Terminologicentrum öppnar arkivet för TCN-aktuellt på sin webbplats. Alla nummer av TNC-aktuellt finns som nedladdningsbara (men tyvärr inte sökbara) pdf-filer. Till dessa hör ett register över rubriker på de artiklar som finns i de olika numren och ett annat över publicerade termfrågor.

Ladda ner det senaste numret TNC-aktuellt, nr 2 2011 eller gå till arkivet. Du kan också få nyhetsbrevet direkt i din inkorg.

Europarådets expertkommitté för minoritetsspråk har nyligen publicerat en rapport om tillämpningen av den europeiska stadgan för regionala och minoritetsspråk i Sverige . Rapporten har redan kommenterats av Olle Josephson i Svenska Dagbladet, Språkrådet, Anders Wejryd m.fl  i Västerbottens-Kuriren och Östen Dahl i Lingvistbloggen. Eftersom ingen av dem tar upp kritiken mot avsaknaden av svensk språkstatistik, som upprepas i denna rapport, och jag dessutom har skrivit en artikel tillsammans med fyra andra skribenter (publicerad i tretton tidningar och tidskrifter) om bristen på språkstatistik, kommenterar jag i första hand detta.

Expertkommittén riktar en stark uppmaning till de svenska myndigheten att “ta pragmatiska steg för att insamla, i enighet och i samarbete med talarna, tillförlitliga uppgifter om antalet och den geografiska fördelningen av talare av regionala och minoritetsspråk” (sid. 5)

Expertkommittén uppmanade redan i den förra rapporten Sverige att inhämta tillförlitligt språkstatistik avseende minoritetsspråken i Sverige. Denna gång upprepar de svenska myndigheterna enligt rapporten att Sverige inte ” inhämtar officiell statistik om människor som tillhör en etnisk grupp, eftersom det enligt deras uppfattning beräkningsmetoderna varken är etiskt acceptabla eller vetenskapligt tillförlitliga.”

Under expertkommitténs besök poängterade representanter för talare av minoritetsspråken det angelägna behovet av insamling av pålitliga data om antalet och den geografiska fördelningen av minoritetstalare i Sverige. Enligt samma rapport har det nyligen genomförts undersökningar avseende samiskan och meänkieli, men dessa är endast grova uppskattningar och inte tillräckligt omfattande för att anses vara representativa. ”Därför kan de inte tjäna som som grund för en lämplig och effektiv språkplanering, vilket minoritetsspråkundervisningens område är i trängande behov av.”

De svenska myndigheternas argument att inhämtning av officiell språkstatistik inte är ”etisk acceptabel” är en omskrivning för påståendet att romer och jiddischtalande skulle motsätta sig en sådan. Detta sades t.o.m av en departementssakkunnig på en konferens om minoritetsspråkslagen den 12 november 2009, där jag själv var närvarande. I rapporten framkommer att Romska delegationen på grund av missnöje med de uppskattningar som har gjorts av svenska myndigheter har genomfört en egen folkräkning genom sina lokalorganisationer i Sverige. De uppskattar det totala antalet romer i Sverige (både romer med traditionell närvaro och sådana som anlänt relativt nyligen) till ungefär 154000. Denna siffra överraskar säkert de flesta. Vad företrädare för de jiddischtalande verkligen anser, känner jag inte till.

Påståendet att officiell språkinhämtning inte skulle vara leda till ”vetenskapliga tillförlitliga” resultat är befängd. Den praxis som svenska myndigheter i stället tillämpar innebär att man gör grova uppskattningar – mellan tummen och pekfingret så att säga. Så här skrev vi i artikeln ”Sverige behöver språkstatistik byggd på fakta”:

”Eftersom Sverige saknar officiell språkstatistik, vet vi inte hur många som har svenska som modersmål. Det förekommer olika uppskattningar, alltifrån 81, 83, 85 procent till 90 procent av invånarna. Varje procentenhets skillnad motsvarar drygt 90 000 personer; mellan lägsta och högsta uppskattning skiljer det alltså mer än 800 000 människor.

Situationen är densamma för minoritetsspråken. Uppskattningarna av antalet talare av meänkieli, norrbottensfinska, varierar mellan 20 000 och 80 000. Antalet som talar samiska anges till mellan 5 000 och 20 000 personer. De finsktalande pendlar mellan 70 000 och 450 000 människor. Talare av jiddisch anges som minst till 750 personer och som mest till 6 000, och uppskattningar av romanitalande fluktuerar mellan 5 000 och 40 000 personer. I en del fall har vi alltså att göra med en faktor sex eller åtta mellan högsta och lägsta uppskattning.”

Personuppgiftslagen (1998:204) förbjuder uttryckligen ”behandling av […] personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung”. Men språktillhörighet är inte detsamma som ”rastillhörighet eller etniskt ursprung”. Det hör också till saken att Finland, som genomför inhämtning av officiell språkstatistik, nästan ordagrant har samma personuppgiftslag som Sverige. Expertkommittén är av den åsikten att insamling av tillförlitlig språkstatistik inte behöver involvera personuppgifter. Förutom Finland för stater som Kanada, Frankrike, Schweiz, Österrike, USA och Australien med styrelseskick liknande det svensk alla språkstatistik utan att medborgarnas integritet anses vara hotad.

Man kan spekulera om motivet till varför den svenska regeringen på 1990-talet  motsatte sig officiell statistikinhämtning av språktillhörighet. Det enda skäl som då angavs var att uppgifter av detta slag skulle hota flyktingar och deras anhörigas säkerhet. Ingen säkerhetstjänst i världen har dock någon större nytta av hur många utvandrare från det egna landet som talar ett visst minoritetsspråk. Det är tämligen irrelevant information. Saddam Husseins säkerhetsjänst var inte intresserad av hur många irakiska medborgare, som fortsatte att prata kurdiska i Sverige. Den var intresserad av vilka som var politiskt aktiva, exempelvis i fråga om solidaritetsarbetet med irakiska Kurdistan eller för att störta Saddam Husseins regim. Förhandsinformationen fanns redan i Irak.

Förmodligen har det idag gått prestige i frågan; den svenska regeringen vill ogärna medge att den har fattat ett felaktigt beslut. Sammanfattningsvis:

”Hellre än att föra en faktabaserad språkstatistik, uppmuntrar myndigheterna idag uppskattningar på lösa boliner. Detta hindrar självklart inte att enskilda forskare kan ha gjort helt korrekta uppskattningar, som stämmer med verkligheten. Uppriktigt sagt kan jag inte se en enda fördel med att avstå från inhämtning av officiell språkstatistik. Sammantaget innebär situationen att intellektuell hederlighet och sanningssökande inte premieras och inte heller bedöms ha någon större samhällsnytta.”

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Så här skriver SF-bokhandeln i Malmö på sin webbplats:

”Nu står snart Halloween för dörren igen! Och i år har vi bestämt att det är hög tid att komma överens om en svensk term för "trick or treat".

Vi gör så här: vi börjar med en nomineringsomgång här - vi lämnar några förslag att börja med, och så lämnar ni fler spirituella och kreativa förslag i kommentarerna. Nästa vecka håller vi en omröstning utifrån förslagen.”

Ställningen i omröstningen i skrivande stund är följande:

1. ”Muta eller egenmäktigt förfarande" 26 %

2. ”Bus eller godis” 23 %

På delad tredjeplats kommer långt därefter ”Snarr eller snyting” och ”Konflikt eller konfekt” – båda med 6 %.

För säkerhets skull tillfogas en brasklapp av anordnarna: ”Vi vet att Halloween och Allhelgona inte är samma sak och tycker att man kan uppmärksamma båda. Och ingen behöver heller säga något om kommersialistiska amerikanska det-ena-och-det-andra: vi står med Jack. ”

Vem är Jack?

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret?

Siv Strömquist har nyligen utkommit med "Vart är vart på väg?" (ISBN 978-91-1-303277-1) på Norstedts förlag. Från baksidestexten:

Språket förändras hela tiden. Nya företeelser dyker upp och kräver nya ord, nya generationer växer upp och sätter sin egen prägel på språket. Och människors språkliga lättja och lekfullhet leder oavbrutet språket på nya vägar.

Somliga förändringar passerar obemärkta, men de allra flesta noteras av såväl språkforskare som uppmärksamma språkbrukare. Många språkbrukare hör av sig till tidningar och radio med sina funderingar. En som får ta emot läsarfrågor är Siv Strömquist, som skriver språkspalter i bland annat Svenska Dagbladet.

I den här boken har hon samlat och bearbetat sina texter från tjugohundratalets första decennium. Texterna ger en god överblick över vad som hänt i svenska språket under de senaste tio åren och vilka frågor och företeelser det är som läsarna har noterat, funderat över och retat sig på: Hur böjer man ett lånord som body? Varför skriver vi Wagneropera med stor bokstav men falukorv med liten? Varför är en människa lång men en snögubbe hög? Varför kan inte folk hålla reda på skillnaden mellan var och vart? Och hur var det nu igen - heter det större än jag eller större än mig?

Siv Strömquist svarar och förklarar, berättar, beskriver och reder ut.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Martin Rundkvist har recenserat Språkförsvarets antologi “Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva” (ISBN 978-91-633-9292-4) på sin blogg ”Aardvarcheology”. Texten är skriven på engelska.

Jag ska bara kommentera ett av hans påståenden, nämligen att Språkförsvaret skulle anse att svenska språket är i färd med att dö ut. Hans recension innehåller en del andra märkliga och fördomsfulla ställningstaganden vad gäller språk, som kanske främst beror på hans kulturrelativistiska hållning.  På en punkt gör Martin Rundkvist gör en klarsynt iakttagelse, när han skriver:

”Studying Språkförsvaret's writings, you will find that they are driven by a mainly inclusive, non-xenophobic Swedish nationalism.” (1)

Som bekant kan begreppet “nationalism” ha en positiv såväl som neutral eller negativ klang. I  punkt 10 i ”Vanliga frågor” från 2005 gav några av grundarna av nätverket Språkförsvaret sin syn på nationalism. Frågan måste egentligen ställas: nationalism för vad och vem?

Inget dödsdatum fastställt för svenska språket

Jag vill inledningsvis ge Rundkvist rätt då han skriver att antalet som talar svenska växer, till stor del beroende på invandringen, att chilenska mormödrar måste tala bruten svenska med bosniska mormödrar, men att deras barnbarn talar flytande svenska med varandra. På den punkten har jag gjort en egen undersökning, som visar att språkbytesprocessen är mycket snabb vad gäller andra generationens invandrare.

Hur kan man då mot denna bakgrund påstå att svenska språket är hotat, som Språkförsvaret faktiskt gör? Det verkar vara helt motsägelsefullt. Däremot stämmer alltså inte detta påstående av Rundkvist: “I'll just disregard the clearly unfounded fear that Swedish might be going extinct.” (2)

För det första kommer alla språk att dö ut den dag, då mänskligheten dör ut (givet att inte mänskligheten hittar ett annat universum eller förmår skapa ett nytt).

För det andra – om vi anlägger ett närperspektiv - har Språkförsvaret aldrig satt något troligt dödsdatum för svenska språket. I programförklaringen från det senaste årsmötet heter det: ”Svenska språket är inte alls självklart längre… Idag hotas emellertid svenskans överlevnad genom engelskans expansion inom allt fler domäner, inte minst inom skola, högre utbildning och forskning.”

Frågan (nr 27) ”Tror ni att svenskan kommer att vara kvar om 200 år?” besvaras på följande sätt i ”Vanliga frågor”:

”Det tror vi, men vi kan inte vara absolut säkra, eftersom det finns krafter i det svenska samhället som medvetet eller omedvetet verkar för engelskans expansion inom allt fler domäner på svenskans bekostnad. Det som fordras är en ökad språklig medvetenhet bland allmänheten och att det uppstår en gräsrotsrörelse, som förmår att ta kamp mot denna utveckling. Ett språk finns egentligen inte mer än det används i nuet, hur mycket som än tidigare skrivits eller spelats in.”

För det tredje måste man förhålla sig skeptisk till alla prognoser, som försöker förutsäga språkdöd, att si och så många språk kommer att ha dött ut före exempelvis år 2100. Den enkla anledningen är att alla sådana alarmistiska rapporter leder till motreaktioner och motrörelser i syfte att förhindra enskilda språks undergång. Detta har varit tydligt de senaste decennierna; inget hindrar formellt en handfull talare av ett språk, som hotar att dö ut, att revitalisera det av egen kraft eller ta kontakt med språkvetare för bistånd; inget hindrar förutseende och inkännande politiker eller språkvetare att ta kontakt med – eller understödja - en hotad språkgrupp. Alla dylika prognoser borde förses med brasklappen, ”om ingenting görs”.

Hotat som komplett och samhällsbärande språk

Men på vilket sätt är då svenska språket hotat? Det är hotat som ett komplett och samhällsbärande språk, eftersom det förlorar domäner (användningsområden) till framför allt engelskan. Detta kan illustreras med ett antal exempel:

• Nästan nittio procent av alla avhandlingar skrivs idag på engelska. Fram till 1850-talet dominerade latinet som avhandlingsspråk vid Uppsala universitet, då det ersattes av svenskan. Under ett antal år därefter skrevs alla dissertationer, d.v.s avhandlingar,  på svenska. Svenska språket vann därmed en domän. Under Sveriges ekonomiska guldålder, 1870 – 1970, då den reala tillväxttakten uppgick till två procent per år, endast överträffad av Japans, användes fem avhandlingsspråk i varierande utsträckning: svenska, tyska, franska, engelska och latin. 1920 skrevs fortfarande hälften av alla avhandlingar på svenska; först 1940 skrevs lika det lika många avhandlingar på engelska som på svenska. Därefter har övergången till engelska som avhandlingsspråk accelererat. Drygt 20 procent av alla kurser och program på universitetsnivå har engelska som undervisningsspråk. På avancerad nivå ges 65 procent av  programmen på engelska.
• Engelska som undervisningsspråk. Friskolereformen 1992 innebar bland annat att friskolor  i Sverige – liksom de kommunala skolorna - skulle kunna få skolpeng från staten för varje elev. Detta öppnade dörren för grundskolor och gymnasier, som profilerade sig som engelskspråkiga. I de engelskspråkiga grundskolorna får upp till 50 procent av undervisningen vara på engelska – på gymnasierna upp till 90 procent.
• Engelska som koncernspråk. Allt fler svenska storföretag har gått över till engelska som koncernspråk, men det är svårt att hitta exakta siffror. En stor norsk undersökning (Simonsen 2009) bekräftar att det används mycket engelska på koncernnivå i Norge. Norska Språkrådets statusrapport 2011 konkluderar: ”Det er for øvrig god grunn til å anta at engelsk blir stadig vanligere, men fortsatt er norsk næringsliv langt fra gjennomanglifisert (sid.28).”
• Filmutbudet i svenska tv-kanaler. I en undersökning som Olle Käll från Språkförsvaret gjorde av långfilmsutbudet i svenska tv-kanalen under perioden 15/9 2005 – 14/9 2006 visade det sig att drygt 72 procent av långfilmerna var engelskspråkiga, knappt 14 procent svenskspråkiga och resten kom från övriga världen. Ingen kan väl påstå att det fanns någon liknande engelskspråkig dominans i SVT1 och 2 under tiden 1956 – 1987. TV3 började sända 1987 och TV4 1992. I och med att antalet kommersiella tv-kanaler i Sverige har ökat, har också andelen engelskspråkiga filmer ökat.
• Engelskan i reklamen. Fram till 1987 visades reklamfilmer som förspel bara på bioduken i Sverige. Jag känner inte till någon vetenskaplig undersökning om omfattningen av andelen engelskspråkig reklam, textad eller otextad, i de svenska tv-kanalerna och på biograferna, men helt klart är att denna andel har ökat drastiskt de senaste decennierna. Det kan t.o.m visas otextad engelskspråkig reklam i en svensk kommersiell tv-kanal. Strax innan jag skrev detta blogginlägg, såg jag en reklamsnutt på en kommersiell tv-kanal om det finländska vodkamärket Koskinkorva, som helt och hållet var på - engelska.
• Engelska i namngivning. Frågan om offentlig namngivning är viktig, eftersom det i första hand är en statusfråga, inte en ren språkvårdsfråga. Det blir allt vanligare att engelska beteckningar används på institutioner, allmänna organisationer, byggnader, projekt och så vidare, som ytterst har finansierats av skattemedel. Det gäller alltifrån Luftfartsverkets flygplatser, som numera heter ”Airport”, till kommunala bolag à la Stockholm Business Region till kommunala slagord på engelska.  De engelska beteckningarna används på bekostnad av de svenska, trots att en parallellspråkighet vore fullt möjlig. Detta undergräver svenskans ställning.
• Engelska i patentbeskrivningarna. Det finns idag ett förslag från regeringshåll om att det ska vara möjligt att avfatta patentbeskrivningarna på engelska, medan patentkraven fortfarande ska vara skrivna på svenska. Detta kommer att få konsekvenser för svensk terminologi, särskilt som patentkrav och patentbeskrivningar inte är terminologiskt synkroniserade med varandra.

Sammanfattningsvis: Språkförsvaret anser att frågan om svenskans överlevnad är en öppen fråga, en kampfråga, och att den kampen redan har startat. Däremot går det inte att fastställa något eventuellt dödsdatum. Det är dock helt uppenbart att svenska språket har trängts undan från vissa domäner alltsedan andra världskriget. Faktum är att man till och med måste vända sig till Riksdagens Justitieombudsmän för att säkerställa rätten att skriva forskningsansökningar, anställningsansökningar och driva befordringsärenden på svenska vid svenska högskolor!

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna text bygger på en artikel i Deutsche Sprachwelt)

För fem år sedan introducerade delstatsregeringen i Baden-Württemberg engelska som främmande språk redan i första klass. Denna språkpolitik är nu på väg att rivas upp. I stället vill kulturministern Gabriele Warminski-Leitheusser (SPD) att antalet undervisningstimmar i tyska och matematik ska öka i första och andra klass. I början av augusti uttalade hon sig i Frankfurter Allgemeine:

”Wir werden die Klassen 1 und 2 wahrscheinlich ausklammern, denn viele Schulen sagen, dass der Fremdsprachenunterricht in der Grundschule nur wenige positive Auswirkungen auf das Sprachverständnis hat, oder sogar negative.” (1)

Bakgrunden till detta är en rapport från en expertkommitté, som framför allt kritiserade att invandrarelever hade svårigheter med tyskan. I stället för att ställas inför ett andra främmande språk, borde dessa först göras förtrogna med det tyska språket.

I artikeln, ”Övertro på engelskans betydelse”, som Horace Engdahl/Peter Englund/Olle Josephson/Olle Käll/Per-Åke Lindblom , som publicerades i Svenska Dagbladet den 20/11 2009, tog artikelförfattarna upp ett liknande argument:

”Om tidig inlärning vore utslagsgivande, borde naturligtvis engelska göras obligatoriskt i förskolan. Men inlärningen av ett främmande språk fungerar bäst, om den sker med grund i modersmålet (eller det starkaste språket). Låt eleverna lära sig läsa och skriva på det egna modersmålet först, om inte det andra språket finns naturligt i omgivningen. En tidigareläggning av engelskan skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Så här skriver redaktörerna i DN Kultur på sidan Filmfredag med rubriken "Under all kritik":

"Vi gillar festivaler högt och rent och vi är stora fans av kortfilm. Men varför tramsa så med presentationen? Blir man mer sugen för att det står kortfilms-"bonanza" i programtidningen. Eller Kortfilm "galore"? Vi är inte språkfascister men ibland går det till överdrift med engelska språkliga branschtidningars kraftuttryck*). Ordet Bonanza kommer för övrigt från spanskan och står för något odramatiskt positivt. Det är dessutom titeln på en Bröderna Cartwright-film."

*)Lite lustig formulering, men så står det faktiskt.

Innehållet i blänkaren förtjänar applåder, anser

Hillo Nordström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Enligt en artikel i Coastweek kommer Confucius-institutet att inleda försöksverksamhet i undervisning i kinesiska i Nairobi. För närvarande studeras kinesiska enbart på högre nivå, av bl.a 500 studenter vid Nairobis universitet.

Kenya har två officiella språk, KiSwahili och engelska. De är också obligatoriska i skolväsendet, men engelska dominerar förmodligen som undervisningsspråk. Endast vissa utvalda grundskolor undervisar i främmande språk, främst i franska och i mycket liten utsträckning i tyska och spanska. Franska är också det viktigaste främmande språket på gymnasienivå.

Orsaken till att kinesiska nu introduceras i kenyanska grundskolor och gymnasier är naturligtvis det snabbt växande ekonomiska utbytet mellan Kenya och Kina. Den kenyanska staten har också nyligen antytt att den kommer att placera en del av sin valutareserv i kinesiska yuan.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)