigheten och svenskan en björntjänst.
I en intervju i samma tidning hävdade Lipponen att
”det är ett faktum att hon hos Putin tog upp en fråga som är inrikespolitiskt omstridd i Finland. Det betyder att hon söker stöd i Ryssland för en fråga som inte är avgjord här. Det ensidiga utspelet av Kiviniemi och hennes parti borde aldrig ha gjorts.”
Enligt Lipponen spelade det ingen roll att hon själv inte tog upp frågan utan svarade på en fråga av en rysk journalist. Denne hade säkert förankrat frågan i förväg, åtminstone hos Putin. Lipponen fortsätter.
”Statsministern borde ha svarat att vi i Finland vill öka intresset för ryskan och antalet elever som läser språket. Att stå där och säga något som innebär att det andra nationalspråket försvagas är alldeles oerhört.”
Kiviniemis uttalande kan få otrevliga konsekvenser:
”Det kan bli en internationell sak av det här, där både Ryssland och Sverige är inblandade. Det är till skada för hela landet.”
Lipponen påminde också om sitt gamla förslag om att svenskundervisningen i skolorna skulle inledas betydligt tidigare än idag. Han gav heller inte mycket för diskussionen om ”tvångssvenskan”:
”Utan tvång skulle man inte lära sig någonting i skolorna. Vi har tvångsskola i det här landet vars uppgift är att ge alla elever en grundutbildning.”
Lipponen avrundade intervjun med att konstatera att
”det handlar om den finländska identiteten, om beståndsdelarna i den och att vi ska förstå varifrån vi kommer. Det gäller stora saker som inte borde vara föremål för inrikespolitiskt bollande.”
(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)
Björn
16 december 2010 22:34
Intressant inlägg! Hur ser språksituationen i Finland ut idag? Jag har hört att det är obligatoriskt att läsa svenska i fyra år i grundskolan, men att språkkunskaperna i svenska bland vuxna finnar är högst varierande. Dessutom har jag fått veta att många i Finland tycker att svenska är onödigt att lära sig och att det blir för många språk att hålla reda på samtidigt, om man räknar in engelska också.
Det verkar dessutom rimligt att många skulle föredra fördjupade kunskaper i tyska, franska eller ryska som tredjespråk. Kan någon bekräfta eller dementera dessa uppfattningar?
http://nuovalingua.bsntranslation.se
lr
19 december 2010 14:51
Tummen upp till Lipponen!
Per-Åke Lindblom
19 december 2010 23:17
Finland har två grundlagsfästa nationalspråk, finska och svenska. Fram till 1900-talets början var svenska det administrativa huvudspråket, även om majoriteten talade finska. Finland var en del av det svenska riket fram till 1809. Svenska har som mest talats av 15 – 20 procent av befolkningen. Idag är andelen under 6 procent. De svensktalande är koncentrerade till södra Österbottens och södra Finlands kustbygder samt Åland.
I en intervju i Borgåbladet den 15/12 säger Finlands president Tarja Halonen: ”Det här är en hedersfråga. När Finland i tiderna grundades lovade vi varandra, visserligen under helt andra omständigheter, att finska och svenska är de två nationalspråken.”
Finlands historia är i dubbel bemärkelse skriven på svenska. Dessutom utgör svenska språket bryggan till övriga Norden, som Finland redan tillhör i historiskt, kulturellt och religiöst hänseende. Övriga Norden är dessutom långt viktigare som ekonomisk handelspartner för Finland än Ryssland.
Det finns vissa kretsar i Finland, Sannfinländare och andra, som vill göra Finland enspråkigt finskt. Dessa tillämpar en upprullningsstrategi gentemot svenskan; först ifrågasätter man svenskans ställning i östra Finland, där det finns få svensktalande, medan nästa steg är avskaffa den obligatoriska svenskan i hela Finland. EU:s målsättning är att alla EU-medborgare bör lära sig två främmande språk förutom det egna modersmålet. Om alla finländska elever lär sig de båda nationalspråken plus engelska, uppfylls denna målsättning. Finskspråkiga elever lär sig svenska från sjunde klass, medan svenskspråkiga i regel lär sig finska från fjärde klass. Det rätta är naturligtvis som de tidigare presidenterna, Lipponen och Ahtisaari, har förslagit, nämligen att tidigarelägga svenskundervisningen för de finskspråkiga eleverna. Ju fler språk man kan, desto lättare är det att lära sig ytterligare ett. Det är en myt att utrymmet för språk i hjärnan på något sätt skulle vara begränsat. Den generation som jag tillhörde läste tre främmande språk i realskolan/gymnasiet och jag använde inget av dessa språk i praktiken förrän jag slutade gymnasiet. Onödigt, inte alls.
Om du sätta dig in ordentligt i debatten om finlandssvenskans ställning, rekommenderar jag ”Tematiskt arkiv/Finlandssvenskan” på Språkförsvarets webbplats.
Per-Åke Lindblom
25 december 2010 19:53
Martti Ahtisaari, tidigare finländsk president, menade i en artikel, som publicerades i både Hufvudstadsbladet http://www.hbl.fi/text/inrikes/2009/9/28/d32647.php och i Helsingin Sanomat ”att börja med svenskan först i sjunde klass när barnen är i puberteten är inte lyckat.” Han anser att undervisningen i svenska ska börja redan i lågstadiet.
Det kan inte vara något problem att börja med undervisningen i svenska i lågstadiet. De flesta finlandssvenska elever läser nämligen finska redan från tredje klass. Det finns inget skäl att anta finskspråkiga elever skulle ha större svårigheter att lära sig det andra inhemska språket än de svenskspråkiga eleverna. Dessutom vore det ytterligare en markering av att språken är jämställda, inte bara de jure som i språklagen.
När olika länders regeringar beslutar om tågordningen mellan de främmande språken i skolsystemen, syftar denna oftast till markera språkens inbördes betydelse för vederbörande land. Därför blir engelska ofta det första främmande språket. Frågan är om en sådan rangordning egentligen är så lyckad med tanke på engelskans exceptionellt starka ställning av idag. En kontinental språkvetare (vars namn jag har glömt) har föreslagit att engelska inte ska studeras som första främmande språk i skolsystemen utanför de brittiska öarna utan först som språk nummer två. Ungdomar utsätts idag för en så överväldigande exponering av engelskan i massmedia, film, tv, musik, Internet och vid resor, att de inte kan undgå att lära sig språket, även om det läses efter ett annat språk. Om europeiska skolelever ska behärska ytterligare ett främmande språk utöver engelska och sitt modersmål, krävs att de åtminstone lär sig språket i minst fem år i skolmiljö, helst betydligt längre. Jag är i varje fall positiv till förslaget.
Östen Dahl
25 december 2010 23:27
Jag ställde min fråga därför att Språkförsvaret för inte så länge sen kraftigt vände sig mot förslaget att börja engelskundervisningen i svenska skolor redan i årskurs 1. Då sa man att det inte fanns någon som helst evidens för att det skulle ge bättre resultat än om man började i åk 1 snarare än i åk 3 eller 4. Här gäller det förstås att börja i åk 3 eller 4 istället för åk 7, så jag antar att du då menar att det finns bättre belägg för att en sådan ändring skulle ha en positiv effekt på språkinlärningen. -- Ahtisaaris artikel och ditt återgivande av honom låter som han skulle vilja ha svenskundervisning senast i åk 3, men det verkar som om "lågstadiet" i Finland inkluderar även vårt mellanstadium, alltså omfattar de sex första årskurserna och det är förenligt med att svenskan ska börja undervisas först i årskurs 4. (Hm, hur är det med finskan i svenskspråkiga skolor egentligen? Du säger först att "svenskspråkiga i regel lär sig finska från fjärde klass", sen att "[d]e flesta finlandssvenska elever läser nämligen finska redan från tredje klass".) - Den kontinentale språkvetaren du tänker på är förmodligen Claude Hagège. Men jag vet inte hur förslaget att inte lära ut engelska som första främmande språk går ihop med det som vanligen brukar sägas, nämligen att svenskars engelska generellt är alltför dålig för att de ska kunna använda den i offentliga sammanhang.
http://www.ling.su.se/staff/oesten
Per-Åke Lindblom
26 december 2010 15:28
I artikeln i Svenska Dagbladet redovisades flera argument – se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/overtro-pa-engelskans-betydelse_3823653.svd# - mot en tidigareläggning av engelskundervisningen i svenska skolor: 1) Det fanns inga empiriska undersökningar som visade att en start i första klass skulle leda till bättre engelskkunskaper i slutändan än om undervisningen inleddes i tredje eller fjärde klass; 2) Det var bättre om eleverna lärde sig läsa och skriva på det egna modersmålet först, innan de undervisades i ett främmande språk; 3) svenska barn och ungdomar utsätts redan för ett veritabelt engelskt språkbad; och därför är det 4) onödigt med en statushöjande tidigareläggning, som dessutom sker till förfång för studierna i andra främmande språk.
Enligt Wikipedia läser de flesta finlandssvenskar finska redan från tredje klass. Fjärde klass var en minnesuppgift. Svenska och finska är obligatoriska från sjunde klass. Observera att jag aldrig hänvisade till någon empirisk undersökning, som har visat att det ger bättre slutresultat i fråga om språkkunskaper om man inleder studier i ett visst språk X i tredje klass framför sjunde klass. Däremot tror jag att det skulle ha stor psykologisk betydelse om finskspråkiga elever började lära sig svenska redan i tredje klass, dels för att det markerar att finska och svenska är jämställda och dels för att barn i den åldern har mindre fördomar och dessutom kommer att ha god tid på sig att lära sig svenska. Ingen kan påstå att finskspråkiga elever utanför Syd-Österbotten och södra Finland utsätts för något svenskt språkbad.
När det gäller svenskars kunskaper i engelska är de mycket goda, men inte så goda som så många svenskar tror. Samma resonemang gäller övriga nordbor, tyskar och holländare, vilket bekräftas av TOEFL-testerna (där även finskspråkiga studenter placerar sig bland de 10 bästa). Men det är en helt annan sak att behärska engelska som en infödd.
Jag testade mina kunskaper i engelska för något år sedan i ett placeringstest vid Oxford University. Jag fick 78 procent, vilket angavs som akademisk nivå. Men jag är inte så korkad så att jag tror att jag skriver som engelsman utan jag använder genomgående en infödd korrekturläsare för mina texter på Schackportalen. Dessutom är jag pinsamt medveten om att jag har ett dåligt, osäkert och inkonsekvent uttal, trots att jag har använt engelska i konversation runtom i världen sedan 19-årsålden. Mitt aktiva ordförråd är heller inte likvärdigt med en genomsnittlig engelsmans. Jag behöver till exempel en speciell ordbok för att kunna namnge alla saker i en kökslåda.