Den 21 januari skrev jag ett blogginlägg, där jag gjorde tummen ner för ”hen”. Tre skribenter i Svenska Dagbladet, Karin Milles/Karin Salmson/Marie Tomicic, hade nämligen pläderat för införandet av det könsneutrala pronomenet ”hen” i artikeln ”Det behövs ett nytt ord i svenskan” samma dag. Detta förslag har fått en del uppmärksamhet också i andra fora och av andra skribenter, exempelvis Anna-Malin Karlsson i Svenska Dagbladets språkspalt .

I.

Anna-Malin Karlsson tycks dock inte utgå från de tre skribenternas ideologiska plattform, som angav att ”hen ger möjlighet att möta världen mer förutsättningslöst.” och att ”boken Kivi & Monsterhund blir en bok där alla barn kan identifiera sig utan att behöva förhålla sig till kön.” De påstod vidare ”att det maniska och aktiva särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid.” Slutligen: ”Att föra in ett nytt element som får oss att tänka till i vårt språkbruk ger möjlighet till medvetenhet och förändring som sträcker sig bortom enstaka ord.”

Författarna tror alltså att införandet av ”hen” inte bara skulle leda till att människors, särskilt barns, verklighetsuppfattning utan även att verkligheten skulle förändras. När jag läste deras debattartikel igen, kom jag att tänka på en anekdot om en Zenmästare och hans lärjunge.

En Zenmästare och hans lärjunge befann sig på vandring. När de närmade sig ett vadställe, upptäckte de en vacker kvinna som inte vågade ta sig över. Zenmästaren lyfte resolut upp kvinnan och bar henne över vattendraget. Efter att kvinnan lämnat dem båda, frågade lärjungen sin mästare:

-  Varför bar du henne över? Han föreställde sig nämligen att den kroppsliga beröringen kunde ha uppväckt Zenmästarens lustar.

Zenmästaren svarade:

-  Varför bär du fortfarande på henne?

Vilket problem bär de tre skribenterna egentligen på?

I det förra inlägget skrev jag också att alla indoeuropeiska språk skiljer på levande och döda ting. Inom kategorin levande görs en åtskillnad mellan manligt och kvinnligt. Åtskillnaden mellan två kön är grundläggande för alla däggdjurs reproduktion, inklusive människor, och därmed artens överlevnad. Distinktionen har alltså i högsta grad täckning i verkligheten. Som Peter Trudgill skriver i ”Sociolinguistics”:

”Du tror kanske att det första du lägger märke till, när du möter några människor för första gången är deras kläder, deras röster, eller deras ögon, eller deras leende. Om du verkligen tror det, har du emellertid helt fel. Faktiskt är det första som du uppmärksammar när du möter dem är vilket kön de tillhör. Detta är så uppenbart att vi inte ens tänker på det.  Uppdelningen av den mänskliga rasen i manligt och kvinnligt är så fundamental och tydlig att vi tar den för given. Det faktum att skillnaden är så grundläggande betyder att det knappast är förvånande att den avspeglas och indikeras i alla mänskliga språk. Det är ett semantiskt allmänbegrepp, som är lexikaliserad i alla språk i världen i termer av par som man-kvinna, pojke-flicka, son–dotter och så vidare.” (Sid. 61, Penguin Books, Fourth Edition 2000 – egen översättning)

Av den debatt som hittills förts, får man lätt det intrycket att det enda sättet att ange könstillhörighet i ett språk sker genom att könsbestämma ett substantiv eller använda ett personligt pronomen i tredje person singularis. Men det finns många andra sätt att markera kön. I vissa språk använder män och kvinnor sig av olika ord för samma företeelse och lär sig detta från tidig ålder; deras vokabulär skiljer sig alltså åt på bestämda punkter. Mycket vanligt är också att ord och fonem uttalas olika beroende på kön liksom att sättet att tala växlar beroende på vilket kön den andre har. Det finns språk, där man omtalar sig själv med olika pronomen i första person singularis beroende på ens kön. Det finns språk, där verbens form  är avhängig talarens kön. Det finns också undersökningar i fråga om västliga indoeuropeiska språk, som visar att kvinnor är mer benägna att tala ”vårdat”, eller på ett sätt som uppfattas som vårdat, och att anpassa sig till den rådande högstatusvarieteten.

II.

Anna-Malin Karlsson skriver:

”Men hen används också för att undvika könsbestämning över huvud taget. En person kan i vissa situationer vilja kallas hen för att slippa bli kategoriserad efter kön. Författare kan vilja skriva om ett barn utan att berätta om det är en pojke eller flicka. Och ganska ofta behöver man tala eller skriva om en okänd person – en student, en kund, en patient eller en anställd vem som helst – inte minst i informationstexter.

Gemensamt för exemplen är att kön inte har någon betydelse i sammanhanget. Språkvårdens rekommenderade pronomen för allmän syftning är än så länge den, om det inte går att skriva utan pronomen.”

Det är väl en väl en överdrift att påstå att ”hen” används i någon större utsträckning, eftersom det väckte sensation när ”hen” nyligen för första gången användes i en barnbok. Därför är skribentens skrivningar snarare en serie antaganden, som inte bygger på någon faktisk undersökning.

Anna Malin Karlsson berättar att det nu har börjat komma forskning ”om vad människor uppfattar som könsneutralt”. Språkvetaren Daniel Wojahn ska ha låtit ett brett urval människor läsa en text där olika pronomen används om en obestämd telefonanvändare. Det framgår inte hur brett hans urval han var – ett dussin respondenter eller tusen respondenter. Det har en viss betydelse. Den exempelmening som Daniel Wojahn valde var ”Om användaren inte har någon handsfree kan han i stället sätta på mobilens högtalarfunktion.” Tillsammans med han testades han eller hon, hon eller han, han/hon, den och hen. Läsarna fick sedan beskriva personen i texten.

Den första frågan är om exempelmeningen är hämtad från verkligheten eller inte. Det förefaller mycket märkligt att en manualförfattare utgår från att samtliga mobilanvändare är av manligt kön. Om meningen helt är konstruerad, kan man misstänka att den också är konstruerad för att ge ett visst svar. Som man frågar, får man svar. Daniel Wojahn fick säkert ett svar som inte överraskade honom:

”Den form som fick överlägset flest att tänka sig en person av vilket kön som helst var hen. På andra plats kom hon eller han, alltså med hon först. Av dem som läst den hade många inte några föreställningar alls om personen, samtidigt som nästan lika många tänkte sig en man. Nästan alla som läste texten med hen påpekade att just den formen gjorde det omöjligt att avgöra personens kön. Ordet drar uppmärksamhet till sig och till den funktion det har.”

Jag har en del erfarenhet av att översätta schackprogram- och schackdatormanualer från engelska, tyska och franska till svenska. Om det i originalet förekommit ”he”, ”er” eller ”il/lui” i en liknande kontext, måste man ändå överväga om det ska översättas med ”han”. Eftersom schackprogram och –datorer används av både män och kvinnor, finns det ingen anledning att påskina att användningen enbart är en manlig sysselsättning. I förekommande fall kan man växla mellan ”hon/han” eller ”han/hon”, så att ingen känner sig trampad på tårna. ”Den/det” är som sagt också helt neutrala. Det enklaste sättet är naturligtvis att konstruera om den nämnda meningen eller använda ett obestämt substantiv. Det skulle kunna heta:

” Om användaren inte har någon handsfree kan  i stället mobilens högtalarfunktion utnyttjas/användas.

I formella sammanhang kan man också skriva ”vederbörande”,”den/det gäller/angår/berör/tillkommer/vederbör”, ”ifrågavarande”, ”personen i fråga”, ”lämplig person” inkl. olika substantiv.

Behovet av ytterligare ett könlöst pronomen är konstruerat och går tillbaka på en grumlig verklighetsuppfattning.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Östen Dahl

11 februari 2012 21:09

"Av den debatt som hittills förts, får man lätt det intrycket att det enda sättet att ange könstillhörighet i ett språk sker genom att könsbestämma ett substantiv eller använda ett personligt pronomen i tredje person singularis." Ja, fast poängen är väl att om man ska använda ett pronomen (utan att krångla till det) så tvingas man ange könstillhörighet vare sig man vill eller inte.

 

Susanne L-A

13 februari 2012 17:05

Poeten Åsa Maria Kraft har just kommit ut med en bok där hon använder "hen", uppenbarligen i litterärt experimentellt syfte.
(http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.4378980-hen-kallar-det-sjalvpornografi)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper inom...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...