I senaste numret av Språknytt intervjuas Per Egil Hegge, som är ansvarig för en daglig språkspalt i Aftenposten. Han intresserar sig också för engelskans och svenskans påverkan på norskan. Han säger:

" - Vi har naturligvis måttet ta inn ord utenfra i alla år. Men noe av det går for mye på autopilot. Betydningsforskjellen mellom engels och norsk fatal overlever neppe vår globaliserte tid, og det er kanskje ikke så farlig. Da er det verre med ord som adressere og fullbooke.

- Den svenske påvirkningen på norsk burde noen ha skrevet en doktoravhandling om. Det er da påfallende att svensk ikke påvirket oss i unionstiden, mens det ble fart på sakene da fjernsynet kom i 1960."

Själv hade han en moster i Sverige som sände honom böcker på svenska, så han blev tidigt förtrogen med grannspråket.  Hegge säger också att grannspråksförståelsen och acceptansen för dialekter är en styrka vid den norska språksituationen.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språktidningen har nyligen publicerat en recension av Språkförsvarets senaste antologi ”Såld på engelska? Om språkval i reklam och marknadsföring” skriven av Anders Svensson. Det finns en del att säga om denna recension. Den som vill läsa recensionen kan läsa den här.

Anders Svensson skriver inledningsvis:

”Visst går det att ibland fnysa åt fånig svensk reklam på engelska, åt onödiga anglicismer och svengelskt uttal. Men är en faiblesse för engelska verkligen ’ett tecken på bristande bildning och utbildning’? Det är i alla fall den diagnos som i denna antologi stämplas på tyskar som slänger sig med fler lånord än skribenten Reiner Pogarell anser vara lämpligt.”

Anders Svensson måste syfta på detta stycke i boken (sid.118):

”Dessa årskullar vet i allmänhet skrämmande lite om tysk historia; deras historieundervisning var för det mesta koncentrerad på åren 1933 till 1945. Eftersom de knappast känner till något annat, vill de fjärma sig från denna belastade nation så gott det är möjligt. Använder de sig av engelska ord i sitt eget språk, tror de att de inte är riktigt tyska längre, utan snarare européer och världsmedborgare.

Såtillvida är denglisch också ett tecken på bristande bildning och utbildning (min understrykning) Den som är okunnig om sin egen kultur flyr gärna in i andra kulturer. Därför är är inte den oljedrypande korvkiosken ’öppen’, över dörren hänger en skylt där det står ’Open’.”

Observera det lilla ordet ”såtillvida” i den understrukna meningen. ”Såtillvida” innebär en avgränsning i stil med ”i det avseendet”, ”vad det anbelangar” och så vidare. Reiner Pogarell slänger inte ur sig varför denglisch är ”ett tecken på bristande bildning och utbildning” och drar alla över en kam utan motiverar det med saksskäl. När Tysklands största drogerikedja, Schlecker,  kritiserades för  sitt reklambudskap på Denglisch ”For You. Vor Ort”, motiverade Schleckers presstalesman det med att Schleckers kunder bara hade ”en låg till medelmåttig bildningsnivå” (samma sida). Presstalesmannen drog däremot alla över en kam, vilket ledde till kraftiga motreaktioner, vilket förmodligen bidrog till Schleckers konkurs.

Det är inte lätt att bedriva språkkamp i Tyskland just med tanke på att nazitiden också lyckades diskreditera det tyska språket, trots att miljoner hedervärda tyskar använder och har använt sig av det tyska språket, särskilt före och efter nazitiden. Tyskland är, såvitt jag vet, det enda land i Europa, där en namninsamling för att det egna huvudspråket skulle grundlagsfästas ledde till en motinsamling.

I min artikel (sid. 72 - 84) i antologin skriver jag att

”Det troliga är faktiskt att många annonsörer och reklambyråer själva tror på myterna kring engelska. De vet helt enkelt inte bättre.”

Eftersom jag tidigare i artikeln har punkterat myterna kring engelskan, kan jag lugnt påstå detta. Och jag är inte ett dugg orolig för att någon skulle kunna bevisa att dessa myter tvärtom är sanna.

Anders Svensson skriver också:

”Såld på engelska? må vara en debattbok, men några vettiga belägg för detta hade inte skadat. Detsamma gäller Per Gahrton som lyfter fram dagens isländska som ett språkpolitiskt föredöme, och vädrar myten om att den skulle vara renskrubbad från lånord. Det är ett påstående som bara kan komma från en som inte gjort sin – ursäkta – research.”

Så här skriver Per Gahrton om isländska i sin artikel:

” På Island råder stor enighet om att nya ord ska översättas till isländska. Namnskicket är hårt lagstyrt (sid. 170)”… Är islänningarna odemokratiska när de bedriver ett aktivt försvar för en isländska som gör att nya begrepp ofta är begripliga för alla islänningar omedelbart, utan särskild inpluggning av nya glosor på det egna språket (sid. 173)?”

Anders Svenssons påstående är inte ens hederlig citatkonst. Ingenstans skriver PG att isländskan helt skulle sakna lånord eller överhuvudtaget inte ta in lånord. Givetvis har isländskan tagit in lånord, vissa redan under vikingatid och andra under dansktiden, men isländskan är det nordiska språk som tar in minst antal lånord, t.o.m färre än finskan. Detta framgick senast av en vetenskaplig undersökning på 2000-talet, som utgick från frekvensen av lånord i tidningstexter. Isländsk språkvård är alltså mycket aktiv och har dessutom ett brett stöd. Förmodligen har en institutionell språkvård på Island bara funnits sedan 1944, d.v.s sedan självständigheten.

Anders Svensson skriver slutligen:

”Kanske uttrycker författaren och föreläsaren Viggo Cavling det bäst. Att gnälla får ingen att ändra sig. Den som vill sparka ut anglicismerna måste uppfinna ett alternativ som upplevs som smartare, snyggar och bättre. Det har gjorts förr. The Latin Kings gick sin egen väg och presenterade för en bred publik en svenska som var ny för många. Den gjorde ända in i Svenska Akademiens ordlista. Reklamarna vänder däremot alltid kappan efter vinden. Om inte budskapet uppfattas som fräscht av de breda massorna finns det heller ingen som lyssnar.”

Kanske är detta inte Anders Svenssons egen uppfattning, eftersom han skriver ”kanske”. Eller så vet han inte vad ska tycka. Ordvalet är dock mycket intressant. Cavling stämplar kritik som ”gnäll”.  Gnäll kan tolkas som kritik i onödan, utan orsak eller för dess egen skull. Det är ett nedsättande ord. Synonymer är t.ex klagovisor, jeremiader, lamentationer, kverulans, gnat etcetera. Kritik är antingen riktig, felaktig  eller malplacerad (och kan i det senare fallet karakteriseras som ”gnäll”). Vad Språkförsvaret ägnar sig åt är kritik – inte gnäll. Fr.o.m 2005 kritiserade vi det faktum att Sverige saknade en språklag och inledde en kampanj – 2009 antog riksdagen en språklag. Var detta gnäll? Vi beslöt att testa språklagens räckvidd genom diverse JO-anmälningar. Två gick igenom, den om regeringens e-postadresser och den om att lärare och forskare vid svenska universitet alltid ska ha rätt att skriva anställningsansökningar eller driva befordringsärenden på svenska. Gnäll? Språkförsvaret kritik bidrog till att stoppa ”Open Streets Stockholm”. Gnäll? När lokaltidningarna i Östergötland och Västerbotten anordnade webbomröstningar om ”East Sweden” respektive ”Umeå Christmas Market”, deltog 2000 röstande i vardera omröstning – nästan 90 procent stödde vår kritik. Eller gnällde de ”breda massorna”?

Nu senast kritiserade Språkförsvaret namnet på en kommunal skola, ”Stockholm Science & Innovation School”. Från säker källa vet vi att rektorn fick inte mindre 200 mejl från gnällspikar. När Kooperation Utan Gränser nyligen bytte namn till We Effect, kritiserade Språkförsvaret detta. Kooperation Utan Gränser måste ha fått många mejl från gnällspikar, eftersom organisationen tvingades försvara sitt namnbyte i en helsidesannons i Dagens Nyheter.

Den som påstår att Språkförsvaret eller författarna i antologin ”gnäller” gör det därför att vederbörande själv inte vill ta ställning eller inte vågar gå i svaromål i sak. Den som avfärdar vår kritik som ”gnäll” gör det mycket enkelt för sig. Framför allt slipper man tänka. AS, som kanske bara gömmer sig bakom Cavling, påstår att ”den som vill sparka ut anglicismerna måste uppfinna ett alternativ som upplevs som smartare, snyggare och bättre”. Men svenska språket är redan smart, snyggt och bra.  Problemet är att vissa inte vill inse det och att många inte heller vill stå upp för den tanken.  Exemplet med The Latin Kings förstår jag inte alls. Må vara att gruppen varit framgångsrika rappare, men syftar AS på att ”guzz” och ”keff” tog sig in i Svenska Akademiens ordlista? Var inte detta Gringo-redaktionens förtjänst? För övrigt säger min magkänsla mig att dessa ord är dagsländor, som kommer att försvinna ur en kommande upplaga ur SAOL. Jag har bott 38 år i Tensta och undervisat ungdomar i 25 år, både svenska och invandrarungdomar, och jag har inte uppfattat orden som särskilt frekventa i vanligt tal.

Visst kan man stå vid sidan av språkutvecklingen och bara betrakta den. Men varför ska man låta anglofilerna ha tolkningsföreträde och varför ska kritikerna hålla käft, för det är konsekvensen av talet om gnäll?

Observera att Anders Svensson också berömmer vissa artiklar. Men som en medlem i Språkförsvaret och medskribent i boken skrev internt i nätverket idag: ” Ja, det var verkligen en usel, slarvig och gnällig recension, inte värdig Språktidningen.” Om jag i sak har använt hårda ord i denna kommentar, beror det faktiskt på att jag uppriktigt sagt är besviken över recensionen.

Den som vill läsa vad andra recensenter skrivit bör gå till denna förteckning, eller helst bilda sin egen uppfattning genom att köpa boken.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Inför vår tidigare omröstning tog jag mejlkontakt med radioprogrammet Språket om att jag kunde redovisa resultatet av den efter exakt 100 svar. Till min förvåning svarade Lars-Gunnar Andersson att han var intresserad och mycket väl kunde tänka sig att ta upp saken i programmet. Han lade till att han trodde att kundpinne skulle vara populärast.

Ifall omröstningen redovisas i programmet ska du inte bli förvånad om siffrorna inte är identiska med de som redovisas i absoluta tal här och inte i procent. Totalsumman är 108.

Fråga: Vad heter den där tre- eller fyrkantiga stafettpinneliknande saken, som kunderna lägger mellan varandras varor på bandet? Hade vi inte i själva frågan använt ordet pinne, kanske svaren sett annorlunda ut.

Kundpinne                21
Varuavskiljare          21
Skiljepinne               12
Kassapinne                9

Kassakloss                8
Avskiljare                 8
Pinne                        8
Kundmarkör              6

Markör                     4
Rullbandstoblerone    4
Bandmarkör              3
Varumarkör              3
Köpstoppare             1

Lars-Gunnar Andersson fick rätt i sitt antagande att kundpinne skulle få flest röster, men då tillsammans med varuavskiljare. Om man istället sammanställer tabellen i hur många avledningar som förekommer blir tabellen som följer:

Pinne                    50
Avskiljare             29
Markör                 16
Kloss                     8
Toblerone              4
Stoppare                1

Knappt hälften ser tingesten som en pinne. Själv associerar jag pinne till något som är smalare, utom just stafettpinne. Att inget ord har fastnat allmänt beror nog på att vi sällan eller aldrig behöver tala om tingesten.

Det skulle vara intressant att göra samma undersökning om tio år.

Gunnar Lund

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Frågan lyder: Vad kallas det gula klet man kan ha i ögonen när man vaknar?

Observera att vi är medvetna om att det finns betydligt fler benämningar. Skicka i så fall förslag på alternativa benämningar hit som kommentar eller till sprakforsvaret@yahoo.se!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ur presentationen:

”Det finns språklärarföreningar i de flesta länder. Vår förening startades 1938 och hette fram till 10 mars 2013 Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk och hade förkortningen LMS. Vi tillhör flera internationella paraplyorganisationer och vi har ett tätt samarbete med våra systerföreningar i Finland och i Danmark. Vi samarbetar också med de andra ämneslärarföreningarna i Sverige.

Vad gör vi? Vi verkar för en ökad insikt om språkkunskapernas stora betydelse för individen, för samhället och för den interkulturella förståelsen. Vi för fram språklärarnas åsikter till Skolverket, Utbildningsdepartementet och i media. Vi fungerar som remissinstans för skolmyndighet och departement. Vi verkar för kvalitativ ämnesfortbildning för språklärare. Vi främjar kontakter och samarbete med näringsliv, myndigheter, universitet, högskolor och undervisningsrelaterad forskning. Vi verkar även för förbättrade undervisningsmetoder och läromedel.”

Språklärarnas Riksförbund har också skaffat sig en ny webbplats. Läs vidare här !

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Stockholms universitets förlag – något omdisponerad)

Vilka kompetenser behöver alla lärare ha för att möta elever som har annat modersmål än svenska?

I dagens grundskola och gymnasieskola är runt 20 procent av eleverna flerspråkiga. I vuxenutbildningen är svenska som andraspråk det största ämnet, och inom utbildning i svenska för invandrare (sfi) är antalet deltagare större än någonsin.

Vilken roll har lärare i svenska som andraspråk? Antologin innehåller artiklar som på olika sätt speglar lärarrollen i svenska som andraspråk och de frågor man möter som lärare i dagens mångspråkiga skola. Artiklarna behandlar språk och identitet, modersmål och tvåspråkighet, kartläggning av nyanlända elevers kunskaper, tvåspråkig matematikundervisning samt sfi-utbildning med olika inriktning och för olika målgrupper.

Inledningsvis ger forskaren Constant Leung utifrån en brittisk skolkontext sin syn på vilken kompetens som krävs hos en andraspråkslärare. Därefter diskuterar forskarna Inger Lindberg och Kenneth Hyltenstam situationen för flerspråkiga elever i den svenska skolan och ger förslag till hur en språkutbildning som bättre svarar mot elevernas behov skulle kunna organiseras. I artiklarna som följer skriver forskare, lärarutbildare och lärare om olika aspekter av kunskapsfältet svenska som andraspråk.

Författarpresentation
Medverkande författare: Constant Leung, Inger Lindberg, Kenneth Hyltenstam, René León Rosales, Jarmo Lainio, Anniqa Sandell Ring, Arash Hassanpour, Eva Norén, Eva Lindqvist, Pernilla Lundenmark, Laila Guvå, Åse Wewel, Dan Landmark, Ingrid Wiklund, Gisela Håkansson, Anne Burns, Ann-Sofie Bjärkeblad, Annika Brogren, Lena Carlstedt, Elin Ingberg Sezayesh, Johanna Nordström, Ann-Louise Hedman, Petra Johansson och Anders Norberg.

Boken kan beställas direkt från förlaget.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Sundsvall Tidning den 28 maj skriver Liv Landell Major apropå språklärarnas (d.v.s. i andra språk än engelska) framtid i Sverige:

”Språklärare har blivit ett osäkert yrke med fallande status. Inför hösten har ynka två studenter sökt lärarutbildningen i franska för högstadiet, rapporterar SVT. Fyra har tyska medan fem studenter har spanska som förstahandsval. Situationen förklaras med att man kan fördjupa sig mer om man utbildar sig till gymnasie- i stället för högstadielärare. Att upplägget är olyckligt verkar alla berörda överens om, liksom att förändring behövs. Svårare blir att vända det allmänt minskande intresset för andra traditionella världsspråk än engelska.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Är det inte sorgligt att man aldrig inbjuds att diskutera utformningen av sådana här annonser? Då finge man åtminstone reda på vilken plusvärde ett engelskt ord antas ha i reklamsammanhang!

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)