I en krönika i Sydsvenska Dagbladet den 2 mars lovsjunger Åsa Anderberg Strollo engelskans frammarsch på bekostnad av svenskan. Hon skriver:

”När jag är ute på skolor möte jag ibland tonåringar som bara läser på engelska. Det är sci-fi-och fantasyfantaster som inte hittar böcker på vår lilla svenska marknad, det är ungar som läser så mycket på nätet att de inte ens reflekterar över att de läser på engelska, och så de otåliga, de som förälskat sig i en viss bokserie och inte orkar vänta på nästa översättning. Det skapar förstås oro på svenska förlag som länge kunnat tjäna pengar på översatt anglo-saxisk litteratur, men det är ju en logisk följd av den kulturella kolonisationen.

Engelskan är på väg att bli ett officiellt språk här hos oss också, och förlagen får se sig om efter nya kassakor. Äntligen! säger jag. Så kul det ska bli med kultur från resten av världen!

Framtiden är ljus, en dörr stängs och en annan kan äntligen öppnas.”

Anderberg Strollo är verkligen lyrisk; så titulerar hon sig också författare. Men vad menar hon med  ”resten av världen”? Den är uppenbart anglo-saxisk. Hon tycks inte reflektera över att det finns en massa andra språk i världen också, mellan 6 000 och 7000, och att engelska förstås som första, andra eller tredje språk av högst en fjärdedel av jordens befolkning.

”Äntligen… så kul det ska bli med kultur från resten av världen!” Menar hon att vi som växte upp med översatt litteratur på något sätt satt bakom stängda dörrar? Före tolv års ålder hade jag plöjt igenom min fars bibliotek. Det var visserligen inte stort, ett par-tre hyllmeter bara, eftersom min far som var skogsarbetare hade begränsade ekonomiska resurser.  Dessutom utnyttjade både jag och mina föräldrar flitigt folkbiblioteket. Jag minns att jag före tolv års ålder hade läst japanska sagor, ”Tusen och en natt” och en svit böcker av Jack London, alla visserligen översatta till svenska. Min far hade för övrigt införskaffat de flesta svenska proletärförfattarna. I bokhyllan stod också Nordisk Familjebok fram till uppslagsordet Payen och Bibeln, som jag läste från pärm till pärm. På vad sätt var jag utestängd från världen? Som tonåring började jag läsa litteratur och tidningar/tidskrifter på engelska och tyska; min spanska och franska använder jag mig mest av för att ta till mig det huvudsakliga innehållet i en text eller inleda en konversation.

Jag tror att de ungdomar som uteslutande läser på engelska och tror att det är det enda språk som gäller verkligen kommer att bli inskränkta. De öppnar i så fall en ny dörr för att raskt stänga den igen efter sig. Det är inget eftersträvansvärt att bli enspråkigt engelsk; det finns redan miljoner amerikaner, britter, irländare och australiensare som är det. Det är heller inget som deras respektive regeringar understödjer utan tvärtom pläderar de bland medborgarna för förbättrade kunskaper i andra språk än engelska.

Den som verkligen vill lära sig engelska kan inte specialisera sig på ett visst område, exempelvis science fiction, fantasy, dataspel eller amerikanska filmer och serier.  I stället måste man läsa texter från alla samhällsområden, från olika genrer och t.o.m ta reda på vad olika köksverktyg heter på engelska. Min erfarenhet som lärare på gymnasiet var att om jag gav eleverna uppgifter som förutsatte användning av facktexter på engelska på internet kom nästan alla till korta. De återvände fort nog till texter på svenska.

Som någon har sagt är översättningar porten till omvärlden, eftersom en individ inte kan lära sig hur många språk som helst. EU:s rekommendation att varje EU-medborgare bör lära sig två främmande språk utöver sitt modersmål är dock realistisk.

”Engelskan är på väg att bli ett officiellt språk här hos oss också, och förlagen får se sig om efter nya kassakor.”

Det finns inget förslag att göra engelska till officiellt språk i Sverige. Anderberg Strollo tycks inte inse att om svenska förlag förlorar kassakor, finns det andra förlag  – läs amerikanska och brittiska – som i stället får nya kassakor. Detta tycks i hennes föreställningsvärld vara helt i sin ordning.

Anderberg Strollos krönika är ett exempel på en principlös och okunnig hyllning till engelskans frammarsch.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)