I en artikel, 'Svårt att svälja svenskans fulaste ord", idag i Svenska Dagbladet omnämner Anders Q Björkman Språkförsvarets senaste antologi:

"Jämfört med mandéer har vi alltså språkligt sett riktigt bra. Faktum är att aldrig någonsin tidigare i historien har så många talat, läst och skrivit på svenska som nu. Det framgår av förordet till "Guld i strupen", en antologi nyligen utgiven av organisationen Språkförsvaret."

Om du vill läsa mer om "Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket", gå till denna sida med utdrag från boken eller till förteckningen med recensioner och omnämnanden.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

En alltför idog jakt på onödiga engelska uttryck som infiltrerar svenska språket kan få ett ganska oväntat slut.

Häromdagen, på en bilutflykt, blev jag varse en varningsskylt med texten "Incident". Något hade alltså hänt på vägen längre fram. Jag hetsade upp mig rejält om detta ofog att använda engelska för att uppmana folk att köra försiktigt. Febrilt letade jag efter ett svenskt ord som skulle ha haft platsen på skylten, och orden "Störning och tillbud" dök upp. Vill minnas att man faktiskt ha kunnat se just "Tillbud" i sådana sammanhang tidigare, alltså när det inte handlade om en rejäl "Olycka".

Ungefär ett dygn senare, i ett helt annat sammanhang, slogs jag plötsligt av att min ilska hade varit tämligen obefogad, då "incident" sedan lång tid är etablerat i svenskan och absolut hade sitt berättigande på skylten ifråga. Dessutom kan det ju förstås av engelsktalande också (häpp!).

Hillo Nordström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det laddar upp i Ottawa för våra svenska damer inför mötet med tyskarna i fotboll. Igår, eller var det idag på morgonen, hörde jag ett reportage därifrån och en tysk dam blev tillfrågad hur det kändes. Jag blev faktiskt förvånad. Hon talade tyska och reportern fick finna sig i att hon gjorde det. Att våra damer blir tvingade tala engelska tycks naturligt. Då tyskarna skulle intervjuas i samband med den tyska återföreningen och Järnridåns fall sprang reportrar från Sverige och ropade “Finns det ingen som talar engelska?” Att det var svårt att hitta någon som talade engelska var bara naturligt. Det var ju en återförening av tyskar från två delar av Tyskland som talade sitt gemensamma språk. De som företrädde Sverige, representanter för massmedia, betedde sig då och beter sig fortfarande rätt plumpt som inte inser, att detta med språkidentitet är viktigt. Så är det alltså beställt här i Sverige. Från politiskt håll, också, har man till förmån för engelskan övergett eller i vart fall bantat ner de övriga europeiska språken tyska, franska och andra, som undervisades rätt långt fram under 1900-talet i våra skolor. Kultur därifrån i form av litteratur måste nu översättas med allt vad sådant innebär av risk för förvanskning.  Mina funderingar men dock funderingar. Aktningen för vårt språk förutsätter också aktning för andras hemlandsspråk. Annars kan vi överge den aktning vi så tappert förfäktar för vår svenska.

Med midsommarhälsning.

Stig Hallgren

Borås  

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna JO-anmälan skickades in den 24 oktober 2014 – se också denna kommentar. Anmälan prövades aldrig. JO behöver inte motivera varför en anmälan inte prövas, men det finns tidigare beslut i liknande fall, exempelvis vad gäller ”Stockholm – the Capital of Scandinavia”.)

Justitieombudsmannen

Hej!

Jag anser att Stockholm stad bryter mot språklagen (2009:600), särskilt 4-6, 10 och 13 paragraferna genom att en stadsdel i Stockholm ett officiellt namn på engelska, nämligen Norra Djurgårdsstaden. På engelska kalla den Stockholm Royal Seaport.

Jag anser att Stockholm stad genom ovanstående inte har respekterat att svenska är huvudsprål i Sverige och inte heller att det allmänna har ett särskilt ansvara för att svenskan används och utvecklas. Även i internationella sammanhang är svenska officiellt språk. Att ett svenskt namn eventuellt skulle vara svårt att uttala ändrar inte detta förhållande.

Jag vill även anmäla Stockholm stads användning av slogan ”Capital of Scandinavia” som jag menar också strider mot språklagen och då särskilt ovan nämnda bestämmelser.

Mvh David Grenabo

(Anmälningen publicerad med anmälarens tillstånd)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det här inlägget är ett svar till ”Ska svenska skattebetalare finansiera exklusiva engelskspråkiga förskolor?".

Flerspråkiga skolor finns överallt och de är väldig kända eftersom de erbjuder högkvalitativ utbildning. Så är det i Spanien åtminstone. Det finns engelska skolor, tyska skolor och även nordiska skolor. Där lär man sig engelska, ett annan språk och självklart spanska. Men det är inte bara eftersom utbildningen är bra som föräldrarna betalar stora summor så att deras barn kan lära sig där. Det är också på grund av språken de lär sig där.

Ärligt talat förstår jag inte varifrån idén kommer att inte lära sig svenska i ett land där huvudspråket är svenska. Om det skulle hända i Spanien, skulle jag inte heller förstå det. Som översättare tror jag att alla språk är lika värda. Även om några kan vara mer praktiska än andra, alla är viktiga, är alla en del av världsarvet som måste skyddas och bevaras och speciellt språken sombara talas i ett land eller är minoritetsspråk.

Men varför skulle vi skydda ett språk som bara talas i ett land? Därför att alla språk har ett visst sätt att se på och förstå världen: ett sätt som är kopplat till ett samhälle. Genom att lära oss språket kan vi lära oss det speciella sättet att se världen på. Vem har inte hört talats om att det finns 7 olika ord för snö i de eskimåiska språken? Och det händer också med några ord i det svenska språket som inte har en direkt motsvarighet till det spanska språket eller några annorlunda svenska högtider som lucia och midsommar som inte heller har några motsvarigheter.

Det finns även fler anledningar att lära sig språk, jobb är en av dem. Folk som talar olika språk blir anställda innan de som inte talar språk och företag letar efter folk som kan tala flera språk och som kan etablera förhållanden med internationella partners. Jag skulle säga att tala ett ovanligt språk ger dig mer chanser eftersom det finns flera personer nu som lär sig de stora språken i världen, men inte så många som tar sig an de andra språken. Det kan göra dig värdefull för företag som är van vid att se att folk pratar spanska, franska, tyska och engelska. Och att prata svenska har gett mig jobb :), så ni får se hur kul det är att prata språk som inte är så vanliga.

Men självklart är de här skolorna lite dyra. Om man inte vill lägga så mycket pengar på att lära sig ett språk så finns det flera alternativ  som busuu, eller att hitta en tandem genom interpals eller språkakademi som ger lektioner genom Skype.

Ha en trevlig dag och fortsätt  med att lära er ovanliga språk!

(Och förlåt mina språkfel, jag lär mig fortfarande, men om folk utomlands tycker att det är värt att lära sig svenska, hur kan svenskarna inte tycka detsamma?)

Hälsningar

Irene Orovitg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Svenska Dagbladets webbplats)

Under sommaren kommer olika kulturpersoner att berätta om ord som de anser är svenskans vackraste på Svenska Dagbladets kultursidor och på SvD.se/kultur. Vi hoppas att ni läsare också kommer att bidra med förslag via sociala medier, e-post eller brev (se nedan).

I augusti kommer en jury att utse ett antal ”finalister” bland de föreslagna orden. Sedan får ni läsare kora en vinnare genom omröstning på SvD.se.

Alla texter och videoinslag finns samlade på sidan svd.se/om/svenskans-vackraste-ord

Ta chansen att reflektera kring din relation till språket – och språkets relation till verkligheten – tillsammans med oss i sommar!

Vilket tycker du är svenskans vackraste ord?

Berätta gärna vilket du anser är #svenskansvackrasteord på Twitter eller på vår Facebook-sida SvD Kultur.

Det går också bra att skicka e-post till svenskansvackrasteord@svd.se eller vanlig post till:

”Svenskans vackraste ord” Kulturredaktionen Svenska Dagbladet 105 17 Stockholm

Följande jury kommer att ta ställning till alla inkomna förslag på ord och utse ett antal finalister för omröstning:

Dilsa Demirbag-Sten, författare och verksamhetsansvarig på Berättarministeriet, skrivarverkstäder för barn och unga

Lisa Irenius, kulturchef på Svenska Dagbladet

Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet och språkskribent i SvD

Anna-Malin Karlsson, professor i svenska språket vid Uppsala universitet och språkskribent i SvD

Bo Löfvendahl, kritiker och språkskribent i SvD

Per Wästberg, författare, medlem i Svenska Akademien och skribent i SvD

Se vidare denna information och läs Lisa Irenius artikel!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Språkrådets omvärldsrapport omnämns också två JO-anmälningar med utgångspunkt från språklagen, anmälningar som Språkförsvaret dessvärre inte tidigare uppmärksammat.

"Under 2014 har bara två JO-anmälningar med hänvisning till språklagen gjorts. Den ena är en anmälan mot Stockholms stad. Anmälaren menar att Stockholms stad bryter mot språklagens paragrafer 4–6, 10 och 13 när de använder ett engelskt namn till stadsdelen Norra Djurgården: Stockholm Royal Seaport. Anmälaren menar att Stockholms stad genom detta inte tar sitt ansvar för det svenska språket på allvar (JO 2014A). Den andra anmälningen är riktad mot Trosa kommun, som använder en engelsk förkortning i sin e-postadress: /fornamn.efternamn@edu.trosa.se). Med hänvisning till språklagen vill användaren att Trosa kommun byter ut förkortningen ”edu” (education) mot ”utb” (utbildning). JO prövade dock inte någon av anmälningarna (JO 2014B)." (Språkrådets omvärldsrapport, sid.8)

JO har tidigare avslagit anmälningar mot ”Stockholm – the Capital of Scandinavia och andra liknande anglifierade varumärkesnamn, namn på byggnader, evenemang och projekt. JO-anmälningen mot Trosas e-postadress kan ses som en parallell till Språkförsvarets och Olle Josephsons anmälan mot regeringens engelskspråkiga e-postadresser 2009, vilket JO stödde med hänvisning till att Sveriges regering bör föregå med gott exempel. Men det är tydligen inte lika viktigt att kommunala skolförvaltningar föregår med gott exempel; Trosa skolförvaltning är nämligen inte den enda i Sverige som har edu. i sin e-postadress.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Språkrådets omvärldsrapport 2014 finns det ett längre avsnitt om skiljeförfarande och dess konsekvenser för svenska språket med utgångspunkt från betänkandet ”Översyn av lagen om skiljeförfarande” (SOU 2015:37). Den nedanstående texten är något redigerad, eftersom den har överförts från en PDF-fil. Redigeringen innebär endast att andra skiljetecken än i originaltexten har använts på några ställen.

1.3 Språkval i domstolsprocesser – skiljedomsutredningen 2014

Förhandlingar på engelska vid klandermål

I februari 2014 inleddes en översyn av reglerna för skiljedomsförfarande (2) i Sverige (Justitiedepartementet 2014). En del av utredningens uppdrag var att undersöka huruvida det skulle vara möjligt att använda engelska som förhandlingsspråk i de klanderprocesser (3) som är kopplade tillskiljedomar, om båda parter önskar det. I utredningen, som ska vara klar hösten 2015, har en medarbetare vid institutet funnits med som expert och som språkpolitisk företrädare. Vid tidpunkten för den här rapporten, våren 2015, är utredningens arbete ännu inte klart. Ett slutgiltigt förslag väntas först i slutet av året.

Utredningens utgångspunkt var att klandertvister kopplade till skiljemål inte har någon stor språkpolitisk eller offentlighetsrättslig betydelse eftersom det är en perifer typ av tvist för den breda allmänheten. Perifer på så sätt att den i de flesta fall bara berör de tilltalade parterna och att den enbart tar upp frågor som rör skiljetvistens process – den tar alltså inte upp innehållet i skiljedomen. Ett annat skäl som utredningen framhöll var att det hålls mycket få klandertvister kopplade till skiljedomar i Sverige, i genomsnitt ungefär 19 per år i hovrätten.

Institutet delade dock inte utredningens hållning att språkval i klandertvister i skiljemål är en perifer språkpolitisk fråga, trots att antalet mål är få. Institutet menade att ur ett offentlighetsrättsligt och språkpolitiskt perspektiv är frågan om språkval i domstolen tvärtom av stor principiell betydelse, oavsett processens egentliga innehåll. Institutets huvudsakliga invändning mot att införa enmöjlighet att både förhandla och skriva beslut och dom på engelska i dessa typer av klanderprocesser är att domstolsförhandlingar på andra språk än svenska skulle strida mot språklagens §10 om svenska som förvaltningsspråk i Sverige. En domstolsprocess på engelska skulle innebära ett avsteg från en av språklagens mest centrala principer: att myndigheternas språk ska vara svenska. I förarbetena till språklagen framgår att lagen ska vara tvingande inom det så kallade kärnområdet. Domstolsförhandlingar ingår i kärnområdet, som i språklagspropositionen definieras på följande sätt:

”Kärnområdet för huvudregeln är språkanvändningen i sådana förfaranden och allmänna handlingar som är av särskilt stor betydelse inom den offentliga verksamheten, såsom den politiska beslutsprocessen, domstolsförhandlingar, domar, protokoll, beslut, föreskrifter, verksamhetsberättelser och andra dokument av liknande karaktär. De behov av framställningar på andra språk som kan finnas här får tillgodoses genom översättning från de svenska originalen.” (Språk för alla, prop.2008/09:153, s.29)

Skälen till att man i förarbetena till språklagen lyfter fram ett kärnområde, det vill säga en viss del av den offentliga förvaltningen som särskilt prioriterad för det svenska språket, är att dokument inom kärnområdet ska säkerställa medborgarnas insyn i myndigheternas arbete, i enlighet med offentlighetsprincipen. Att dessa dokument upprättas på svenska, och i rimlig mån översätts eller sammanfattas på andra språk i den mån det behövs för den som inte behärskar svenska, är därför centralt inte bara ur ett språkpolitiskt perspektiv utan också offentlighetsrättsligt.

I språklagspropositionen utvecklas varför det är viktigt med ett samhällsbärande språk som används i hela kedjan från myndighet till individ. Ett gemensamt språk ska möjliggöra för individen att ta tillvara sin rätt. Det ska räcka med att kunna svenska för att kunna delta i samhällslivet fullt ut, vilket innebär att också kunna få insyn i myndigheternas arbete. Detta är viktigt även för många av de personer i Sverige som inte har svenska (eller engelska) som modersmål. Kunskaper i engelska som ett andraspråk betraktas inte sällan som en självklarhet i det svenska samhället, men långt ifrån alla de som invandrar till Sverige har kunskaper i engelska.

Domstolarna är heller inte vilka myndigheter som helst, utan de instanser som ska tolka lagstiftningen och garantera rättssäkerheten. Principen om allmänhetens insyn i domstol utgör en grundsten i en demokrati och är därför inskriven i grundlagen: i tryckfrihetsförordningen, kap 2. Rätten att ta del av domstolsförhandlingar regleras också av rättegångsbalken kap 5, §1 som säger att en förhandling i domstol ska vara offentlig. I språklagspropositionen Språk för alla (prop. 2008/09:153) slår man fast att:

”Principen om offentlighet gäller också domstolsförhandlingar. För att denna princip ska ha reell innebörd förutsätts att förhandlingarna hålls på svenska och att de tolkas till svenska i den mån personer som inte behärskar svenska, eller är allvarligt hörsel- eller talskadade, ska höras vid domstolsförhandlingen.” (Språk för alla, prop. 2008/09:153, s.29)

Visserligen innebär inte en rättegång på engelska i sig någon begränsning av möjligheten att på plats ta del av de muntliga förhandlingarna eller begära ut handlingar. Men institutet påpekade för utredningen att en rättegångsprocess på engelska skulle innebära en försvagning av förhandlingsoffentligheten, det vill säga den princip som säger att förhandlingar i domstol ska vara öppna för allmänheten. Om rättsprocessen genomförs på ett språk som mottagaren inte fullt förstår blir språkvalet ett hinder för möjligheten till insyn. Man kan utgå från att språkbytet försvårar möjligheten till insyn för den som inte har engelska som modersmål, vilket är fallet för de allra flesta i befolkningen. En rimlig konsekvens av att förhandlingsoffentligheten försvagas vore därför att hovrätten eller Högsta domstolen samtidigt vidtog åtgärder för att stärka handlingsoffentligheten, det vill säga den enskildas rätt att begära ut offentliga dokument för att därigenom få insyn i myndigheters ärenden. Att öka den så kallade aktinsynen skulle kunna kompensera för de negativa konsekvenserna av en försvagad insyn i domstolsförhandlingarna.

Institutet slutgiltiga bedömning av möjligheten att införa engelska som rättegångsspråk i den aktuella typen av klandertvister landade i två slutsatser: Den första slutsatsen var att alla typer av beslut under förhandlingens gång samt den slutgiltiga domen måste vara skrivna på svenska. Att domstolsbeslut skulle upprättas på andra språk än svenska skulle innebära ett alltför stort avsteg från språklagens §10. I de fall det finns behov av översättningar av domen och andra beslut till andra språk än svenska finns det inget som hindrar att domen översätts, så länge originalet upprättas på svenska. Den andra slutsatsen var att möjligheten att använda engelska vid den muntliga förhandlingen ska kunna införas men under förutsättning att hovrätten så långt som möjligt tillgodoser allmänhetens behov av insyn i klandermålet när det efterfrågas. Den som tar del av en muntlig förhandling i ett klandermål eller begär ut akter i målet i efterhand ska alltså i rimlig mån få dokument översatta eller summerade på svenska. Eftersom utredningen inte lagts fram kan man ännu inte säga i vilken utsträckning man valt att ta hänsyn till institutets synpunkter. Resultatet kommer att kunna summeras i slutet av 2015.

Allmänna handlingar på svenska

En fråga som väcktes under utredningens gång, som anknyter till myndigheters språkval och allmänhetens insyn i myndigheters arbete, är frågan om vilka språk allmänna handlingar i allmänhet upprättas på. Av språklagspropositionen framgår att man förutsätter att myndigheter, även domstolar, i princip upprättar alla handlingar på svenska och vid behov översätter dem till andra språk:

”För att bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i realiteten ska fylla  sin  funktion  är  det  väsentligt  att  de  handlingar  som  blir  allmänna  är skrivna på svenska, liksom att handlingar skrivna på ett annat språk än svenska och som lämnas in till myndigheten översätts i rimlig utsträckning, om de inte bedöms sakna betydelse.” (Språk för alla, prop. 2008/09:153, s.29)

Frågan är om detta är en korrekt beskrivning. Engelskan har i dag en alltmer framskjuten position vilket även får konsekvenser för offentlig sektor. Under utredningens gång framkom till exempel att åtminstone en hovrätt i Sverige inte har som praxis att översätta handlingar som kommer in till rätten på andra språk. Om handlingarna begärs ut lämnas de ut i befintligt skick, det vill säga på det språk de är upprättade.

Även om hovrätten i dag inte har som praxis att översätta handlingar från andra språk till svenska, är det inte en självklar tolkning att myndigheter, i detta fall hovrätten, har rätt att låta bli att översätta handlingar till svenska, särskilt inte då de begärs ut. Samtidigt är lagstiftningen inte så pass tydlig att man per automatik kan tolka den som att den enskilde i alla fall har rätt att få dokument översatta till svenska. Den enskilde borde dock kunna få svar på sina frågor om en viss verksamhet, till exempel en rättstvist, på svenska. Detta skulle rimligen kunna innebära att en myndighet i vissa fall är skyldig att översätta delar av en text eller sammanfatta innehållet i officiella dokument i de fall de är upprättade på ett språk som den enskilde inte kan tillgodogöra sig.

Myndigheters skyldighet att översätta handlingar är dock överlag inte särskilt tydligt reglerad. Förvaltningslagen (1986:223) § 8 anger att alla myndigheter är skyldiga att tolka (och översätta, även om det inte uttrycks explicit) information till personer som inte behärskar svenska. Myndigheters skyldigheter att tolka och översätta regleras också i förvaltningsprocesslagen. Domstolarnas skyldigheter regleras i rättegångsbalken, kap 33, § 9 som anger att rätten ska översätta handlingar ”vid behov”.

Gemensamt för dessa lagar är dock att de utgår från ett förhållande där svenska är förvaltningsspråket. De reglerar alltså rätten till översättning och tolkning för enskilde som inte behärskar svenska. Det finns dock ingen lagstiftning som berör det omvända förhållandet: myndigheters skyldighet att översätta handlingar från andra språk till svenska. Den lagstiftning som berör översättning och tolkning i offentlig förvaltning är därmed inte anpassad till en situation där allmänna handlingar är upprättade på något annat språk än svenska.

Att det inte finns någon lagstiftning att luta sig mot när handlingar upprättas på andra språk än svenska bör dock ses som en effekt av att svenska som förvaltningsspråk varit en så självklar utgångspunkt att man inte sett behovet av att reglera det motsatta förhållandet. En naturlig utgångspunkt i frågan om rätten till översättning och tolkning borde dock vara att svensktalande inte bör ha sämre möjligheter till insyn i myndigheternas arbete i Sverige än icke-svensktalande.

Som nämnts tidigare anger språklagen ingenting explicit om rätten att få handlingar på andra språk översatta till svenska. Dock innebär språklagen att enskilda ska ha rätt att kommunicera med myndigheterna på svenska och att insyn i myndigheters arbete kräver att myndigheter upprättar handlingar på svenska som utgångspunkt, samt översätter handlingar från andra språk till svenska i de fall de inte bedöms sakna betydelse (se citat ovan).

Sammanfattningsvis har utredningen om skiljeförfarande väckt frågor om svenska som förvaltningsspråk som sträcker sig långt utöver just klandertvister i sig, och som berör språklagens grundförutsättningar. Mer specifikt handlar det om hur myndigheter ska förhålla sig till att förvaltningsspråket är svenska. I de flesta fall innebär inte regeln något besvär, eftersom myndigheter i regel upprättar sina handlingar på svenska. Men i de fall myndigheten har ett stort inflöde av dokument på andra språk finns i nuläget inga bestämmelser att luta sig mot, varken i språklagen eller i annan lagstiftning.

Fotnoter:

2) Ett skiljedom är en rättstvist som avgörs av skiljedomare (eller skiljemän) utan medverkan av allmän domstol. Domens innehåll är ofta hemlig och får inte överklagas. Internationella tvister mellan företag avgörs ofta i ett skiljemål. Källa: Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Skiljedom.

3) Klander är en juridisk term som betyder överklagande. Källa: Wikipedia. Klander (eller överklagande) rörande skiljemål kan enbart väckas om någon av parterna anser att någon del av skiljeförfarandet inte utförts korrekt – skiljedomens innehåll kan däremot inte överklagas.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)