Så är det!

29 november 2012 18:46

Om man jämför en lista över svenskans tusen vanligaste ord med en lista över engelskans tusen vanligaste ord är jag säker på att man skulle slås av hur likalydande de är. De flesta av dessa ord har sina rötter i fornsvenskan och fornengelskan och tar upp en stor del av det talade och skrivna språket.

När jag studerade litteraturvetenskap vid universitetet fick vi lära oss att Englands nationalepos Beowulf huvudsakligen utspelar sig i Västergötland. Wikipedia nämner Danmark och sydvästra Sverige. Läs i länken

http://sv.wikipedia.org/wiki/Beowulf

Per-Åke Lindblom

10 december 2012 21:20

Språkförsvaret fick en passning från Östen Dahl på Lingvistbloggen - se http://lingvistbloggen.ling.su.se/?p=2109:

"Men om nu engelska är ett skandinaviskt språk så kan det väl få vara med i den nordiska språkgemenskapen? Och eftersom det ändå är ett nordiskt språk spelar det kanske inte så stor roll om det tar över. Språkförsvaret kan med andra ord stänga butiken. (Obs ej helt allvarligt menat ).

Jag bortser från passningen till Språkförsvaret, som inte var helt allvarligt menad. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till förslaget till klassifikation från Faarland/Emonds. Det går heller inte att upprätta några definitiva demarkationslinjer mellan väst- och nordgermanska språk. Engelskan utsattes för ett massivt inflytande från ”dansk tunga” under vikingatiden, men språken i Danmark, Norge och Sverige utsattes några hundra år senare för ett lika massivt inflytande från lågtyskan, ett västgermanskt språk. I såväl engelskan som i danskan, norskan och svenskan reducerades kasussystemen; i båda fallen beroende på språkkollisioner, i det förra med franskan och i det senare med lågtyskan. När England invaderades av germanfolk på 400-talet e.v.t., ingick tre stammar eller folk i denna invasion: angler, saxare och jutar. De senare kom från nuvarande Jylland och deras språkvarietet ingick säkert i ett dialektkontinuum (från nordsjögermanska till ödanskan).

Peter Trudgill har nog helt rätt när han påstår att ”det kanske inte är helt meningsfullt att säga att engelskan är hundraprocentigt västgermanskt eller hundraprocentigt nordgermanskt språk.”

Om man gör en samlad bedömning av engelskans relation till de övriga germanska språken, måste man ta hänsyn till såväl ordförråd, grammatiska ord och morfem som syntax. Faarland/Emonds tar fasta på syntaktiska drag i engelskan, som överensstämmer med de skandinaviska språken, men vissa andra drag överensstämmer bara med västgermanska varieteter. Presens particip i engelskan, som används för att uttrycka pågående handling, återfinns också i nederländskan, frisiskan och lågtyskan. I svenska, danska och norska används presens particip i huvudsak adjektiviskt. Påståendet att det var omöjligt att avsluta en mening på gammalengelska med en preposition (som i dagens moderna engelska och de tre skandinaviska språken) är en överdrift; det finns åtminstone ett exempel från Beowulf, som nedtecknades på 700-talet. Den berättelsen vittnar dessutom om de nära kontakterna med Sydskandinavien. Dessutom har engelskan språkdrag, som varken återfinns i de nordgermanska eller i de andra västgermanska språken (detta sagt med reservation för att jag inte behärskar nederländska, frisiska, lågtyska, isländska och färöiska). Jag tänker på den raka ordföljden i engelskan (även om det finns undantag) och användningen av ”do/does” i frågesatser och vid preteritumkonstruktionen av verb. Svenska, norska och danska i sin tur har bestämd slutartikel – svenskan och norskan dessutom dubbel bestämdhet – vilket inte engelskan och de övriga västgermanska språken har.