Östen Dahl

21 december 2013 19:50

Finska borde väl också vara med i listan? (Jag frågar eftersom det är sällan som behovet av finska språkkunskaper uppmärksammas.)

Östen Dahl

21 december 2013 19:51

Förresten, vem har du tänkt att tala keltiska med? Och vilket språk då?

Gunnar Lund

21 december 2013 21:50

Hej Östen!

...i en oändlig rad av språk... inkluderar finskan. Som svensktalande turist på Island tilltalas man gärna av turistguiderna med vad de själva kallar skandinaviska. Skandinaviska är inget språk det heller, ändå förstår vi varandra.

Jag har till och med lyckats samtala på svenska med en kvinna, som inte kunde uttrycka sig på något annat språk än isländska. Det fungerade tack vare att vi båda talade extremt sakta. Den typen av samtal dög där och då, men inte för ett svenskt företag som söker affärsmässig framgång där.

Varför inte se till andemeningen i vad jag skrivit istället för att förlora sig i en detalj?

Östen Dahl

24 december 2013 21:07

Hej Gunnar!
Jo jag förstod att din språklista bara var exempel, men jag tänkte att jag kanske kunde provocera fram ett uttalande från någon i Språkförsvaret om behovet av att svenskar lär sig finska, för det tycker jag man aldrig ser, det handlar nästan alltid bara om tyska och eventuellt om kinesiska. Sen vet jag själv som bloggare att man hoppas att folk ska hålla med om eller åtminstone kommentera ens huvudpoäng, men istället tenderar de att hänga upp sig på någon detalj. Men om inläggets ämne har jag faktiskt skrivit i senaste numret av Språktidningen, man kan läsa det här:
http://spraktidningen.se/artiklar/2013/11/makten-gar-till-den-som-kan-spraket
Sen tycker jag man mycket väl kan säga att skandinaviska är ett språk, åtminstone i lika hög grad som samiska eller romani. Keltiska däremot är definitivt inte ett språk - försök tala iriska i Wales eller vice versa får du se.

Per-Åke Lindblom

25 december 2013 13:57

Östen,

Språkförsvarets andra ben är att vi förordar mångspråkighet, vilket naturligtvis också inkluderar finska. Dessutom har Språkförsvaret finlandssvenska medlemmar, som också behärskar finska, medlemmar ursprungligen finskspråkiga som behärskar svenska, och rikssvenska medlemmar, som i varierande utsträckning lärt sig finska.

Östen Dahl

27 december 2013 17:26

Per-Åke, det du säger är väl i och för sig positivt, men den intressanta frågan är om man anser att det är önskvärt att också personer utan finländsk bakgrund eller anknytning till Språkförsvaret lär sig finska, eller om man tycker att det finns så gott om människor i Finland som behärskar svenska eller engelska att det är onödigt. Exporten till Finland är för övrigt nästan exakt dubbelt så stor som den till Kina.

Per-Åke Lindblom

3 januari 2014 19:16

Östen,
rent allmänt är det naturligtvis önskvärt att ”också personer utan finländsk bakgrund eller anknytning till Språkförsvaret lär sig finska” liksom för övrigt många andra språk. Det är därför som Språkförsvaret i vårt utkast till språklag skrev:
”7 §
Undervisningsspråk inom grund- och gymnasieskolan
1. Det övergripande målet för språkundervisningen i grund- och gymnasieskolan i Sverige är att alla medborgare förutom svenska skall behärska minst två moderna språk. Ett nationellt minoritetsspråk eller ett hemspråk kan ersätta ett av dessa moderna språk.
2. Ett nationellt minoritetsspråk kan användas som första undervisningsspråk i såväl grund- som gymnasieskola.”
Det hör till saken att vi alltid har kritiserat inskränkningar av undervisningen i s.k småspråk (d.v.s. vissa högskolebyråkraters beteckning på alla främmande språk förutom engelska) på högskolenivå.
Dessutom bör man skilja på rättighetsaspekten och vilka språk som den enskilde bör lära sig. Du tar egentligen upp en ”böra”-fråga. Ett land bör prioritera undervisningen i de främmande språk, som anses vara nyttigast för landet, vilket beror på utrikespolitiska relationer, fr.a handelsrelationer. Sverige är som bekant extremt beroende av handel. Vår uppfattning är att en svensk medborgare bör behärska två främmande språk förutom sitt modersmål. Föreställningen att det räcker med engelska bör aktivt motarbetas och i stället bör mångspråkighet förordas. Vilka språk den enskilde utöver två stora främmande språk (varvid ett kan bytas ut – se ovan) bör lära sig, beror på omständigheterna. Det är tvivelaktigt om det är särskilt konstruktivt att peka ut enskilda språk. Jag har uppmuntrat mina barn att lära sig så många språk som möjligt, men de gör inte alltid som man säger.

Det är väl bra om svenskar, som är språkintresserade, eller flyttar ihop med en finskspråkig partner, eller till Finland, lär sig finska. Ofta är det tillfälligheter som avgör vilka främmande språk som man lär sig. Att jag blev intresserad av att lära mig spanska, berodde på att jag på 60-talet arbetade tillsammans med spanskspråkiga sjömän på svenska och norska båtar. Jag blev helt enkelt nyfiken på vad de pratade om. Jag kan tacka dem för att jag idag förstår spanska betydligt bättre än franska.

Du har naturligtvis helt rätt i att rikssvensk klarar sig mycket långt med svenska eller engelska i Finland. Detsamma gäller inte Kina. Den svenska handeln med Finland – och övriga Norden – är mycket stor och den kommer förmodligen att öka i absoluta tal även i framtiden. Däremot tror jag att Nordens relativa betydelse för svensk export kommer att minska i framtiden, eftersom tillväxtmarknaderna finns utanför Europa. De närmaste 10 -15 åren kommer länder som Kina, Indien, Brasilien, Mexiko, Indonesien, Korea, Turkiet och Nigeria m.fl att öka i ekonomiska betydelse – se bl.a denna prognos http://www.cebr.com/reports/cebr-world-economic-league-table/, som i huvudsak överensstämmer med andra prognoser.

Under alla förhållanden är det en mångspråkig hållning som ger spetsfördelar både på nationell, företags- och individnivå.