I sitt invandrarpolitiska program  skriver Sverigedemokraterna:

”Den skattefinansierade modersmålsundervisningen skall avskaffas. De invandrare som vill ge sina barn hemspråksundervisning får istället arrangera och bekosta detta själva.”.

I förordet till ”Utkast till språklag för Sverige” 2006 skriver medlemmar i Språkförsvaret:

”Språklagens syfte är således inte att motverka den inlåning av ord som alltid förekommer i ett levande språk, inte heller att försvaga de officiella, redan beslutade, minoritetsspråkens eller hemspråkens ställning i landet.”

I paragraf sju behandlas frågan om undervisningsspråk inom grund- och gymnasieskolan:

”1. Det övergripande målet för språkundervisningen i grund- och gymnasieskolan i Sverige är att alla medborgare förutom svenska skall behärska minst två moderna språk. Ett nationellt minoritetsspråk eller ett hemspråk kan ersätta ett av dessa moderna språk.

2. Ett nationellt minoritetsspråk kan användas som första undervisningsspråk i såväl grund- som gymnasieskola.”

Språkförsvaret anser att användningen av språk fr. a. är en rättighet. Det gäller såväl svenska som minoritetsspråken och hemspråken. Det vore högst inkonsekvent om vi motsatte oss rätten att använda minoritetsspråken eller hemspråken. Drygt hälften av de elever, som har rätt att läsa hemspråk, utnyttjar denna rätt.

Om jag inte missminner mig, var en av de ursprungliga motiveringarna bakom införandet av hemspråk en önskan att underlätta återvandring av politiska flyktingar och deras barn, när förhållandena ändrades i hemlandet. Nu är det dock sällan som politiska flyktingar återvandrar. Femtio procent av de uruguayare, som kom till Sverige på sjuttiotalet, lär ha återvandrat, men förmodligen var uruguayarna exceptionella. Familjer som vistats i Sverige i mer än tio år har svårt att återvandra till hemlandet, eftersom fr.a barnen har rotat sig i Sverige. Dessutom har invandrarna förändrats mentalt under sin tid i Sverige liksom att också hemlandet har förändrat sig under samma tid. Jag känner flera chilenare, som försökt etablera sig igen i Chile, och som har berättat om detta problem. Men även om hemspråksundervisningen knappast gör från eller till vad gäller återvandring, underlättar den för andra generationens invandrare att upprätthålla kontakten med släkten i hemlandet. I vilken utsträckning man har släkt kvar i föräldrarnas hemland eller inte, varierar självfallet kraftigt mellan olika invandrargrupper. Syrianer, som har utvandrat från östra Turkiet, har knappast några släktingar alls kvar i Turkiet.

Invandrare kan naturligtvis överföra sitt språk muntligt till barnen i hemmet, vilket de flesta gör. Men det är en annan sak att lära barnen att läsa och skriva på hemspråket. De flesta invandrare har inte tid, eller utbildning för detta, lika lite som de flesta svenska föräldrar lägger ner någon större möda på att lära sina egna barn att läsa och skriva på svenska före skolstarten. Det är alltså rationellt att organisera undervisningen i hemspråken i skolmiljö.

Nu menar tydligen Sverigedemokraterna att hemspråksundervisningen är en förlustaffär för den svenska staten och skattebetalarna. Det betvivlar jag.

Mångspråkighet är alltid en resurs för ett land, fr.a beträffande utlandshandeln. Den stora utvandringen av svenskar till USA fr.o.m mitten av 1800-talet ledde till förstärkta ekonomiska och kulturella förbindelser mellan de båda länderna. Få känner till att runt en fjärdedel av de svenska emigranterna återvandrade till Sverige. Dessa tog också med sig teknologi tillbaka till Sverige på de områden, där amerikansk teknologi var överlägsen den svenska. Fortfarande – hundrafemtio år senare – finns det svensk-amerikanska organisationer som vårdar förbindelserna med Sverige och svensk kultur. Den stora vinnaren på invandringen var naturligtvis USA, som successivt kunde befolka de områden som hade erövrats från indianerna.

Det finns invandrare i Sverige, som importerar varor från hemlandet, och successivt utvidgar verksamheten. Det finns invandrare, som startar exportföretag, som fr.a riktar sig till det gamla hemlandet. Fr.a kan invandrare göra nytta i stora svenska exportföretag, där språkkunskaper är viktiga på de olika lokala marknaderna. Enligt Kjell Ljungbo, som har skrivit en avhandling, som behandlar mångspråkighetens fördelar med utgångspunkt från Sveriges affärsverksamhet i Central- och Östeuropa, sker detta dock i alltför liten utsträckning. Den svenska kolonin i Uruguay uppskattas till drygt tusen personer; flertalet är f.d flyktingar som återvänt från Sverige eller har dubbelt medborgarskap. Det finns också en liknande koloni i Chile. En liten svensk-chilensk vänskapsförening, grundad av chilenska återvandrare, i Chile, kan fungera som en viktig dörröppnare för svenska företag.

Däremot finns det ingen anledning dra den slutsatsen att andra generationens invandrare först ska undervisas på sina hemspråk och därefter på svenska, vilket jag tidigare tagit upp i inlägget ”Är modersmålet alltid det starkaste språket?". Detta kan vara pedagogiskt motiverat i enstaka fall, exempelvis när ett invandrarspråk inte bara används i den egna familjen utan också dominerar närmiljön. Under alla förhållanden bör man motsätta sig att en viss elevgrupp föses ihop på etnisk grund; det är en rättighet, inte ett tvång att följa en sådan pedagogisk modell. Många andragenerationens invandrare byter nämligen huvudspråk under sin uppväxt. I min lilla undersökning  från Brännkyrka gymnasium 2009 visade det sig att 93 procent av respondenterna ansåg sig ha bytt huvudspråk, när de kom upp i gymnasiet. Det är heller inget större problem att hantera två språk parallellt, som förekommer naturligt i omgivningen. De flesta familjer, där föräldrarna har olika modersmål, förmår hantera denna situation.

Sverigedemokraterna skriver också i det invandrarpolitiska programmet:

”Invandrare som, trots att de genomgått eller haft möjlighet att genomgå, SFI-undervisning, anser sig behöva, eller av myndigheterna anses behöva, tolk i kontakten med svenska myndigheter skall själva stå för denna kostnad.”

Denna ståndpunkt är direkt hämtad från Dansk Folkeparti. Jag har redan kommenterat den i inlägget ”Kommentar till en motion”. Tolkning vid kontakt med sjukvården kan vara livsavgörande. I vissa sammanhang, exempelvis vid kontakt med skolan, kan det vara direkt olämpligt att föräldern använder ett eget barn eller släkting som tolk. Det är inte alls säkert att en sådan tolk är opartisk. Sverigedemokraterna tycks föreställa sig att det finns invandrare som på pin kiv eller av ren lathet inte lär sig tillräckligt med svenska. Det finns en del invandrare, som aldrig kommer att kunna lära sig bra svenska, hur mycket de än försöker. Detta beror på ålder, tidigare utbildning och eventuell enspråkighet. En enspråkig vuxen person med låg eller ingen utbildning alls, som kommer till Sverige vid hög ålder, kan ha mycket svårt för att lära sig förstå, tala och fr.a skriva svenska. Samma resonemang gäller naturligtvis svenskar som utvandrar. Undertecknad gav upp mina självstudier i polska, trots att jag behärskar fem språk mer eller mindre, eftersom jag blev så besviken över att jag inte uppfattade skillnaden mellan vissa fonem i polskan. Orsak: åldersskäl. Men som tur var, var jag inte tvungen att lära mig polska.

Vidare hävdar Sverigedemokraterna i det invandringspolitiska programmet:

”Genom ett obligatoriskt medborgarskapstest skall man också visa att man tagit till sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv.”

Denna uppfattning liknar Folkpartiets. Jag anser att man kan se ett språkkrav i samband med medborgarskapsansökan som en rimlig motprestation. Däremot tror jag inte språkkravet har någon egentlig betydelse för viljan att lära sig svenska hos invandrare – och fr.a inte förmågan. De flesta invandrare oberoende av nationalitet begriper från första början att de måste lära sig svenska fortast möjligt. På vad sätt skulle den invandrare, som inte har förstått denna elementära och helt självklara strategi vara behjälpt av ett språkkrav? Se vidare min argumentation i artikel ” Språktest - inget mirakelmedel”

Sverigedemokraterna tog också upp de renägande samernas rättigheter i samband med kongressen 2008. Formellt riktade sig angreppet mot de renägande samernas ”etniska privilegier”. Det finns i och för sig inte längre någon text på Sverigedemokraternas webbplats, som behandlar frågan om samernas rättigheter. Hur nu detta ska tolkas. Men rent allmänt kan inskränkningar av de renskötande samernas rättigheter även få konsekvenser för det samiska språket, eftersom de renskötande samerna har den bästa kompetensen i det samiska språket (och dess olika varieteter) och således i viss mening ”bär upp” språket.

*****

Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. För det första att alla språk har ett egenvärde. Därav följer att alla språk är lika mycket värda, stora såväl som små. För det andra är det bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Nästan aldrig tvärtom. Det betyder att engelskan representerar ett hot mot alla nordiska språk och att de nordiska språken i sin tur hotar minoritetsspråken i Norden. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. De s.k hemspråken, som talas av invandrare, brukar oftast ersättas av majoritetsspråket i immigrationslandet, redan hos andragenerationens invandrare. Normalt brukar språkbytesprocessen (om vi bortser från de etniska grupper som i hög utsträckning tillämpar endogami) vara slutförd i den tredje generationen.

Per-Åke Lindblom