Östen Dahl  skrev den 26/4 ett inlägg, "Rätt att forska på svenska?", i Lingvistbloggen, som var en uppföljning av en tidigare diskussion med undertecknad och innehöll några avslutande frågor. Detta svar har också lagts ut som kommentar i Lingvistbloggen.

**********

Språkförsvarets publicerade oktober 2007 ”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan”. Detta dokument byggde i sin tur på resultaten av den undersökning, ”Rundbrev till Sveriges högskolor 8/7 2006” som vi hade initierat liksom på en genomläsning av samtliga språkliga handlingsprogram, som nordiska högskolor dittills hade publicerat och som vi kände till. I utarbetandet av rundbrevet, som förmodligen var den första undersökningen av detta slag sedan andra världskriget, deltog flera undervisande lärare, som inte var medlemmar i Språkförsvaret, på olika nivåer inom universitetsvärlden. Därefter har vi bara gjort ett utspel i fråga om språksituationen inom högskolan, nämligen JO-anmälningen ”Angående kravet på engelska i samband  med anställningsansökningar och befordringsärenden” från den 23/2 2010. JO har fortfarande inte beslutat i detta ärende. I och  för sig  fick också Språkförsvaret möjlighet att förhandsgranska och ge synpunkter på en språkplan för en viss högskola, innan den antogs.

Språkförsvaret är fortfarande en relativt liten organisation och vi har inte resurser att bedriva en regelbunden opinionsbildning vad gäller språksituationen inom den svenska högskolan. Däremot bevakar vi naturligtvis läget och länkar till språkrelaterade artiklar om den svenska högskolan  såväl som högskolan i övriga nordiska länder. Språkförsvaret måste beta av olika språkområden i tur och ordning – det senaste området var som bekant svenskans ställning i Finland.

Rättighetsaspekten är en grundbult

En grundbult i Språkförsvarets språkpolitik är rättighetsaspekten. Denna genomsyrar såväl vårt utkast till språklag för Sverige som vårt förslag till språkpolitik för högskolan. Språkförsvaret kritiserade den nuvarande språklagen redan då den förelåg som förslag för att den enbart var en skyldighetslag. Den enskilde medborgaren har ingenting att falla tillbaka på, om inte språkanvändning i första hand ses som en rättighet. Om rättigheten är given, kan individen sedan avgöra om han/hon ska utnyttja ifrågavarande rättighet eller inte. I övrigt hänvisar jag till ett tidigare inlägg ”Användningen av språket är framför allt en rättighet” i denna nätdagbok.

I Språkförsvarets programförklaring heter det att ”svenskspråkiga studenter på högskolan ska kunna välja mellan svenska och engelska som undervisningsspråk, alltid kunna examineras på svenska och alltid ha rätt att skriva en uppsats eller avhandling på svenska (utom i rena språkämnen)”.  Det förefaller som om Östen Dahl är tveksam till dessa rättigheter, fr.a den att skriva en uppsats eller avhandling på svenska, i första hand utifrån möjligheten att realisera den senare rättigheten. Det tycker jag är ett bakvänt resonemang. De flesta anmälningar till Justitiekanslern om polisövervåld leder inte till något resultat, men ska man för den skull avskaffa rättigheten att anmäla poliser för överdrivet våld i tjänsten?

Observera att Språkförsvaret aldrig har hävdat att studenter inte får undervisas på engelska, inte får examineras på engelska eller att studenter eller doktorander måste skriva sina uppsatser, artiklar och avhandlingar på svenska. Vad vi har hävdat, är alltså rätten att undervisas på svenska, åtminstone på grundnivå, rätten att examineras på svenska (utom i rena språkämnen) och rätten att skriva uppsatser, artiklar och avhandlingar på svenska. När Språkförsvaret utarbetade ”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan”, hade vi kännedom om konkreta fall, där doktorander tvingats begära dispens för att skriva avhandlingar på svenska, studenter tvingats byta från en svenskspråkig till en engelskspråkig handledare och studenter förvägrats rätten att examineras på svenska.

Enligt högskoleförordningen från 1977 kunde avhandlingar skrivas på svenska, danska, norska, engelska, tyska och franska, men denna bestämmelse återfinns inte i den nu gällande högskoleförordningen. Frågan om avhandlingsspråk delegerades till de enskilda universiteten och högskolorna. Det betyder naturligtvis att praxis idag på lokal nivå är mycket skiftande. Därför har Språkförsvaret krävt:

”Det måste också utarbetas en ny högskoleförordning, som bland annat reglerar frågan om arbets- och kommunikationsspråk, undervisningsspråk och examinations- och avhandlingsspråk. En ny högskoleförordning bör också präglas av ett rättighets- och mångspråkighetsperspektiv med ett huvudspråk som grund. I väntan på en ny högskoleförordning bör de lokala universiteten och högskolorna uppmuntras att utarbeta lokala språkplaner.” (”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan”)

I samma dokument tar Språkförsvaret också upp frågan om kravet på att forskningsansökningar måste skrivas på engelska:

”I  detta sammanhang bör också de svenska forskningsrådens betydelse undersökas. Dessa tvingar ofta forskare att skriva forskningsansökningar på engelska, även om merparten av forskningsarbetet ska ske på svenska och ämnet nästan enbart är av inhemskt intresse.”

Som bekant stödde Justitieombudsmannen Kristina Granges anmälan för att hon hade tvingats skriva en forskningsansökan på engelska till Formas. JO skriver:

”En forskningsmyndighet kan därför inte heller efter språklagens införande kräva att en ansökan ska skrivas på annat språk än svenska.”

Det är alltså en rättighet att kunna skriva en forskningsansökan på svenska!

De praktiska invändningarna

Östen Dahl reser flera praktiska invändningar mot att det alltid skulle vara möjligt att bedriva vetenskapliga publiceringsarbete på svenska, dels förekomsten av sammanläggningsavhandlingar och dels avsaknaden av refereegranskade tidskrifter på svenska eller nordiska språk.  Detta är naturligtvis ett problem och jag kan inte presentera någon enkel lösning. Däremot vill jag hävda att denna situation förmodligen inte hade behövt uppkomma om utbildningsdepartementet och högskoleverket i Sverige hade bedrivit en medveten språkpolitik, helst i samarbete med övriga nordiska utbildningsdepartement och högskoleverk, i stället för en aningslös låt-gå-politik. Jag anser inte att utvecklingen mot allt färre vetenskapliga tidskrifter på nordiska språk eller en allt större andel  sammanläggningsavhandlingar har varit  en ödesbunden utveckling.

Ta frågan om refereegranskade vetenskapliga tidskrifter på svenska eller nordiska språk. Har utbildningsdepartementet och högskoleverket i Sverige överhuvudtaget inventerat läget och följt utvecklingen? Jag tillåter mig tvivla. Har man på nordiskt håll överhuvudtaget samarbetat för att befrämja förekomsten av vetenskapliga tidskrifter på nordiska språk? I det här sammanhanget kan danska, norska och svenska betraktas som ett språk, eftersom de är sinsemellan förståeliga, särskilt i skrift. Det är ju också känt att vissa nordiska tidskrifter bytt publiceringsspråk till engelska. Ett exempel är den danska tidskriften, Nationaløkonomisk Tidsskrift, som hade drygt 1600 prenumeranter 1986. 1998 infördes fagfællebedømmelse och engelska accepterades som publiceringsspråk 2003. Fyra år senare bestod prenumerantstocken av färre än 800 prenumeranter – se den danska rapporten ”Forskeren i samfundet. Publicering, evaluering og formidling” från 2008 . Författarna skriver:

”Overgangen til engelsk som videnskabeligt sprog øger oplagt afstanden mellem videnskaberne og anvendelserne. Engelsk vil som internationalt videnskabeligt sprog typisk være meget præcist, og forskerne vil bevæge sig meget hjemmevant inden for deres egen fagterminologi, men i mere vurderende argumentationer og anbefalinger vil de være mindre nuancerede, og de vil være mere usikre i en argumentation uden for eller i kanten af deres

eget fagområde (sid. 27 – 28). ”

Även om skandinaviska vetenskapliga tidskrifter helt eller delvis övergår till engelska som publiceringsspråk, kommer de ändå inte att spela i den högsta divisionen.

Språkförsvaret förtecknade i oktober 2008 47 vetenskapliga tidsskrifter  (förteckningen är förmodligen inte komplett), fr.a på svenska, och skickade dem ett ”Tummen upp”-diplom som moraliskt stöd. Många redaktioner omnämnde också vårt diplom på sina webbplatser eller svarade med tackbrev. Eftersom det inte var jag som gjorde denna förteckning, kan jag inte gå i god för varje enskild tidskrift vetenskapliga kvalitet eller avgöra vilka av dem är refereegranskade. Eftersom jag inte är verksam som forskare (annat än som en mycket fri forskare i så fall), kan jag heller inte gå in på en detaljdiskussion.

För övrigt är det inte särskilt kostnadskrävande att skapa webbtidskrifter nuförtiden. Det finns redan en hel del nordiska vetenskapliga tidskrifter på nätet eller webbplatser med vetenskaplig inriktning.

I ”Engelska eller svenska? En kartläggning inom högre utbildning och forskning” (Rapporter från Språkrådet 1, sid. 53) skriver Linus Salö:

”Valet av avhandlingsspråk är forskarens, men det görs inte helt och hållet av forskaren själv. Det bestäms också av yttre faktorer, som traditioner inom de olika disciplinerna, och av systematiska faktorer som fältnormaliserade citeringar. Oftast faller valet på engelskan. Mycket talar därför för att det finns en motsättning mellan internationell kvalitet och ett värnande av svenskan.”

Det tycks om allt fler avhandlingar får karaktären av sammanläggningsavhandlingar, det vill säga de består av ett antal artiklar och en sammanfattning. En pådrivande faktor är alltså behovet av fältnormaliserade citeringar för den enskilde forskaren, institutionen och lärosätet. Jag känner inte till någon statistik över svenska förhållanden. Däremot finns det sådan statistik i den nyss nämnda danska rapporten, ”Forskeren i samfundet. Publicering, evaluering og formidling”, dock inte heltäckande.

I rapporten (sid. 21) redovisas antal författare per tidskriftsartikel i utvalda ämnen 2006 vid Köpenhamns universitet. I ämnet historia hade artiklarna i 98 procent av fallen en författare, i matematik 56 procent och i läkarvetenskap 4 procent. Artiklarna om matematik hade aldrig mer än tre författare, medan 12 procent av artiklarna i läkarvetenskap hade åtta eller flera författare. Sammanläggningsavhandlingar är mest vanliga inom naturvetenskapliga ämnen och minst vanliga i humaniora, medan samhällsvetenskapliga ämnen intar en mellanposition.

Det är fullt förståeligt att forskare samarbetar med andra forskare i artikelform för att redovisa resultat från laborativa experiment, fältstudier eller tvärvetenskapliga projekt, men i vilken utsträckning förekommer dylika, särskilt de två förstnämnda, inom humaniora? När forskare i nationalekonomi samarbetar i form av tidskriftsartiklar, är det väl också tveksamt om detta samarbete alltid är strikt vetenskapligt motiverat.

Helt problemfri förefaller heller inte denna utveckling mot allt större andel sammanläggningsavhandlingar vara ur meriteringssynpunkt. Författarna till den nämnda rapporten skriver:

”Det er klart, at hvis der er fem forfattere på en publikation – som gennemsnittet er i medicin – så bliver det afgørende, om alle fem får tilskrevet én publikation, om de hver får en femtedel eller førsteforfatteren er den eneste, der bliver registreret. Og det er oplagt, at dette har incitamentsvirkninger. Hvis alle får en publikation, så skal man tage alle sine kollegaer med på forfatterlisten. Hvis kun førsteforfatterskaber tæller, skal man holde sig fra samarbejder, hvor man ikke selv kan blive førsteforfatter.”

Det tycks dock som om representanter för utbildningssektorn i Norden anser att ett ökat nordiskt samarbete är nödvändigt för att kunna hävda Norden på den globala marknaden - se ”Ranking av universitet är en global värdekamp”. Om detta innebär att samarbetet har börjat i rätt ända, låter jag vara osagt.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)