I en artikel, ”Why proper English rules OK” i Financial Times berättar Simon Kuper om hur han på plats upplevde vilket övertag som modersmålstalare har över utlänningar som försöker rådbråka engelskan på samma spelplan. Artikeln är visserligen snart fyra år gammal, men inte särskilt mycket har förändrats under denna tid. Kuper skriver inledningsvis:

”Naturligtvis är inte engelska modersmåltalare intelligentare än utlänningar. Men i globishvärlden låter de som det.

'Att födas som engelsman,' påstås Cecil Rhodes ha sagt, 'är som att vinna första pris i livets lotteri.' Den gamle imperialisten hade fel. Vad han skulle ha sagt var 'att födas som en engelsktalare…'. Bad English globala uppgång hjälper oss modersmåltalare att växa till oss.

Jag insåg för första gången vårt försprång vid en konferens i fjol. Talarna kom från runtom i Nordeuropa, men de höll alla sina föredrag på engelska – eller en slags engelska. Tyskar, belgare och fransmän ställde sig upp och läste högt, i monotona och distraherande accenter, från sina tal, som lät som om de var maskinöversatta. Ibland bad organisatörerna dem att tala sina egna språk, men de vägrade. Under tiden satt konferenstolkarna sysslolösa i sina hytter.

Varenda ny talare förlorade åhörarnas uppmärksamhet på mindre än en minut. Men varje gång en engelsk modersmåltalare öppnade munnen, lyssnade publiken. Modersmåltalarna höll en ledig samtalston och kunde skämta och tillföra nyanser. De var inte intelligentare än utlänningarna, men de lät som det och därför hördes de. Här i mikrokosmos fanns en gryende internationell hierarki: engelska modersmåltalare anger tonen.”

Läs vidare här!

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Svenska Dagbladet idag skriver Teresa Küchler:

”Med 28 länder i EU är det dock svårt att hitta meningsfulla politikområden åt alla. Jumbojobbet är ’kommissionär för språklig mångfald’ - en post som tilldelades den nykomna rumänen i EU-kommissionen år 2007. Jobbet finns inte längre, men titeln har blivit synonym med att vara helt överflödig, och den yttersta förödmjukelsen i Bryssel.”

Det är en märklig infallsvinkel. Den kommissionär som åsyftas, Leonard Orban – se också Språkförsvarets författararkiv - tjänstgjorde 2007 – 2010. Orban tog EU:s målsättning om mångspråkighet på allvar och var en mycket driftig kommissionär. Han kritiserade också Sverige, Danmark och Finland för deras bristande användning av de egna nationalspråken i EU, vilket uppskattades av de språkvårdande myndigheterna i dessa länder.

Att hans särskilda kommissionärspost avskaffades och återsorterades under kulturfrågorna i EU-kommissionen var inte Orbans initiativ. Förmodligen var problemet att han tog sin uppgift på alltför stort allvar. Det finns nämligen krafter inom EU, som vill tona ner mångspråkighetspolitiken och göra kostnadsbesparingar på detta område. I praktiken stärker engelskan hela tiden sin ställning inom EU.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)