(Denna artikel har också skickats till Internetworld, men eftersom Internetworld överhuvudtaget inte har bekräftat mottagandet läggs den ut här.)

Internetworld publicerade den 14 juni en artikel, ”Tänk om engelska var Sveriges nästa språk?”, av Fredrik Wass. Redan i artikelns andra stycke blir det hur fel som helst. Han påstår nämligen att ”…det (d.v.s. svenska språket – min anm.) är ett av de språk som talas av minst antal människor i världen.”

Svenska talas som första och andra språk av närmare tio miljoner människor, vilket placerar språket på runt 90:e plats bland världen 6000 – 7000 språk. Man kan också se danska, norska och svenska som ett enda språk, eftersom de är sinsemellan förståeliga, och i så fall hamnar ”skandinaviska” på uppskattningsvis 60:e plats. Uppemot hälften av alla finskspråkiga i Finland förstår också svenska.

Dessutom har svenskan en lång skriftspråkstradition, vilket alltid stabiliserar ett språk, sedan 1200-talet, och ännu längre om runinskrifterna inkluderas. Språket är standardiserat och reglerat sedan 1800-talet. Svenskan är ett av de bäst beskrivna språken i världen och det finns ordböcker för nästan allt. I Sverige utges fler tidningar och tidskrifter och fler böcker på det egna språket per invånare än på de flesta av de andra 90 språken. Enligt Mikael Parkvall i ”Lagom finns bara i Sverige” finns det i hela världen 17 språk på vilka det trycks fler tidningar än svenska, 13 som det spelas in mer film på, 11 som har en större bokproduktion och lika många med större internetnärvaro.

Fredrik Wass citerar en viss Joakim Jardenberg, som skrev en artikel med rubriken ”Skippa svenskan” i maj 2010. Denne förespråkar en övergång till engelskan bl.a för att slippa ”det språkliga fängelse det utgör att tillhöra en minoritet på 10 miljoner människor”.

Det finns en hel del att säga om detta.

För det första gäller det engelskans ställning överhuvudtaget. Engelska är idag modersmål för cirka 380 miljoner människor; bara kinesiska och spanska är större. Däremot är engelska det största lingua francat i världen; omkring en fjärdedel av jordens befolkning kan i – mycket varierande utsträckning - använda sig av engelska. Men ett språks status följer makten. USA:s, idag den främsta bäraren av det engelska språket, relativa andel av världens BNP sjunker kontinuerligt, och det är bara en tidsfråga enligt alla seriösa prognosmakare innan USA:s BNP överflyglas av Kina. Enligt The Economists undersökningsgrupp i boken ”Megachange the World in 2050” kommer Nordamerikas och Västeuropas andel av världens köpkraftsviktade BNP att falla från 40 procent 2010 till 21 procent 2050, medan Ostasiens andel kommer att öka från 28 procent till 48 procent under samma tidsrymd. Kina ensamt kommer att stå för 20 procent. Det innebär att vi går emot en multipolär värld, vilket amerikanska National Intelligence Council (NIC) påpekade redan 2008. Denna utveckling får naturligtvis också språkliga konsekvenser.

För det andra förespråkar inte ens de amerikanska och brittiska regeringarna linjen att det räcker med att de egna medborgarna enbart behärskar engelska. Tvärtom är de mycket bekymrade över att en så liten andel av befolkningen behärskar främmande språk. Den australienska regeringen, som har insett var världens ekonomiska centrum kommer att ligga i framtiden, har iscensatt ett mycket ambitiöst program för studier av främmande språk, med tonvikt på ostasiatiska, i det australiensiska skolväsendet. Det finns också en EU-rapport från 2006, som visar att små och medelstora företag i Europa, som arbetar enligt föreställningen att det räcker med att använda engelska, förlorar stora summor på utblivna affärskontrakt. Man säljer nämligen bäst på köparens språk. Den som vill uppnå en spetsfördel måste lära sig flera främmande språk utöver engelska förutom sitt eget modersmål; det gäller på nationell, företags- och individuell nivå.

För det tredje finns det, såvitt jag vet, ytterst få historiska exempel på att folkgrupper kollektivt och frivilligt har bytt språk. Det finns ett fall från Kenya, nämligen yaaku. Dessa jägare och samlare beslöt på ett möte på 30-talet att överge sitt språk till förmån för massajspråket, men glädjande nog beslöt de för några år sedan sig för att försöka återuppliva språket. Det ligger så att säga i tiden. Språkbyte kan naturligtvis alltid ske på individnivå. Språkbyte sker annars under press, på grund av förbud och förföljelse av minoritetsspråk till ren mobbning från majoritetens sida, eller att en krympande skara av minoritetsspråkstalare helt enkelt ger upp och börjar använda sig av majoritetens språk. När föräldrarna inte längre förmedlar mor- och farföräldrarnas språk, och den sista mor- och farföräldern har dött, så har också språket dött.

För det fjärde: Även om alla svenskaröver en nattbörjade tala engelska, skulle svenskan ligga kvar som ett substrat och påverka uttal och satsmelodi, och kanske även ordförrådet. De olika engelska varieteterna är inte precis jämställda. Det är brittisk engelska, och i växande utsträckning amerikansk engelska, som har högst status bland dessa varieteter – inte jamaicansk engelska.

Redan idag fungerar det engelska språket som en kassako för engelskspråkiga länder. Tidigare har det sagts att det engelska språket är Storbritanniens näst viktigaste inkomstkälla efter nordsjöoljan; den senare kommer dock att sina. De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca; exempelvis föredrar utländska studenter att studera den ”äkta varan” vid universitet i USA, Storbritannien och Australien framför  sekunda kurser på engelska utanför det anglosaxiska språkområdet. Modersmålstalare av engelska har naturligtvis alltid en fördel framför andraspråkstalare vid internationella konferenser och debatter.

Slutligen skulle ett kollektivt övergivande av svenska språket leda till att snart tusen års litteratur, sånger och dikter kastades på historiens sophög och endast bleve förmål för ett begränsat antal språkforskares studier. Hur lockande vore det att läsa August Strindberg, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Astrid Lindgren och Tomas Tranströmer på engelska? Hur lockande vore det att lyssna på Carl Michael Bellman, Evert Taube, Cornelius Vreeswijk och Povel Ramel på engelska? Detta perspektiv kan inte locka andra än dem som saknar historiskt minne eller enbart läst datatidningar.

I sin artikel ömmar Jardenberg för sina barnbarns språkliga framtid. Det enklaste vore om Jardenberg med barn och barnbarn i så fall emigrerade till exempelvis USA. Men se upp: hamna inte i ett område, där spanskan står starkt! Det kan få menliga effekter för inlärningen av engelska.

Däremot tränger engelskan undan svenskan inom allt fler domäner i Sverige, men det är en annan historia, som inte behöver behandlas i detta sammanhang.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdag är knuten till nätverket Språkförsvaret)