Två forskare, Mari Bacquin och Robert Zola Christensen, vid Lunds universitet genomförde kring årsskiftet 2012 – 2013 en undersökning i Köpenhamn och Malmö avseende danska och svenska ungdomars förståelse av respektive grannspråk. 446 gymnasieelever deltog i undersökningen. Undersökningsresultatet har publicerats i artikeln ”Dansk og svensk – Fra nabosprog til fremmedsprog”. Rapporten avhandlades på ett seminarium i Lund den 15 november.

Undersökning är kvantitativ och självrapporterande. Eleverna, som inte informerades om det uttryckliga syftet med undersökningen, ombads att fylla i ett elektroniskt frågeformulär. Utifrån undersökningsresultatet ifrågasätter de båda forskarna om danska och svenska fortfarande ska betraktas som grannspråk och ställer frågan om de inte i stället borde behandlas som främmande språk.

Det finns ett grundläggande problem med undersökningar, som bygger på de utfrågades  uppskattningar av egna kunskaper.  Uppskattningarna behöver inte ha något starkt samband med verkligheten. Detta framgår t.o.m av forskarnas kommentar.  Exempelvis ansåg 59 procent av de danska ungdomarna att svenskarna förstod danska bra eller mycket bra.  De båda forskarna skriver:

”Detta synes at være en relativt højt estimert sprogforståelse, og resultatet konvergerer på ingen måde med , hvordan svenskerne selv rapporterar, at de begriber dansk.”

Majoriteten av de svenska ungdomarna, 92 procent, svarade nämligen att danska var svårt eller mycket svårt. Endast en procent svarade att det var mycket lätt, och de resterande fördelade sig mellan 4 procent för mitt emellan och 3 procent för lätt.

Denna diskrepans mellan självuppskattning och verklighet är inte alls märklig. När jag 2007 genomförde ett jämförande clozetest (1) i bokmål, danska, engelska och nynorska i två klasser på Brännkyrka gymnasium i Stockholm, ställde jag efter testet frågan vilken språkversion som de tyckte var lättast.  46,2 procent av eleverna ansåg att bokmål var lättast, 28,9 procent nynorska, engelska 19,2 procent och danska 5,8 procent. När det gäller resultatet, stämde denna självuppskattning bara vad gällde bokmålet.  Den genomsnittliga läsförståelsen i fråga om bokmål var 41,1 procent, danska kom på andra plats med 28,5 procent, nynorska på tredje med 26,4 procent och engelska sist med 19,8 procent.  Eleverna hade alltså övervärderat sina kunskaper i engelska och undervärderat sin förståelse av danskan. Det bästa enskilda elevresultatet i bokmål var 68,8 procent, i danska 45,8 procent, i nynorska 58 procent och i engelska 45,8 procent. Som jämförelse kan nämnas att den ena klassen hade i genomsnitt 71,1 procent på ett clozetest i svenska och den andra 75,3 procent året tidigare. Genomsnittet för elever med två svenskspråkiga föräldrar ligger annars på drygt 80 procent. I dessa båda klasser fanns ett relativt stort inslag av invandrarelever.

Det är väl känt att den ömsesidiga språkförståelsen mellan danskar, norrmän och svenskar, särskilt mellan svenskar och danskar, har försämrats de senaste decennierna.  Frågan är bara med hur mycket och hur detta ska mätas.  I undersökningen anger 42 procent av de svenska ungdomarna att de i huvudsak talar engelska med danskar i Danmark, medan 35 procent talar svenska.  Bara 13 procent av de danska ungdomarna slår över i engelska, när de befinner sig i Sverige.

Givetvis spelar de danska och svenska ungdomarnas kunskaper i engelska, ”som de fleste unge behersker bedre end nogen generationer før dem”, som artikelförfattarna uttrycker det, en stor roll vid val av språk. Det gäller speciellt om ungdomarna har begränsad erfarenhet av svenskt respektive dansk talspråk. Men ju längre en svensk ungdom vistas i Danmark och en dansk i Sverige, desto troligare är det att de kommer att övergå till att tala sitt modersmål, visserligen anpassat till grannspråket. Dessutom måste man fråga sig vilket utbyte man i långa loppet egentligen har av varandra om man inte använder sig av sitt bästa språk, d.v.s modersmålet.

Den nordiska språkgemenskapen bygger på det faktum att de tre skandinaviska språken och samhällsbärande språken, danska, norska och svenska är närbesläktade och sinsemellan förståeliga. Enligt en klassisk tumregel är 50 procent av orden i danska, norska och svenska lika, 25 procent nästan lika och bara 25 procent olika. En nordbo får alltså 75 procent av ordförrådet till skänks och behöver egentligen inte lära sig grannspråket som ett främmande språk. Med en liten ansträngning och praktik kan man utveckla sin receptiva kompetens, i första hand av skriftspråket. Skriftspråket fungerar i sin tur som inkörsport till respektive talspråk.

Det stora problemet är att grannspråksundervisningen inte tas på allvar av de nordiska regeringarna, trots utfästelser om motsatsen. I Delsings & Lundins undersökning 2005 framkom det att hälften av de danska och norska gymnasieeleverna hade fått någon grannspråksundervisningen och bara en fjärdedel av de svenska. Kursplanerna i modersmålsundervisningen måste stipulera att grannspråksundervisningen är ett obligatoriskt moment, lika viktigt som andragradsekvationer i matematikundervisningen på gymnasiet. Syftet har aldrig varit att eleverna skall lära sig skriva och tala ett grannspråk; däremot att förstå det och överkomma såväl fördomar som förutfattade meningar. Givetvis kan grannspråket också ges status som eget ämne, men det är ytterst tvivelaktigt om det kommer att sker någon rusning till detta ämne från elevernas sida. De kommer att välja ett stort främmande språk i stället. Det är för övrigt märkligt att artikelförfattarna inte nämner grannspråksundervisningens roll med ett ord.

Om man verkligen vill mäta danska och svenska ungdomars förståelse av varandras språk, bör man använda sig av läsförståelse-  och hörförståelsetester på svenska, danska och engelska (det senare för jämförelsens skull). Jag är helt säker på att de kommer att uppvisa de bästa resultaten på respektive läsförståelsetest i grannspråket. Det är också fullt möjligt att hörförståelsetester kommer att visa samma resultat. Självuppskattningar är däremot otillförlitliga. Felaktigheterna behöver inte ens ligga inom felmarginalen, som påpekats tidigare.

Min uppfattning är att artikelförfattarna ger uttryck för en defaitistisk hållning till den ömsesidiga språkförståelsen mellan danska och svenska ungdomar. Vad vinner man på att tala om danska och svenska som främmande språk i stället för grannspråk? Man kan fortfarande lära sig grannspråket genom enkel övning i motsats till engelska, som en nordbo måste lära sig från grunden.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knmuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Gunnar Lund

24 november 2013 05:30

Du skriver: "Enligt en klassisk tumregel är 50 procent av orden i danska, norska och svenska lika, 25 procent nästan lika och bara 25 procent olika."

Men hur är det om man begränsar sig till de mest frekventa orden, säg de 1 000 vanligaste eller 2 000. Om jag gissar att de svarar för 90 procent av allt som sägs på ett språk (rätta mig om jag har fel), kanske tumregeln måste justeras.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...

Hej!   På Sveriges Radios webbplats  står följande:   "Upptäckten är över 2000 år gamla och ovanligt välbevarade trots det vulkanutbrottet Vesuvius som lämnade staden i aska".   Men på dessa få ord finns flera grammatikfel och ett sakfel:...

Söndagens svenskspråkiga sång och dikt 2024-04-14   Söndagens svenskspråkiga sång   Sara Eng - Trollkarlen från Indialand    Söndagens svenskspråkiga dikt   Den norske viking som grundade Limerick säkert samma dag, samma timme fick...

      Och denna "verksamhet", som också förstör elevernas kunnskaper i samt känsla för att vilja använda det svenska språket, betalar samtliga svenska skattebetalare för via skatten (skolpengen).   Enligt den svenska språklagen från 2009 ...