Språkbruk publicerar i sitt första nummer för året en intressant artikel, ”Engelskan som pandemi?”, av Robert Phillipson. Han kritiserar myten om att engelskan är ett neutralt lingua franca, som så att säga har lösgjort sig från sina historiska röster, och att det inte längre finns några aktörer som tjänar på språkets spridning, som därtill ofta sker på andra språks bekostnad. Han skriver bland annat:

British Council förespråkar att barn ska börja lära sig engelska allt tidigare världen över och helst lära sig på engelska också; det kan ses som en neoimperialistisk lingvistisk diskurs. British Council är spjutspetsen i en stor operation för att stärka användningen av brittiskt undervisningsmaterial och pedagogiskt kunnande världen över, från dagisåldern uppåt. Global språkundervisning i engelska är av stor betydelse för den brittiska ekonomin (1,3 miljarder pund plus ytterligare 10 miljarder pund i utbildningsrelaterad export). En enspråkig och enkulturell pedagogik och konsumtionsinriktad världssyn marknadsförs som globalt relevanta. Engelska visas upp inte som ett skolämne utan som en universell ”grundläggande kunskap”. Den här retoriken har tillsammans med andra OECD-mantran som ”livslångt lärande” suddat ut de ekonomiska och politiska baktankarna bakom utbildningsreformerna. Det finns stora likheter mellan logiken bakom att göra engelskan privilegierad i den koloniala utbildningsapparaten för 180 år sedan, först i Indien, och dagens marknadsföring av brittisk expertis.

Språkpolitikforskare från Storbritannien och USA tenderar att argumentera att utvidgningen av engelska tjänar alla parter lika väl. Lögnaktigheten bakom terra nullius, myten att européer hade rätten att bosätta sig varsomhelst på jorden och göra slut på lokalbefolkningen, ersätts av en lika lögnaktig myt om engelska som ett lingua nullius, som om det är ett språk som har lösgjorts från sina angloamerikanska rötter, ett instrument som inte har kopplingar till de företagsekonomiska, finansiella, militära och mediala intressen som finns bakom dess spridning.

Bevarandet av högre utbildning på engelska i forna kolonier (t.ex. Indien, Kenya, Nigeria) har intensifierat klyftan mellan rika och fattiga. Man har inte satsat mycket på att stärka de lokala språken som studiespråk, forskningsspråk och språk på vilka man sprider modern kunskap. När en elitklass fungerar helt på engelska i sina yrkesverksamma liv kapas de som inte är kunniga i språket av från den information som produceras inom den högre utbildningen. Förbättrandet av jordbrukskunskaperna bland de människor som arbetar som jordbrukare måste till exempel ske på de lokala språken. Ingenting i civilsamhället integrerar den engelskkunniga eliten med de fattiga som lever sina liv på lokala språk. Ett sådant samhälle är inte demokratiskt.

Internationella skolor med undervisning på engelska finns världen över och har ökat i antal från cirka 1 700 år 2001 till 5 270 år 2009. Den sektorn är nu värd 18 miljarder dollar globalt sett och med ökning främst i Indien, Mellanöstern och Asien väntas värdet fördubblas fram till år 2020. ”International schools” finns i alla storstäder i Europa. Den ”internationella” IB-examen är enspråkig i grunden, även om något främmande språk ingår. IB-studenter identifierar sig i regel med den globala ekonomin och internationell rörlighet och har svaga rötter i sin egen kultur och sitt ursprungsspråk.

Universitet i USA, Storbritannien och Australien har blivit allt mer beroende av betalande studerande från länder i Asien. De har också etablerat enheter på flera håll i världen och erbjuder då samma innehåll i utbildningen, samma undervisning och tentamina på samma språk som man gör i det engelskspråkiga hemlandet. Det här inkomstbringande företaget är i sig ett neoimperialistiskt företag som förbiser kulturell och språklig diversitet. Det har redan börjat visa sig att personer som tagit sin examen vid ett sådant universitet inte är väl förberedda på att utnyttja sina kunskaper på sådana sätt eller språk som passar in i den lokala verkligheten.

Efter kommunismens fall inom Sovjetblocket marknadsfördes engelskan uttryckligenav brittiska utrikesministrar, tillsammans med amerikansk och brittisk finansiering, som en universalmedicin tillsammans med den så kallade fria marknaden och demokratisering. Västvärldens handel har genomsyrat marknaden och det stärker västvärldens konsumtionssamhällesideologi. Inom utbildningen ersätter förlag från västländerna i stor utsträckning lokala förlag, vilket är en tvivelaktig utveckling i vissa centraleuropeiska länder som har en stark tradition av framgångsrik inlärning av andra språk.

I universitet världen över påverkas akademikers ”produktivitet” och deras utsikter till befordran av om de publicerar sina fynd på engelska eller på sitt nationalspråk. Det är rent av så att bibliometrisk kvantifikation ersätter kvalitet, begränsar den akademiska friheten och skapar en falsk rangordning: material som publiceras på engelska antas vara av högre kvalitet.

Den enorma mängden av vetenskapliga publikationer på engelska stärker den hierarkiska indelningen av språk. Arbete som har utförts på annat språk marginaliseras när utgivarna av handböcker kräver att hänvisningar till källor på andra språk än engelska utelämnas. Vetenskaplig sanning existerar i allt högre grad endast om den publiceras på engelska. De monopoliserande tendenserna av värderingar och vetenskaplig ”sanning” som bygger på engelskans dominans inom forskning har en parallell inom globaliseringen i affärsvärlden och de kulturella och militära sfärerna.

De många exempel och sammanhang som sammanfattas här visar något om hur projektet att etablera engelska som ett ”globalt” språk backas upp genom språklig imperialism i samråd med kommersiella och politiska intressen. Det målar upp en tydlig bild av hur socioekonomiskt engagemang passar elitens intressen. Trycket att gå med i projektet är så stort att engelskans expansion ofta sker till priset av rätten till en lokal kulturell och språklig identitet.

Läs hela artikeln i Språkbruk!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I dagens Göteborgs Posten kan man läsa bifogad annons från Alingsås kommun. Tydligen måste alla kommuner idag marknadsföra sig på engelska. Denna annons, som är helt på engelska, är dock enligt min mening ett riktigt bottennapp. Man försöker nog vara lustig men intrycket blir pinsamt.

Tord Gyllenhammar

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)