I en artikel, ”Domänförlust som språkideologisk representation. Språkvårdens diskurser om engelska i Sverige” (Nordand nr 2/2012) skriver Linus Salö:

”Det måste påpekas att debatten svenska–engelska har förts också utanför språkvårdens fält. Det har sålunda uppstått ett slags polaritet mellan ytterlighetspositioner, vars diskurser haft effekter också inom språkvårdsfältet, då de markerat debattens yttersta gränser. En sådan har utgjorts av nationalekonomen Radetzki, som fått överraskande mycket utrymme i pressen med sitt budskap om att avskaffa svenskan.

Som antagonist i det avseendet kan nämnas nätverket Språkförsvaret, som lobbar ihärdigt för att svenskan på närapå alla nivåer behöver försvaras från engelskans globala utbredning (se Lindblom & Rubensson 2011, särsk. s. 28–42). Gentemot dessa positioner har språkvårdens problemformulering framstått som en rimlig mellanväg, och följaktligen har nya kedjor av traditionsbärare bidragit till att sprida och därmed legitimera begreppet domänförlust också efter Språkvårds sista nummer (t.ex. Melander 2007; Salö 2010; Stålhammar 2010). Det har bidragit till att ge begreppen domän och diglossi en framskjuten roll i diskussionen. ”

Marian Radetzki och Språkförsvaret framställs här som varandras extremer. Men var det verkligen en extrem ståndpunkt från Språkförsvarets sida att kämpa för att Sverige skulle anta en språklag, vilket en enhällig riksdag gjorde 2009? Var det verkligen extremt att kräva att regeringen skulle använda svenskspråkiga e-postadresser? På vad sätt var det extremt att kritisera beteckningar som ”East Sweden” och ”Umeå Christmas Market”, vilket också nästan 90 procent av deltagarna i lokala webbomröstningar gjorde? Och vad konkret innebär en ”rimlig mellanväg” mellan Radetzki och Språkförsvaret?

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)