Axel Moberg (AM) anser att Språkförsvaret borde ta bort stycket på vår hemsida, ” där man påstår att 90% av alla svenska doktorsavhandlingar är på engelska - i stället för på svenska.”

Men så skriver vi inte alls. Vi ställer den retoriska frågan: ”Är det helt självklart att 90 procent av alla avhandlingar ska skrivas på engelska vid svenska universitet, vilket numera sker?” Jag hittar alltså inte AM:s påstående på startsidan, inte heller i programförklaringen, Vanliga frågor eller i den viktigaste artikeln om språkpolitiken på högsskolan som Språkförsvaret har skrivit.

Det är lite märkligt att AM påskinar att Språkförsvaret skulle vara så naivt och okunnigt att vi inbillar oss att en gång i tiden skrevs alla avhandlingar på svenska. I ett föredrag (1) vid IMPLAN-konferensen i Oslo den 2/5 – 3/5 2008 i Oslo framhöll jag:

”Fram till 1850-talet dominerade latinet (i) som avhandlingsspråk vid Uppsala universitet, då det ersattes av svenskan. Under Sveriges ekonomiska guldålder, 1870 – 1970, då den reala tillväxttakten uppgick till två procent per år, endast överträffad av Japans, användes fem avhandlingsspråk i varierande utsträckning: svenska, latin, franska, tyska och engelska. Detta visar att det inte finns något absolut samband mellan ett lands ekonomiska framgångar och en ensidig satsning på ett akademiskt språk. Tyska var viktigt under början av 1900-talet, fram till andra världskrigets slut, men ersattes helt av engelskan efter andra världskriget. Idag är engelska det vanligaste avhandlingsspråket i Danmark, Norge och Sverige.”

Jag hänvisade inledningsvis till en artikel av Krister Östlund/Urban Örneholm: ”Avhandlingsspråk vid Uppsala universitet 1600 – 1855”– Lychnos, Årsbok för idé- och lärdomshistoria 2000, som tydligen AM inte känner till, eftersom han endast går tillbaka till 1889 vad gäller avhandlingsspråk i Sverige. Östlund/Örneholms sammanställning visar också att först under perioden 1850 – 1855 skrevs fler avhandlingar, eller 53 %, på svenska än på latin vid Uppsala universitet. Idag har engelskan en nästan lika stark ställning vid svenska universitet som latinet hade vid Uppsala universitet 1820 – 1829, då 94 % av alla avhandlingar skrevs på latin. I min inledning understryker jag också att flera språk användes som avhandlingsspråk i Sverige fram till 1970, särskilt fram till andra världskrigets slut. Denna bild bekräftas också av AM i hans inlägg. Samma mångspråkighet i fråga om avhandlingsspråk präglade förresten också Köpenhamns universitet strax före andra världskriget. Perioden 1905 – 1909 (2) skrevs dock alla (!) naturvetenskapliga avhandlingar på danska; fortfarande 1934 – 1938 stod danska, tyska och engelska för vardera en tredjedel av avhandlingarna. Efter andra världskriget föll andelen avhandlingar på tyska kraftigt och engelskan expanderade också på danskans bekostnad.

I en kommentar till tre högskolors yttranden skriver Språkförsvarets styrelse, en avrundning, som även kan passa här:

” Vår utgångspunkt är dock att det inte behöver finnas någon motsättning mellan en internationalisering och ett värnande av svenskan som huvudspråk. Varför skulle det behöva göra det? Språkförsvaret stöder i alla avseenden en internationalisering i sak och en utvecklad kommunikation genom språket. Självfallet finns det en massa praktiska och tekniska utmaningar och problem att lösa inom den akademiska utbildningen och forskningen; alla nationer brottas också med dessa. Men, att tro att vägen dit inte skulle gå genom en mång- och parallellspråklighet, utan genom en konvergens till ett språk, för närvarande engelska, tycker Språkförsvaret både är naivt och historielöst. Latinet höll i halvannat millennium, engelskan har bara dominerat i några decennier. Engelskan som språk framträder emellertid just nu med anspråket att utgöra själva kriteriet på vetenskaplighet. Där andra ser framsteg och utveckling, ser Språkförsvaret utarmning och domänförluster. Vi menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut folkspråken.”

Per-Åke Lindblom

1)      Också publicerat i “Language and power”, sid. 283 – 288, Mkuki na Nyota Publishers Ltd, 2009

2)      Tom Fenchel m.fl: "Forskeren i samfundet. Publicering, evaluering og formidling" - debattinlägg inför Forskningspolitisk Årsmøde 4/3 2008. Länk i denna sektion bland annat.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag skulle föreslå att ni tar bort stycket på er hemsida där man påstår att 90% av alla svenska doktorsavhandlingar är på engelska - i stället för på svenska.  Den senare delen av påståendet är helt enkelt fel. Det är inte så att engelskan har ersatt svenska, utan engelskan har framför allt ersatt andra främmande språk, och i synnerhet tyska. Redan före andra världskriget var nästan hälften av de svenska doktorsavhandlingarna på tyska, och sammanlagt var 70% av avhandlingarna på främmande språk. Efter andra världskriget  kom engelskan att dominera. 

Detta inser var och en som har kommit i kontakt med universitetsvärlden förr om åren. För att få klara siffror satte jag mig på KB och tittade igenom förteckningen Scripta Academica från 1884 och framåt, som innehåller förteckningar över alla doktorsavhandlingar. Jag tog alla avhandlingar från Uppsala under olika år som stickprov. Och min bild bekräftades.

På 1890-talet var svenskan helt dominerande (liksom i Lund, och lite mindre i Helsingfors.) På 1930-talet var tyska det dominerande språket med nästan hälften av avhandlingarna. Svenska bara 31%. Omedelbart efter andra världskriget svängde det om till engelska, men totalt var fortfarande 70% på andra språk än svenska.

En intressant sak är på vilka områden man skriver avhandlingar på svenska. Redan på 30-talet var andra språk helt dominerande i universella ämnen, typ kemi. Svenska användes framför allt ämnen med regional anknytning: nordiska språk, nordisk litteratur, nordisk historia, svensk juridik. Men också för det som gör anspråk på att verkligen vara universellt: teologi.

Detta är siffrorna

 Axel Moberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel i dagens Svenska Dagbladet Näringsliv diskuteras egenskaper och meriter för en kommande ordförande i organisationen Svenskt Näringsliv. Enligt valberedningens ordförande, Signhild Arnegård Hansen, kan det "...absolut …vara en utländsk ordförande som inte talar svenska...." och som dessutom "...vill delta i den svenska debatten, som har en relevant bakgrund att uttala sig å alla medlemmarnas vägnar, och som engagerat vågar uttala sig offentligt...".

Detta kommer alltså från valberedningens ordförande i den mäktigaste näringslivsorganisationen och som skall representera stora och små företag från Ystad till Kiruna, varav många visserligen har en omfattande utländsk verksamhet. Men ändå, vad är det som är "svenskt" i Svenskt Näringsliv? Är det månne inte att kunna tala med de svenska medlemmarna på svenska? Om Svenskt Näringsliv kommer till skott någon gång i framtiden med denna språkpolicy, så är det väl ingen som inbillar sig att det språk som i så fall ersätter svenska kommer att vara något annat än engelska.

En vanlig invandrare är inte anställningsbar för att köra en svarv utan att ha klarat SFI (svenska för invandrare), men att vara ordförande för "hela klabbet" tycks fungera utan krav på svenskkunskaper. Anglifieringen börjar uppifrån som någon har sagt.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

.

En recensent vid namn Joanna Persman bedömer i dagens SvD två fotoböcker om tonårsflickor. Hon är mycket positiv till bildmaterialet, men avslutar sin recension på följande sätt:

"Den gemensamma anmärkning som gäller båda publikationerna handlar däremot om det envisa bruket av engelskan. Svenskan är inget stort språk, men det är vackert nog att slåss för. Vad händer när inhemska förlag successivt börjar fasa ut det, undrar undertecknad som inte har svenskan som modersmål."

Ja - vad händer då? undrar en annan av svenskans vapendragare med annat modersmål.

Hillo Nordström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)