I denna artikel från 2010 diskuterar Leena Huss och Éva Á. Csató den fortgående språkdöden och hur forskarna ska förhålla sig till denna:

”Sedan början av 1990-talet har det pågått en intensiv debatt om det ökande hotet mot världens språkliga mångfald. Enligt Michael Krauss vars uppmärksammade konferensföredrag 1991 och en påföljande artikel startade en debatt kring detta i tidskriften Language (1992), är cirka 90 procent av världens språk allvarligt hotade till sin existens om ingenting görs för att bryta trenden. Han undrar i sin artikel hur det kommer sig att många lingvister bara nöjt sig med att passivt iaktta hur största delen av deras forskningsobjekt håller på att försvinna.

Sedan dess har diskussionen om forskarnas eget ansvar i detta sammanhang tagits upp många gånger. Man har frågat sig hur vår gemensamma framtid kommer att påverkas av den pågående, massiva språkdöden och undrat om forskarna har ett särskilt ansvar i sammanhanget. Ska man som forskare hålla sig 'neutral' eller ingripa, när man ser att ett språk håller på att försvagas och så småningom tyna bort? Ska man samarbeta med språkets talare och försöka hejda språkdöden? Och om man gör det, vilken roll ska man då inta?”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)