I en artikel i Skolvärlden skriver Anders Jalakas angående de ”engelskspråkiga” skolorna i Sverige (även om det kanske inte är hans valda rubrik) att undervisningen på engelska vid de så kallade Internationella skolorna i Sverige är mycket framgångsrika. Vart har nu de krav på källkritik och kritiskt granskande, som är så viktigt för Sveriges elever att lära sig, tagit vägen?

Vid ett minimum av efterforskning, se ex. John Aireys avhandling om studenter vid Kalmar Högskola, eller andra källor som sysslar med tvåspråkighet, är det helt uppenbart att undervisning på modersmålet är klart bäst, utom när det gäller inlärning av annat språk. Att använda sitt bästa verktyg, i detta fall det språk man behärskar bäst, är givetvis en klar fördel vid såväl kunskapsinhämtande som kritiskt tänkande. Det fantastiska språng som gjordes vid svenska universitet när ett fattigt U-land förvandlades till en välmående industrination, skedde när svenskan hade blivit undervisningsspråk.

De länder som till följd av kolonisation fortfarande är hänvisade till främmande språk vid såväl elementär som högre utbildning lider också av enorma svårigheter inom skola och forskning (se exempelvis Birgit Brock-Utne).

Stora framgångar för elever vid de engelskspråkiga skolorna handlar i stället om (vilket till en viss del antyds i artikeln) om högt motiverade elever från högutbildade hemförhållanden vilka bildar homogena klasser med studiero och få eller inga sociala problem och med klart fokus på kunskapsinhämtning.

Det är sådana klasser alla svenska lärare drömmer om, men så få lever med. Att utgå ifrån att eleverna skulle lära sig bättre om de undervisades på engelska är minst sagt befängt.

Det fanns en tid när vänsterhänta elever tvingades skriva med höger hand och det fungerade också till viss del. Men ingen skulle i dag hävda att det är bättre att använda den hand man sämst koordinerar. Hur kan då Skolvärlden hävda att man uppnår bättre resultat med ett språk man behärskar i mindre grad än sitt modersmål (svenska i det här fallet). Menar Skolvärlden att det engelska språket innehåller några metafysiska egenskaper som gör det lättare att lära sig på det språket? I så fall är det en sensationell upptäckt av nobelklass. Eller menar Skolvärlden att man alltid når bättre resultat om man bedriver studierna på ett språk som man inte kan så bra. Om detta är en sanning som Skolvärlden ställer sig bakom, borde den engelsktalande världen låta all undervisning ske på, förslagsvis, svenska

Arne Rubensson,

medlem av Språkförsvaret

 

erik

19 februari 2011 14:29

Bra inlägg i debatten Arne! /Erik

 

Hillo

19 februari 2011 15:06

Arne, nedanstående kan man läsa i en läsarkommentar i DN med anledning av en artikel om framtida studiekostnader för utomeuropeiska studenter i Sverige:

"Jag undervisar på en högskola. Ett problem är att allt fler av kurserna är på engelska, och jag är definitivt en sämre lärare på engelska än på svenska. Kan inte förklara lika bra på engelska som på svenska och det är svårt att improvisera. Ett problem som jag har sett senaste året är att även de svenska eleverna inte kan tillräckligt bra engelska och att diskussionerna uteblir ..."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad hände? Svar: Verkligheten kom ifatt!     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

    Enkelt, överskådligt och på svenska!   Uppmärksam   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Björn Dahlman återger denna rapport om Internationella Engelska skolan på Twitter:     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)   ...

    Dock inte mer än att rektorn i Landskrona sägs ha ägnat sig både åt kollektiv bestraffning i den högre skolan samt har förnedrat eleverna med urmodiga toalettbesöksregler. Vad gör man inte för att leka engelsk privatskola och låtsas ha läget...

Till och med Ulf Kristersson lyckades avhålla sig ifrån att tala utrikiska eller att skylta engelskt. Svenskan är viktig!             Sunt förnuft   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...