Det laddar upp i Ottawa för våra svenska damer inför mötet med tyskarna i fotboll. Igår, eller var det idag på morgonen, hörde jag ett reportage därifrån och en tysk dam blev tillfrågad hur det kändes. Jag blev faktiskt förvånad. Hon talade tyska och reportern fick finna sig i att hon gjorde det. Att våra damer blir tvingade tala engelska tycks naturligt. Då tyskarna skulle intervjuas i samband med den tyska återföreningen och Järnridåns fall sprang reportrar från Sverige och ropade “Finns det ingen som talar engelska?” Att det var svårt att hitta någon som talade engelska var bara naturligt. Det var ju en återförening av tyskar från två delar av Tyskland som talade sitt gemensamma språk. De som företrädde Sverige, representanter för massmedia, betedde sig då och beter sig fortfarande rätt plumpt som inte inser, att detta med språkidentitet är viktigt. Så är det alltså beställt här i Sverige. Från politiskt håll, också, har man till förmån för engelskan övergett eller i vart fall bantat ner de övriga europeiska språken tyska, franska och andra, som undervisades rätt långt fram under 1900-talet i våra skolor. Kultur därifrån i form av litteratur måste nu översättas med allt vad sådant innebär av risk för förvanskning.  Mina funderingar men dock funderingar. Aktningen för vårt språk förutsätter också aktning för andras hemlandsspråk. Annars kan vi överge den aktning vi så tappert förfäktar för vår svenska.

Med midsommarhälsning.

Stig Hallgren

Borås  

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)