Direktlänk till inlägg 17 juli 2013

Svar till Mikael Parkvall

(Lingvistbloggen publicerade den 13/7 ett inlägg av Mikael Parkvall. Detta var i sin tur en kommentar till ett tidigare inlägg av mig i denna nätdagbok.)


Mikael Parkvalls inlägg förtjänar en kommentar, som tyvärr inte blir kortfattad.  Inledningsvis vill jag bara påpeka att jag uppskattar hans erkännsamma omdöme att ”en del av argumenten är vettiga”  i mitt inlägg i nätdagboken.


I.


Jag förstår dock inte hans påstående om att ” De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca…” skulle vara ett ”medgivande” från min sida.


Det relevanta stycket i mitt inlägg lyder:


” Redan idag fungerar det engelska språket som en kassako för engelskspråkiga länder. Tidigare har det sagts att det engelska språket är Storbritanniens näst viktigaste inkomstkälla efter nordsjöoljan; den senare kommer dock att sina. De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca; exempelvis föredrar utländska studenter att studera den ’äkta varan’ vid universitet i USA, Storbritannien och Australien framför  sekunda kurser på engelska utanför det anglosaxiska språkområdet.”


Detta argument har jag och andra medlemmar i Språkförsvaret använt sedan länge. Varför? Det är nämligen också riktat mot dem som tror att engelskans frammarsch helt och hållet är en spontan process, ja, t.o.m beror på egenskaper hos själva språket, och inte inser att det finns aktörer, som medvetet understödjer och driver på utvecklingen.


”Det ligger i USA:s allmänna intresse att uppmuntra utvecklingen av en värld, i vilken de förkastningssprickor  som åtskiljer nationer överbryggas av gemensamma intressen. Och det är i USA:s ekonomiska och politiska intressen att garantera att om världen rör sig mot ett gemensamt språk, må det bli engelska; att om världen rör sig mot gemensamma telekommunikationer, säkerhet och kvalitetsstandarder, må dessa vara amerikanska; att om världen sammanlänkas genom television, radio och musik, må programmeringen vara amerikansk; och om gemensamma värderingar utvecklas, må dessa vara värderingar som amerikaner kan känna sig väl tillfreds med  (David Rothkopf, “In Praise of Cultural Imperialism”, Foreign Policy, Number 107, Summer 1997, pp. 38 -53)”. (Min översättning) (1)


Artikeln har visserligen 16 år på nacken, men säger en hel del om det tänkande som styr stormakters språkpolitik. Alla stormakter, det må vara Frankrike, Storbritannien, USA, Tyskland eller Kina, försöker slå mynt av sina egna huvudspråk, dels på grund av det ekonomiska utbytet  men dels också på grund av det politiska och kulturella inflytandet det ger. Samtliga de nämnda staterna har egna språkinstitut, som har till uppgift att sprida landets kultur och respektive språk. Det har naturligtvis också mindre stater, som exempelvis Sverige, men de tävlar inte i samma division helt enkelt. I USA:s fall sker verksamheten via stiftelser, som samarbetar med den amerikanska regeringen, medan det i de övriga fallen sker i statlig regi. Det senaste tillskottet var Konfucius-institutet, som redan för några år sedan hade samma budget som Goethe-institutet.


Inför detta svar försökte jag hitta statistik på nätet över den amerikanska kulturexporten, som ju är språkberoende. Jag hittade bara statistik   från 1992 (d.v.s. efter satellit-tv:s genombrott men före internets genombrott).  Den visade att den engelska språkmarknaden redan då var nästan lika mycket värd som den tyska, japanska och franska tillsammans. I en artikel från Washington Post 1998 sägs det att värdet av den amerikanska kulturexporten överstiger värdet på exporten av fabriksvaror eller jordbruksprodukter. Däremot hittade jag färsk statistik från Kina , som visar att Kinas kulturexport uppgick till 21,73 miljarder dollar 2012, en ökning med 16,3 procent jämfört med föregående år. Men den kinesiska kulturexporten är förmodligen bara en bråkdel av USA:s.


När Namibia förmåddes att anta engelska som officiellt språk 1990, trots att engelska fungerade som modersmål för endast 0,8 procent av namibierna, var detta ett resultat av vissa aktörers insatser.  Redan 1981 hade det utarbetats ett FN-dokument, som föreslog att engelska skulle bli officiellt språk i Namibia. Texten hade skrivits av tre forskare, en amerikan, en anställd hos British Council och en indier. Texten skrevs efter en internationell konferens med mycket stark amerikansk och brittisk representation (2).  Tanzania är en av de få afrikanska stater, som använder ett inhemskt språk, kiswahili, som undervisningsspråk i grundskolan, och även hade planer på att använda det på gymnasienivå och t.o.m på universitetsnivå. En kommission föreslog 1982 att kiswahili skulle börja användas på gymnasienivå och fr.o.m 1991 på universitetsnivå. Men förslaget omsattes aldrig i praktiken. Det stoppades av presidenten, Julius Nyerere, med stöd av British Council. Ett av skälen var att engelskspråkig kurslitteratur, som används utomlands, naturligtvis var en viktig inkomstkälla för brittiska förlag (3).


Det finns andra exempel på språkliga påtryckningar eller medvetna åtgärder. Efter den 11-september utövade den amerikanska regeringen påtryckningar på den saudiska regeringen att den skulle införa mer naturvetenskap, matematik – och engelska – i kursplanerna i undervisningssystemet. Saudier var ju överrepresenterade bland flygplanskaparna. Den som träffat svenska elever som tror att vi har ett jurysystem i Sverige förstår poängen. Efter den amerikanska invasionen av Irak skickade USA, eventuellt via någon stiftelse som Ford Foundation, lärare i engelska till Irak, men det är tvivelaktigt om de amerikanska trupperna kunde garantera dessa lärares säkerhet särskilt länge.


Mikael skriver också:”... vilket man väl får anta skulle gälla även ett eventuellt framtida Sverige där befolkningen talar engelska brytningsfritt (just brytningen tror dock Per-Åke skulle finns kvar inom överskådlig framtid). Därmed har man ju på sätt och vis gett förespråkarna rätt i den fråga som står högst upp på deras dagordning, alltså att vi kunde göra kulor på att bli anglofoner.”


Det är inte alls säkert att Sverige skulle göra ”några kulor” på en övergång till engelska. För det första skulle Sverige inte ha någon konkurrensfördel gentemot länder, som har varit engelskspråkiga sedan länge. För det andra skulle Sverige enbart ha en konkurrensfördel gentemot länder, som ännu inte har gått över till engelska. Det är som med devalveringar. När Sverige devalverade på 70-talet, följde oftast Finland efter, och svensk skogindustris konkurrensfördel gentemot Finland var lika med noll igen. Dessutom är det föga troligt att länder, som representerar andra stora språk som Kina, Spanien/Latinamerika, Frankrike, Portugal/Brasilien , arabstaterna, Indonesien etcetera, skulle vilja överge sina huvudspråk inom överskådlig framtid. Jag tror inte ens Indien, där engelskan har status som officiellt språk, skulle vilja göra sig av med de stora inhemska språken, med hindi i spetsen. Dessutom stärks vissa språk som modersmål på grund av den demografiska utvecklingen.  För det tredje finns det en hierarki bland ”engelskorna”; överst återfinns amerikansk och brittisk engelska, nederst jamaicansk. Vissa varieteter som singlish (singaporeansk engelska) platsar inte ens. Sverige skulle troligtvis inte hamna på tio-i-topplistan. Slutligen kan man ”göra kulor” på engelska, även om omgivningen inte övergår till engelska. Svenska låtskrivare var till exempel överrepresenterade bland låtskrivarna i samband med Eurovisionens schlagertävling liksom idag i USA:s musikindustri.  Detta är förmodligen ett konjunkturbetonat fenomen liksom det svenska tennisundret. Det är inte alls säkert att det har något att göra med svenska låtskrivares eventuella exceptionella kunskaper i engelska.


II.


Mikael ifrågasätter också mitt påstående att det finns ”ytterst få historiska exempel på att folkgrupper kollektivt och frivilligt har bytt språk”. Jag gav ett exempel, nämligen den lilla folkgruppen yaaku i Kenya, som efter diskussioner på ett möte på 30-talet, kom överens om att överge språket till förmån för massajspråket. Men beslutet visade sig inte vara irreversibelt.  Jag känner till ett annat påstått exempel.  Någon gång på 70-talet skrev tidskriften Kina idag att lifolket frivilligt skulle ha beslutat att övergå från hlai till mandarin. Men denna uppgift var uppenbarligen en propagandabluff, eftersom språket fortfarande uppges ha 750 000 talare.


Med ”kollektivt och frivilligt” menar jag att en folkgrupp kollektivt har diskuterat och beslutat att byta språk utan yttre påtryckningar. Fallet yakuu uppfyller detta kriterium. Jag utesluter inte att det kan finnas flera exempel.  Jag anser att detta är viktig fråga, eftersom jag nämligen föreställer mig att de som föreslår att svenskarna ska byta språk till engelska har någon slags idé om att detta ska ske på demokratisk väg, genom en övertalningskampanj, folkomröstning eller dylikt.


När man diskuterar denna fråga, måste man utgå från konkreta fall, annars blir det bara en diskussion om definitioner, som inte leder någonvart. Dessutom kan man aldrig bortse från förhistorien, vad som har lett till den uppkomna situationen. När det gäller den amerikanska kontinenten och Australien är det fullständigt uppenbart att den europeiska kolonisationen ledde till en omfattande språkdöd, eller att antalet talare av olika språk kraftigt reducerades. Ursprungsinvånarna decimerades genom krig, smittsamma sjukdomar, deportationer och fördrivning från sina ursprungliga bosättningsområden. Om de föstes ihop på reservat, förhindrades de att utveckla sina språk till skriftspråk och utsattes för tvångsassimilation. Det är först från och med 1960-talet, speciellt under 1990-talet, som denna situation successivt har förändrats.


Observera att jag aldrig förnekat att språkbyten kan ske frivilligt på individnivå. Det gäller speciellt immigranter, som oftast inte flyttar till ett annat land för att de explicit vill bevara sina språk utan i stället av ekonomiska och politiska skäl. I de flesta fall kommer redan deras barn vara tvåspråkiga och i den tredje generationen är normalt språkbytet fullbordat. Det enkla skälet är att man inte väljer partner i första hand efter språktillhörighet.  Man kan inte slå sig fram i det nya landet på basis av det ”gamla” språket; man konkurrerar med dem som redan talar majoritetsspråket.


Mikael skriver också:


”Även om det finns få exempel på att hela folkgrupper eller nationer unisont bestämt sig för att explicit byta språk, så finns det ju massor av exempel på länder som propagerat så hårt för ett visst språk att befolkningen till slut inte kan undgå att fatta vinken, och med tiden uppför sig precis som makten önskar. Singapore – i detta nu inne i språkbyte till engelska — är ett exempel som just nu dyker upp i mitt huvud, men det finns förstås åtskilliga fler.”


Jag anser att exemplet Singapore är missvisande av flera skäl. För det första har Singapore haft en auktoritär regim alltsedan självständigheten. Så här skriver Wikipedia:


”Singapores politik har, sedan landet blev självständigt 1965, dominerats av People's Action Party (PAP). Utländska politiska analytiker och flera oppositionspartier, däribland Workers' Party of Singapore och Singapore Democratic Party (SDP), har hävdat att Singapore är en de facto enpartistat. Många betraktar statsskicket i Singapore som mer auktoritärt än sant demokratiskt. Reportrar utan gränser rankade, i sitt tryckfrihetsindex 2005, Singapore som 140:e av 167 länder. Det har också hävdats att PAP använder censur, gerrymandering av valmyndigheten och stämningar av oppositionen (för förtal) för att hindra deras framgång. Flera tidigare och nuvarande medlemmar av oppositionen, däribland Francis Seow, J.B Jeyaretnam och Chee Soon Juan, ser Singapores rättsväsen som vänligt sinnat till regeringen och PAP, på grund av avsaknad av maktfördelning.”


Dessutom har Singapore belagt första eller andraplatsen i världsligan (uppgifterna varierar) vad gäller avrättningar per capita. Just det auktoritära styret innebär att man måste ifrågasätta i vilken utsträckning språkpolitiken har utformats i en demokratisk process och om det inte i stället varit fråga om en långt gången social ingenjörskonst över befolkningens huvuden, som får all svensk ingenjörskonst att framstå som en mild västanfläkt.


För det andra har inte språkplaneringen i Singapore som mål att ersätta de inhemska språken med engelska, inte om man skall tro detta dokument, ”Language planning and policy in Singapore”. Det går naturligtvis inte att utesluta att regeringen i Singapore har en dold agenda och Mikael kanske sitter inne med information som jag saknar.


Singapore tillämpar en tvåspråkighetspolicy (The Bilingual Policy), vars syfte är att medborgarna skall behärska såväl engelska som ett av de etniska modersmålen, standardkinesiska/mandarin, malajiska och tamil. Den etniska sammansättningen i Singapore består enligt samma källa av 76,8 procent kineser, 13,9 procent malajer och 7,9 procent indier, huvudsakligen tamiler. Ett problem är att de flesta kineser ursprungligen härstammar från Sydkina och talar varieteter som kan ligga långt från mandarin.  Enligt annan statistik har 49,9 procent kinesiska som modersmål, 32,3 procent engelska, 12,2 malajiska och 3,3 tamil.


Engelska språket har en prioriterad ställning och fungerar som nationens gemensamma språk. Det används av regeringen, företagen och som första undervisningsspråk i skolväsendet, samtidigt som det är obligatoriskt att studera sitt etniska modersmål som andra språk. Myndigheterna använder genomgående engelska och dokument skrivna på kinesiska, malajiska och tamil måste översättas till engelska innan de kan publiceras. Singapores konstitution och alla lagar är skrivna på engelska. Den som vill använda sitt etniska modersmål i en singaporeansk domstol måste anlita tolk.


Engelskans gynnade ställning har också lett till att engelskan har stärkt sin ställning som modersmål (se ovan). På köpet har det utvecklats ett kreolspråk, Singlish, framför allt påverkat av de kinesiska varieteterna, och som knappast kan påstås fungera som en konkurrensfördel gentemot omvärlden.


Jag betvivlar alltså starkt att den singaporeanska regeringen har som yttersta mål att göra Singapores befolkning enspråkigt engelsk. Det skulle innebära att regeringen ansåg det vara eftersträvansvärt att göra sig av med viktigt språkligt kapital.


Den kinesiskspråkiga majoriten utgör en viktig länk till Kina, som inom kort kommer att passera USA i fråga om andelen av världens BNP. Den malajiska minoriteten utgör en viktig brygga till Indonesisen och Malaysia, som tillsammans har minst 270 miljoner invånare. Den tamilska minoriteten bildar en länk till Sydindien. Indien kommer för övrigt gå om Kina befolkningsmässigt och det är inte helt uteslutet att Indiens BNP en gång kommer att överträffa Kinas med några decenniers fördröjning. 


I ”Language planning and policy in Singapore” heter det också:


”Diskussionerna om policyn i Singapore har i stort sett förbisett det faktum att språkmarknaden består av genomträngliga gränser och att värdet på varje språks lingvistiska kapital ändras i takt med att inre och yttre faktorer samverkar. (Min översättning) (4)


Det är inte säkert att den singaporeanska regeringen har förutsett i vilken utsträckning Ostasiens andel av världens BNP kommer att öka - enligt en prognos från The Economist från 28 procent till 48 procent fram till 2050 - och vilka språkliga konsekvenser det har.


Per-Åke Lindblom


1) ”It is in the general interest of the United States to encourage the development of a world in which the fault lines separating nations are bridged by shared interests. And it is in the economic and political interests of the United States to ensure that if the world is moving toward a common language, it be English; that if the world is moving toward common telecommunications, safety, and quality standards, they be American; that if the world is becoming linked by television, radio, and music, the programming be American; and that if common values are being developed, they be values with which Americans are comfortable (David Rothkopf, "In Praise of Cultural Imperialism“, Foreign Policy, Number 107, Summer 1997, pp. 38 -53)”.

2)  Den som vill läsa en mer detaljerad redogörelse rekommenderas att läsa Birgit Brock-Utnes ”Whose Education For All?”, Africana Books,  sid. 186 – 209 – ISBN 89-91479-09-X.

3)  ”Whose Education For All?”, Africana Books,  sid. 173 – 184 – ISBN 89-91479-09-X.

4)  ”Policy discourse in Singapore has largely overlooked the fact that the linguistic market consists of permeable boundaries and the value of linguistic capital for each language changes as internal and external factors interact together.”


 (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


 
 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

21 juli 2013 22:32

(Detta inlägg har också lagts ut på Lingvistbloggen - http://lingvistbloggen.ling.su.se/?p=2393, där det just nu finns 16 kommentarer till Mikael Parkvalls inlägg "Den undflyende fria viljan".)

Östen Dahl tycker inte att jag diskuterar Mikaels påstående att "begreppet ’frivillighet’ är lite svårhanterligt i sammanhanget". Jag anser att Östen har fel, eftersom jag diskuterar frågeställningen utifrån konkreta fall – i det första inlägget fallet Singapore.

Man måste komma ihåg att de som förordar att svenskarna borde överge svenskan till förmån för engelskan, det må vara Marian Radetzki, Joakim Jardenberg och Fredrik Wass (de båda senare omnämnda i mitt första inlägg http://sprakforsvaret.bloggagratis.se/2013/07/02/9987376-ett-sprakbyte-ar-varken-onskvart-eller-realistiskt/ ), försöker övertyga läsarna om att Sverige borde genomföra ett kollektivt och frivilligt språkbyte. Detta kan bara ske genom ett riksdagsbeslut eller genom en folkomröstning. Jag har svårt att se något annat sätt.

Mikael har slängt ut ytterliga några kort på bordet, men även de är lankor liksom Singapore. Dominica och S:t Lucia har fattat beslut om att engelska som officiellt språk och Rwanda har beslutat att ersätta franska som första undervisningsspråk med engelska.
I inget fall kan Mikael redovisa något officiellt dokument, någon program- eller avsiktsförklaring, i vilket det framgår att respektive regering avser att fasa ut de inhemska språken och förpassa dem till historiens sophög. Han laborerar uppenbarligen med antagandet att engelskan i dessa fall kommer att expandera på de inhemska språkens bekostnad. Han kan ha rätt i detta antagande, men han kan också ha fel. Men det är fortfarande att antagande, som saknar bevisvärde. I dagsläget är det alltför lättvindigt att underskatta motkrafterna, speciellt som t.o.m många lingvister numera engagerar sig i hotade språks överlevnad – se bl.a denna artikel http://www.lingfil.uu.se/digitalAssets/53/53232_Etikseminarium_Huss_Csato.pdf av Leena Huss och Éva Á. Csató. När en folkspillra som yaaku i Kenya kan komma på idén att kontakta lingvister för att få hjälp att revitalisera deras språk, så tror jag att många andra folkgrupper kan komma på samma idé. Under min tid som svensklärare använde jag en lärobok i svenska, i vilken det hävdades att korniskan (i Cornwall) dog ut i slutet på 1700-talet. Detta är inte längre sant. Idag har 557 personer korniskan https://en.wikipedia.org/wiki/Cornish_language som huvudspråk (”main language”), vilket rimligen måste betyda att det används i hemmet; totalt finns det 3500 talare av språket. I folkräkningen 2011 http://www.cornwall24.net/2013/07/recognition-of-the-cornish-people-an-open-letter-to-mps/ uppgav 73 200 människor en kornisk identitet.

Det första initiativet till att revitalisera korniskan togs redan 1904, men det är först under de senaste decennierna som rörelsen har skjutit fart:

“A process of unification was set about which resulted in the creation of the public-body Cornish Language Partnership in 2005 and agreement on a Standard Written Form in 2008.[20][21] In 2010 UNESCO altered its classification of Cornish, recognising that its previous label of 'extinct' was no longer accurate.[6] This was seen by Cornish speakers as a milestone, turning the language from a state of undergoing revival, to being revived.

The modern-day Cornish language is a successfully revived language with a number of speakers that is slowly increasing, and is becoming more visible in Cornwall as local government and business are encouraged to make use of the language as part of revitalisation efforts.” (Se Wikipedia https://en.wikipedia.org/wiki/Cornish_language)(1)

Givetvis är det lokala språkentusiaster som har varit drivande i denna process.

Rwanda har tre officiella språk, franska, kinyarwanda och engelska. Även swahili används i Rwanda. Beslutet att ersätta franska som första undervisningsspråk med engelska ser jag som en hämndaktion från tutsiregeringens sida mot Frankrike för att den franska regeringen hade stött den huturegering, som hade organiserat folkmordet på fr.a tutsi i Rwanda. Rwandas Patriotiska Front (RPF), som störtade huturegeringen i mitten av 90-talet, hade dessutom haft sina baser i Uganda. När Paul Kagame, Rwandas president, besökte Sverige för något år sedan, visade SVT också reportage om språksituationen i Rwanda. Ingenstans framkom det att regeringen hade för avsikt att försöka eliminera de inhemska språken.

Kinyarwanda är inget litet språk, eftersom det talas av runt tolv miljoner människor. Enligt min uppfattning borde regeringen i Rwanda i stället beslutat att införa kinyarwanda som första undervisningsvisningsspråk och behandlat kolonialspråken som främmande språk. Många afrikanska språkvetare hävdar att det är en avgörande förutsättning för att kunna höja bildnings- och kunskapsnivån i staterna söder om Sahara att undervisningen i första hand sker på de inhemska språken, särskilt i grundskola och gymnasium.

I mitt första svar till Mikael skrev jag:

”Dessutom kan man aldrig bortse från förhistorien, vad som har lett till den uppkomna situationen.”

Både Dominica och S:t Lucia är exempel på detta. Innan den spanska ”upptäckten” av Västindien beboddes dessa öar av indianfolk som arawaker och kariber. Dessa folk försvann eller decimerades kraftigt på grund av krig och fr.a sjukdomar. Detta var det första språkbytet. På Dominica lever dock fortfarande 3000 kariber, eller 2,9 procent av befolkningen (d.v.s. en större befolkningsandel än samernas i Sverige), i ett reservat http://en.wikipedia.org/wiki/Carib_Territory på 15 kvadratkilometer. Det betyder att Dominica lika lite som S:t Lucia inte har någon etnisk homogen befolkning. Karibättlingar lever också på Amerikanska Jungfruöarna, St. Kitts & Nevis, Antigua & Barbuda, Guadeloupe, Martinique, S:t Lucia (2 procent), Grenada, Trinidad, Aruba liksom på St. Vincent. Kariberna försöker återuppliva sin kultur. Om det även innefattar språket, är oklart. Det andra språkbytet skedde då afrikanska slavar forslades över till Dominica och S:t Lucia. Slavägarnas taktik var alltid att splittra upp de afrikanska slavarna för att förhindra att de bildade sammanhållna etniska grupper. Slavarna var tvungna att lära sig slavägarnas språk för att kunna kommunicera med varandra; ur detta pidginspråk uppstod så småningom ett kreolspråk. Den stora majoriteten av befolkningen är ättlingar till dessa slavar. Som inhemska språk anger Wikipedia franska (?) och antillisk kreol, som är baserad på franskan. Detta berodde på att Frankrike övertog ön från Spanien och innehade den till 1763, då den överlämnades till Storbritannien. Hur många som talar engelska, franska eller antillisk kreol framgår inte av engelska Wikipedia. S:t Lucia blev brittiskt först 1814; ön har en större befolkning än Dominica, men en mindre andel av afrokaribisk utsprung. Engelska har förmodligen fungerat som administrativt språk på Dominica i 250 år och i nästan 200 år på S:t Lucia. Ändå har ett kreolspråk baserat på franska överlevt på de båda öarna fram till dags dato. Ett tredje språkbyte har alltså inte inträffat ännu och det är för tidigt att skriva ut dödsattesten.

Mikael skriver att han ” har fått intrycket av att Namibia gärna skulle se att alla dess invånare talade engelska som modersmål.” ”Namibia” – vad då? Namibias regering, Namibias folk, alla namibier han har träffat? Mikael måsta ha slarvat iväg den formuleringen.

Jag passar t.v på frågan om singlish är ett kreolspråk eller inte; det är egentligen inte mitt bord och diskussionen riskerar att utvecklas längs ett stickspår.

1) En likriktningsprocess igångsattes, vilken resulterade i det officiella Cornish Language Partnership 2005 och en överenskommelse om ett standardiserat skriftspråk 2008. 2010 ändrade UNESCO sin klassifikation av korniskan, varvid det erkändes att den tidigare beteckningen ’utdöd’ inte längre var korrekt. Detta sågs av kornisktalarna som en milstolpe, som förvandlade språket från ett som höll på att återupplivas till ett som hade återupplivats.
Dagens moderna korniska språk är ett språk, som framgångsrikt har revitaliserats, samtidigt som antalet talare sakta ökar och blir mer synligt i Cornwall, eftersom det lokala styret och företagen uppmuntras att använda språket som en del av revitaliseringsprocessen.”

 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

23 juli 2013 11:45

Ta bort ettan och parentesen i slutet av länken https://en.wikipedia.org/wiki/Cornish_language)(1), så hamnar man på sidan. Det går inte att redigera kommentarer i efterhand.

 
Ingen bild

Bengt

23 juli 2013 13:47

Först ett tack till Per-Åke för hans noggranna och upplysande argumentation. När jag såg förslaget om språkbyte till engelska, trodde jag det var en förtida rötmånadshistoria. Men tydligen är det allvarligt menat. Inget folk med ett eget väletablerat skriftspråk har någonsin kollektivt beslutat att överge detta och i stället "införa" ett främmande språk. Per-Åkes exempel handlar dels om fördrivna eller utplånade folk, offer för totalitära regimer med överväldigande militär överlägsenhet, och dels om artificiella, koloniala statsbildningar. Tror man att man kan byta ut svenskan mot engelska som svenskarnas språk utan storskaliga tvångsåtgärder och hård närgången övervakning, ja då lever man i drömmarnas värld (i bästa fall). I språket ligger ju en stor del av vår identitet, och på modersmålet finns vår litteratur och historia, visor och barnramsor. Bara tanken att svenskarna så småningom skulle prata engelska utan "accent" är ju absurd. En engelsk dam, som gifte sig med en svensk och flyttade till Sverige som vuxen berättade, att hon kom i samspråk med några amerikanska turister. Efter en stund berömde de henne artigt för hennes goda engelska och undrade var hennes "accent" kom från.
Jag slutar här, även om det finns flera andra aspekter på ämnet. Återigen tror jag det är viktigt att besvara de här engelskkampanjerna, för det klär av deras representanter deras luftiga, svepande påståenden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 28 mars 08:00

Universitetsläraren rapporterar:   ”En utgångspunkt för den norska regeringens handlingsplan är att mer undervisning sker på engelska och att det i vetenskapliga publikationer har skett en kraftig nedgång av det norska språket i förhållande...

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 27 mars 08:00

Som många noterat har service på restauranger i Sverige förändrats de senaste 10 åren. I de större städerna stöter man ofta på personal som knappt kan svenska utan bara engelska. De verkar intalade att alla svenskar gärna pratar engelska.   När...

Av Nätverket Språkförsvaret - Tisdag 26 mars 12:00

Stefan Lindgren skriver på Facebook:   ”Läs Cronemans krönika i DN från 16/3. Jag håller helt med honom, även om han är 30 år sen med dessa insikter.   Och har man väl sagt A måste man säga B. Det är sjukt att svenska högskolelärare ska...

Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 25 mars 13:00

I artikeln ”Den nordiska språkgemenskapens kris” skriver Samuel Larsson inledningsvis:   ”Den eviga frågan om hur väl danskar och svenskar förstår varandras språk har blivit aktuell igen. Frågan är ju lika gammal som Öresund o...

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 24 mars 08:00

Söndagens svenskspråkiga sång   Kjell Höglund - Mina vingar   Söndagens svenskspråkiga dikt   Tanken   Tanke, se, hur fågeln svingar under molnet lätt och fri; även du har dina vingar och din rymd att flyga i.   Klaga ej, att du v...

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3
4
5 6 7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Juli 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards