Den 14 juni meddelade Utbildningsdepartementet att elever på högstadiet som ville studera moderna språk skulle få tillgodoräkna sig extrapoäng i samband med ansøkningar till gymnasiet. Jag stödde i huvudsak detta forslag i ett blogginlägg, men påpekade också att hemspråk borde jämställas med ett modernt språk, vanligvis tyska, franska och spanska. Dessutom kritiserade jag förekomsten av hybridämnet svenska/engelska. Därpå skrev Rossana Dinamarca en debattartikel i Aftonbladet, varpå både Helena von Schantz och undertecknad  i bl.a Newsmill kritiserade Rossana Dinamarcas uppfattning att språk som tyska och franska inte var särskilt viktiga. Den viktigaste skillnaden mellan Helena von Schantz och undertecknad var synen på hemspråken, att jag utdömer hybridämnet svenska/engelska, samtidigt som jag anser att betydelsen av studier i kinesiska ska uppgraderas. Senare skrev också Carl Rudbeck en artikel  i Sydsvenska Dagbladet i samma ämne.

Carl Rudbecks huvudtes är följande:

”Idag är färdigheter i engelska nödvändiga för att kunna orientera sig i världen: ju bättre kunskaper, desto större förmåga och möjlighet kommer jag att ha att fungera i skilda sammanhang och på många olika scener. Alltså hellre mycket gedigna kunskaper i engelska än de halvbra kunskaper i flera olika språk som lätt blir alternativet.”

Vilka argument anför han då för denna huvudtes? Hans första argument lyder så här:

”Självklart är det bra att behärska så många språk som möjligt. Men jag undrar om inte det bästa riskerar att bli det godas fiende.

Vi har här ett nollsummespel där tid är en begränsad tillgång. Den tid och ansträngning jag lägger ner på studier i arabiska eller franska tar jag från något annat, till exempel studier i engelska."

Vad mener Carl Rudbeck egentligen? På vad sätt skulle detta var ett nollsummespel, där ”tid är en begränsad tillgång”? På ett rent allmänt plan lever vi ändliga liv; det går högst 365, 25 dagar på ett år och högst 24 timmar på ett dygn. Men bortsett från detta? Det totala antalet undervisningstimmar som läroplanerna stipulerar för grundskolan och gymnasiet kan utökas såväl som minskas; timfördelningen mellan ämnena är på inte sätt given. Det finns alltså ett handlingsutrymme beroende på villa prioriteringer som beslutas. För inte så länge sedan, innan enhetskolans införande, läste svenska elever tre obligatoriska främmande språk, engelska, tyska och franska, i realskolan och gymnasiet; ja, på latinlinjen kunde man dessutom läsa latin och/eller grekiska. Det fanns alltså utrymme för att lära sig flera främmande språk.

De EU-medborgare som har de bästa språkkunskaperna i Europa är luxemburgarna, som behärskar drygt tre främmande språk per individ. EU:s målsättning är att varje medborgare i EU bör lära sig två främmande språk utöver sitt modersmål, men för Carl Rudbeck verkar denna målsättning vara helt ogenomförbar.

Dessutom stjäl inte språk tid för varandra; i stället berikar de och understödjer varandra. Ju flera språk man behärskar, desto lättare är det att lära sig ytterligare ett. Språken sorteras också så att säga in i olika fack.

Carl Rudbecks andra argument är inte mycket bättre:

”Skall en svensk affärsman förhandla med en fransk kollega är det oftast bättre att han gör det på god engelska än på hackig franska. När en kines pratar med en tysk sker det vanligen på engelska. Engelskan blir på det sättet en neutral spelplan. Försöker man vara artig och staka sig fram på det lokala språket försätter man sig i underläge när konversationen börjar.”

Den svenske affärsmannen bör naturligvis låta sig assisteras av antingen en kollega, som behärskar franska, eller av en tolk i formella förhandlingar. Det finns en undersökning  i EU-regi från 2007, som visar att små och mellanstora företag i Europa förlorar stora pengar i uteblivna exportintäkter, eller rättare sagt 900 miljarder svenska kronor. Rapporten pekade också ut Sverige och Frankrike som länder med en självgod uppfattning om den egna språkliga förmågan. Helt nyligen har denna frågeställning tagits upp av Ingela Bel Habib i bl.a två artiklar i Newsmill baserade på egna jämförande undersøkningar och i en avhandling  av Kjell Ljungbro. Den senare går t.o.m så långt att han anser att bristande språkkunskaper i svenskt näringsliv är den viktigaste forklaringen till att Sverige förlorat andelar på världsmarknaden sedan andra världskriget. Så långt vill inte jag gå, eftersom jag menar att den viktigaste forklaringen är makroekonomisk, d.v.s att det försprång som Sverige fick på grund av sin neutralitet under andra världskriget (intakt produktionsapparat och infrastruktur) av naturliga skäl så småningom åts upp av de viktigaste konkurrentländerna. Men helt klart har de successivt försämrade språkkunskaperna i Sverige påskyndat förlusten av marknadsandelar - se bara Ingela Bel Habibs jämförelser med Danmark.

Carl Rudbeck menar slutligen att vi borde fokusera på att lära oss ännu bättre engelska, eftersom andra språk framstår ”som mer eller mindre exklusiva hobbyverksamheter och specialintressen”. Han skriver också:

”Väldigt många svenskar talar väldigt bra engelska men kanske inte riktigt lika bra som många av oss gärna vill inbilla oss att vi gör. Om någon bara för ett par månader sedan hade frågat BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg om han kunde engelska hade han antagligen svarat ja.”

Förmodligen överskattade Carl-Henric Svanberg sina kunskaper i engelska. I hans position och i hans situation borde han ha haft en färdigt, språkgranskat anförande. Det är möjligt att han hade det, men att han inte kunde använda det på grund av att diskussionerna med Barack Obama tog en oväntad vändning. Han tvingades improvisera och då tröt hans engelska ordforråd med påföljd att han översatte ”småfolk”, ”vanligt folk” med ”small people” i stællet för ”common people” eller ”ordinary people”. Det är en sak att läsa och förstå en engelsk text eller lyssna på ett anförande - och en annan sak att anvænda ett främmande språk som engelska aktivt i en pressad situation. Men om BP eller Svanberg överhuvudtaget inte hade förberett ett ett uttalande, var det fråga om en riktig groda. När det gäller Svanbergs uttal, är det inte mycket att säga, eftersom Svanberg är född 1952. Det betyder att han inte har exponerats för engelska genom film, radio och andra medier i samma utsträckning som dagens ungdomar. I vilken utsträckning han åkte på språkresor i sin ungdom, eller har studerat i engelskspråkiga länder, vet jag inte. Dagens svenska ungdomar har ett utmärkt engelskt uttal, avsevärt bättre än min generation, men jag är betydligt mindre imponerad av deras ordförråd i engelska. Det förbättrar man säkrast genom att läsa mycket, varierade texter och från olika genrer.

Carl Rudbeck anser att vi svenskar kan - och borde - lära oss en bättre engelska. I förhållande till vad och vem egentligen? Svenskar - med ett fåtal undantag - kan inte uppnå samma kompetens som modersmålsanvändare av engelska, helt enkelt därför att engelska inte är deras modersmål. Det språk som man använder mest, behärskar man också bäst. Det närmaste man kan komma är att ha en engelskspråkig förälder i Sverige eller att vistas långa perioder - studera och/eller arbeta - i ett engelskspråkigt land. Så länge det inte har skett ett språkbyte i Sverige, kommer svenska medborgere att behärska svenska bättre än engelska. Skulle det mot förmodan någon gång i framtiden ske ett språkbyte i Sverige, så kommer svenskarna att tala en annorlunda engelska än i Storbritannien, Irland, USA, Canada, Australien etc..

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den tidigare amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin ser sig som en språklig förnyare. I ett inlägg på Twitter använde hon ordet refudiate, uppen- barligen en sammanblandning av refuse ("vägra") och repudiate ("inte erkänna", "tillbakavisa"). När andra Twitter-användare ifrågasatte hennes ordkonstruktion, svarade hon:

"English is a living language. Shakespeare liked to coin new words too. Got to celebrate it!"(Engelska är ett levande språk. Shakespeare tyckte också om att mynta nya ord. Det måste firas!)

De flesta som läste hennes inlägg lät sig dock inte övertygas. Det gäller ju också att vinna acceptans för ett nytt ord. Sarah Palin förärades snabbt namnet Shakespalin på Twitter och av någon anledning togs också det första inlägget bort.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från: Borelius Jonas
Skickat: den 23 juli 2010 13:40
Till: lasse.persson@sr.se; linda.akten@sr.se
Kopia: Kjell.Anderstedt@sr.se; Wivianne.Svedberg@sr.se
Ämne: Engelska ubåtar

Nu är det sagt: Det finns ett nytt världsspråk! Det heter globish och bygger på engelskan som är "allas andraspråk". Det hävdar åtminstone en författare vid namn Robert McCrum, vars bok heter "Globish - How the English language became the world's language". Så då är det väl bara att ge upp, eller ...?

Ovanstående kan läsas i en artikel i dagens SvD http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/globish-det-moderna-lingua-franca_5034831.svd, där man även kan ta del av en del andra påståenden, mer eller mindre väl underbyggda.

I en faktaruta påstås således att "Engelska är ett germanskt språk, men i och med den normandiska erövringen av England efter slaget vid Hastings 1066 kom det under ett starkt franskt inflytande under 300 år". Det må så vara, men då har man nog glömt de gamla romarna som så där en tusen år tidigare utövade ett icke obetydligt inflytande på detta germanska språk. Dessutom - hur mycket franska talade normanderna?

Hillo Nordström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket  Språkförsvaret)

(Meddelande avsänt den 22/7 2010)

Hej på er!

Jag vaknade i morse till "God morgon Stockholm" och fick höra en reporter intervjua turister vid slottet på engelska.

Det var två saker i det inslaget som förvånade mig och gjorde mig lite lätt upprörd:

1. De engelska intervjuerna översattes aldrig till svenska

2. Reportern pratade engelska med en dansk turist!

Om detta tycker jag följande:

1. Att intervjua på engelska är helt ok naturligtvis, MEN DET MÅSTE ÖVERSÄTTAS TILL SVENSKA!!! Det är nonchalant mot stora grupper lyssnare, t ex barn, äldre, invandrare och för all del även de unga som inte behärskar engelska så bra, att förutsätta att alla förstår engelska tillräckligt bra för att hänga med. Reportern (som helt klart pratade bättre engelska än en viss Carl-Henric Svanberg) borde ha översatt intervjuerna till svenska naturligtvis.

2. Att prata engelska med en dansk tyder på en stor feghet och rädsla. Vi skandinaver måste kunna prata våra skandinaviska språk med varandra. Skandinaviska bolag (t ex SAS) pratar alltid skandinaviska internt mellan länderna.

Den 1:a juli 2009 antogs en språklag i Sverige som säger att svenska är det officiella språket i Sverige och att myndigheter m fl organisationer har att rätta sig efter detta. Jag vet inte om SR räknas till de organisationer som är skyldiga att rätta sig efter lagen, men ett ansvar för de lyssnare som inte är så engelskkunniga bör man ta tycker jag.

Vi ska vara stolta över vårt eget språk och vårda det.

Med vänlig hälsning

Jonas Borelius

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket  Språkförsvaret)

Idag kan man glädja sig åt en ung människas synpunkter på språkkunnighet. Inlägget finns på DN:s insändarsida, men är inte längre än att det kan citeras här:

"Efter en språkresa till Frankrike inser jag hur lyckligt lottad jag är som kan ett språk utöver engelska och svenska. Men jag minns också hur svårt det var att hitta motivationen till det hårda pluggande som krävdes. Många gånger ville jag hoppa av.

Jag hoppas att systemet med meritpoång som Alliansen infört gör att fler motiveras att fortsätta läsa ett tredjespråk. Ett bra sätt att ge elever extra drivkraft.

Hannah Larby, 17 år

Stockholm

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket  Språkförsvaret)

Igår skickade Vänsterpartiet in sitt svar på Språkförsvarets frågor om språklagen - se sektionen "Aktuellt/Valet 2010" på webbplatsen. Miljøpartiets svar återstår, men det är på gång.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)