Alla inlägg den 21 januari 2016

Av Nätverket Språkförsvaret - 21 januari 2016 22:00


Vissa motståndare till att älvdalskan ska erkännas som landsdelsspråk har hävdat att det enbart är forskare vid skandinaviska  universitet som driver tesen att älvdalskan är ett eget språk. Det stämmer inte. Kristine Zach skev till exempel ett diplomarbete vid Wiens universitet 2013. Diplomarbetet innehåller till och med en sammanfattning på svenska, som återges nedan. Vissa språkfel har korrigerats.


Sammanfattning


I detta arbete behandlas om frågan om älvdalskan är ett eget språk eller en svensk dialekt.


Älvdalskan är en språklig varietet som talas i Dalarna (Västmellansverige) av ca. 2400 personer. Älvdalskan är obegriplig för en svensk talare och betraktas officiellt inte som ett minoritets- eller landsdelsspåk i Sverige.

Heinz Kloss kriterier om Abstand ’avstånd’ och Ausbau ’utbyggnad’ av språkliga varieteter valdes som utgångspunkt för arbetet. Ett Abstandssprache ’avståndsspråk’ är en språklig varietet som definieras som ’språk’ för sitt språkligt avstånd till andra språk. Ett Ausbausprache ’utbyggnadsspråk’ å andra sidan är en språklig varietet som definieras som ’språk’ efter- som dess utbyggnad (framför allt i skriven kontext) är så stor att man betraktar det som ett eget språk även om ’avståndet’ inte kräver det. Kloss konstaterar att varje ’avståndsspråk’ behöver ett minimum av utbyggnad och varje ’utbyggnadsspråk’ ett minimum av avstånd för att kunna benämnas ’språk’.


För att mäta avståndet mellan älvdalska och svenska jämfördes de språkliga systemen med varandra.Tyngdpunkten låg på följande tre områden: fonetik, morfologi (substantiv och verb) och lexikon.


Älvdalskans utbyggnad kräver en undersökning av alfabetisering, standardisering, bruk och status. Därför valdes följande områden: ortografisk norm och standardisering av fonetik, morfologi och syntax; alfabetisering och litteratur; officiell status och språkplanerande åtgär- der; och älvdalskans bruk och talarens inställning till sin varietet.


Undersökningen av älvdalskans avstånd till svenskan innehåller en systematisk jämförelse av svenska och älvdalska på områdena som nämndes ovan.


På fonetisk nivå jämförs språkens vokal- och konsonantsystem. Fenomen som bara förekommer på svenska eller på älvdalska och inte i den andra varieteten undersöks detaljerat. Det omfattar på vokalnivå de älvdalska nasalvokalerna; korta och långa vokaler som låter olika på svenska, men har samma klang på älvdalska och som formas på olika ställen i munnen. Markant är de älvdalska diftongerna som inte finns på svenska. Bland konsonanterna finns de svenska retroflexerna, som inte existerar på älvdalska; de olika formerna av palataliseringen på älvdalska och svenska; samt många skillnader på fonemer och allofoner.


På morfologisk nivå behandlas substantiv och verb.


Hos substantiverna ges först en presentation av den älvdalska och den svenska substantiven. Efter det jämförs de efter kategorierna genus, numerus, kasus och species såväl som efter  deklinationsklasserna. Här  måste  följande punkter  framhållas:  på  svenska  finns  ett tvågenussystem (utrum och neutrum), på älvdalska ett tregenussystem (maskulinum, feminiun och neutrum). Sambandet mellan de två varieteterna är inte alltid klart: Ett älvdalskt maskulinum eller femininum motsvarar inte alltid ett svenskt utrum, såväl som ett svenskt neutrum inte alltid motsvarar ett älvdalskt neutrum. Angående numerus har båda svenska och älvdalska substantiv singularis och pluralis, men de skiljer sig avsevärt i pluralmarkering. Älvdalskan har ett fyrakasussystem (nominativ, genitiv, dativ och ackusativ), medan svenskan bara har två kasus (grundform och genitiv). Vad beträffar species har svenska och älvdalska grundform, obestämd och bestämd form. I svenskan markeras bestämdhet alltid med en bifogad artikel, i älvdalskan är systemet mer komplex: bestämdhet markeras inte alltid med en bifogad artikel, utan ibland med förändrat uttal eller markeras inte alls. Deklinationsklassernas undersökning visar stora olikheter mellan svenskan och älvdalskan. Indelningen i deklinationsklasser är olika i de båda varieteterna: i svenskan indelas substantiv efter sina ändelser i pluralis; i älvdalskan sker det först efter genus och sedan efter olika komplexa kriterier som olika kasusändelser, accent, stavelseantal och -längd. Trots det finns likheter mellan de svenska och de älvdalska deklinationsklasserna. Men det finns flera klasser i älvdalskan än i svenskan och många ord tillhör olika klasser i de båda varieteterna.


Vid verbets undersökning presenteras först – som vid substantivet – det älvdalska och det svenska verbet. Kategorierna tempus, modus och genusverbi är samma i älvdalskan och svenskan. Det betyder att båda varieteter har samma tempus, att de båda har kategorierna indikativ, imperativ och konjunktiv inom modus, och att verb kan vara aktiva och passiva i svenskan och älvdalskan. Men det finns även skillnader här, nämligen i frågan om hur man uttrycker de olika funktionerna. Allmänt kan man säga att det älvdalska systemet är mestadels mer komplex än det svenska. I de verbala kategorierna person och numerus visar sig markanta skillnader mellan älvdalskan och svenskan: På svenska finns det inte (längre) flexion efter person och numerus; verb har alltså alltid samma form likgiltigt vem det är som gör något. På älvdalska skiljer man mellan singularis och pluralis med olika former för första, andra och tredje person i pluralis. Skillnader markeras med ändelser. De svaga verben fungerar i grund och botten på samma sätt i svenskan och älvdalskan, men det finns skillnader i frågan om vilka ord som delas in i varje klass. De starka verben delas in efter avljud. I frågan om vilka klasser orden hör till skiljer sig båda varieteter från varandra, såväl som i frågan om ord är svaga eller starka.


Den morfologiska jämförelsen av älvdalskan och svenskan efter kategorierna substantiv och verb visar på stora skillnader mellan de båda varieteterna. Allmänt kan man säga att älvdalskan är ålderdomlig medan svenskan är progressiv och har förenklat det gamla systemet. Det älvdalska morfologiska systemet verkar i stort sett mer komplext än det svenska.


På lexikalisk nivå jämförs mellan älvdalskan och svenskan med hjälp av exempelord. Sammantaget är det 225 svensk-älvdalska ordpar. Ordparen delas in i tre grupper: ord, som är identiska i älvdalskan och svenskan; ord, som är besläktade men inte identiska; och ord, som inte är besläktade. Bara 13,3% av exempelord är identiska. De besläktade orden är den största gruppen med 62,2%, medan de obesläktade orden utgör 24,4%. De besläktade ordens analys visar på skillnader vid vokaler och konsonanter. På vokalernas nivå finns olika förhållanden: exempelvis står i det älvdalska ordet en diftong och i det svenska ordet en monoftong; eller en älvdalsk vokal motsvarar en annan vokal på svenska. På konsonanternas nivå finns följande skillnader: en svensk konsonant motsvarar en annan älvdalsk konsonant eller en svensk konsonant motsvarar på älvdalska Ø. Till en viss grad är det förutsägbart vilket fenomen motsvarar vilket i den andra varieteten. Exempelvis motsvarar svenskt h- i älvdalskan alltid noll (Ø-). Ord, som är obesläktade, kan delas in i olika grupper beroende på frågan om det kanske ändå finns samma ord i den andra varieteten (exempelvis med en annan betydelse). Undersökningen visar att det är 14,2% av exempelorden som verkligen inte förekommer i den andra varieteten. Framförallt undersökningen av besläktade ord visar att älvdalskan är progressiv på lexikalisk nivå. Här kan man alltså inte säga att älvdalskan är ålderdomlig – som man kan på morfologisk nivå.


Som undersökningen visar, finns det stora olikheter mellan älvdalskan och svenskan. Det finns alltså en Abstand mellan de båda varieteterna.


Undersökningen av älvdalskans Ausbau sker efter kriterier som definerades ovan.


På ’utbyggnadens’ första nivå undersöks om älvdalskan har en ortografisk norm såväl som om det finns en standardisering av fonetik, morfologi och syntax. Älvdalskan har ingen allmänt accepterat ortografi, men det finns försök att implantera en sådan. Det finns tre utarbetade ortografiska system för älvdalskan. Råðdjärums (det älvdalska språkrådets) system accepterades av Ulum Dalska (älvdalskans språkförening) 2005 som norm. Trots detta följs denna ortografi inte enhetligt och två andra system kunde etableras. Olikheter mellan dessa system beträffande framförallt de skriftliga formerna som markerar älvdalskans ’egenheter, som inte finns i svenskan. Råðdjärum försöker att omskriva de älvdalska ljuden med svenska bokstäver. Systemet är alltså lite otydligt. Bengt Åkerberg å andra sidan introducerar många specialtecken, som inte finns på svenska. Det tredje systemet, som skapades av Lars Steensland, intar en mellanställning mellan de två andra systemen. Inom föreningen Ulum Dalska hoppas man fortfarande på att Råðdjärums system ska accepteras av alla som skriver på älvdalska. Det finns ingen standardisering av älvdalskans fonetik, morfologi eller syntax. På fonetisk nivå vill man inte alls en sådan. Bengt Åkerbergs Grammatik kan betraktas som ett försök att standardisera morfologin.


På litterarisk nivå måste nämnas att den älvdalska skrivtraditionen har redan existerat i 500 år. I Älvdalen skrevs länge med runor, som många fynd av runor i detta område belägger. Många av dessa fynd är inte bara skrivna på älvdalska, men på en blandning av svenska och älvdalska. Bortsett från runorna börjar den älvdalska skrivtraditionen på 1600-talet. Den första tryckta formen av älvdalskan finner man i Andreas Johannis Przt’ Comoedia om Konung Gustaf then första från 1622. Samtidigt börjar man att skriva dikter och prosatexter på älvdalska. Dagens litteraturhistoria började i 1985 med Hjalmar Larssons Kumundsin kumb, den första prosaboken på älvdalska. Under de senaste åren har skrivits några böcker. Mest är det barnböcker eller översättningar till älvdalska. Sedan 1990 har publicerats korta älvdalska anekdoter i Mora Tidning. Försöket att placera älvdalskan i Kloss system för definitionen av ett ’kulturspråk’ visar att älvdalskan är på den tredje nivån (av fem). Eftersom det finns folkvisor, lyrik och folkliga tidskrifter på älvdalska men ingen facklitteratur som är det viktigaste kriteriet för Kloss.


Angående undersökningen av älvdalskans status och språkplanering måste man först och främst säga att älvdalskan inte har en officiell ställning som landsdel- eller minoritetsspåk i Sverige. Några motioner har redan lämnats in, men avslogs av riksdagen. Viktigast för främjandet av det älvdalska språket är föreningen Ulum Dalska, som grundades 1984 och har idag mer än 2000 medlemmar. Ulum Dalska är den största språkföreningen i Sverige och publicerar böcker och en tidskrift på älvdalska. Föreningen organiserar konferenser och festligheter om älvdalska. Ulum Dalskas mål är att bevara och utvidga det älvdalska språket.


Beträffande älvdalskans användning och talarnas inställning måste sägas att användningen har minskat under åren. På 1800-talet var älvdalska det vanliga talspråket i Älvdalen. Alla invånare talade älvdalska med varandra. “Tvåspråkiga“ (älvdalska och svenska) var bara invånare som hade mycket kontakt med personer utifrån. Industrialiseringen ökade det svenska inflytandet på Älvdalen, så att älvdalskans användning började minska efter 1920. Först förde påverkandet bara till att alla invånare lärde sig båda varieteter, sedan började man att använda älvdalska bara i vissa situationer. Idag finns det fortfarande många invånare i Älvdalen som är tvåspråkiga. Det svenska inflytandet ledde till att antalet av personer som talar älvdalska minskade drastiskt. Idag är det 40% av Älvdalens befolkning som inte kan tala eller förstå älvdalska. De som talar älvdalska använder ofta en blandning mellan svenska och älvdalska och inte “klassisk“ älvdalska. Men inställningen till älvdalska är positiv. Talarna tycker att älvdalska är berikande och de vill att deras barn lär sig målet.


Undersökningen av älvdalskans Ausbau visar några brister på nivåerna som undersöktes. Trots att mycket redan har gjorts för älvdalskans ’utbyggnad’ kan man idag inte säga att älvdalskan är ett Ausbausprache.


Älvdalskan är ett Abstandssprache men inget Ausbausprache. För att besvara frågan om älvdalskan är ett språk eller inte, saknas en undersökning om vad talare tycker om det.


Trots att älvdalskans användning minskar, som nämndes ovan, kan man fortfarande hoppas att älvdalskan får sin officiella ställning som språk innan varieteten dör ut.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 21 januari 2016 20:54

(Texten är lånad och översatt från en norsk språkvetare)


Dessvärre ser det ut som att SiL valt att avslå ansökningen om en språkkod för älvdalskan ”i denna omgång”. Motiveringen till beslutet är utförlig och kan läsas i sin helhet här:


http://www-01.sil.org/iso639-3/cr_files/PastComments/CR_Comments_2015-046.pdf


Även om beslutet för tillfället är negativt, innehåller det mycket intressant stoff. De skriver bland annat att: " ... the Registration Authority is sympathetic to the request and notes that the outcome of a future request might be different ... (1)" och att " ... The change request and the supporting comments give compelling evidence from the structural perspective that Övdalian is a different language than standard Swedish" (2). Vidare står det att man för närvarande utreder hur man ska avgränsa skillnaden mellan språk och dialekter, och att man alltså inte önskar fatta ett beslut innan detta är närmare avklarat.


1) …registreringsmyndigheten är välvilligt inställd till ansökningen och noterar att utfallet av en framtida ansökan kan bli annorlunda…”

2) ”Ändringsansökningen och de understödjande kommentarerna ger övertygande bevis utifrån det strukturella perspektivet att älvdalska är ett annorlunda språk än standardsvenska.”


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Vad anser du om att Sverige tillåter fullt skattefinansierade skolor att använda engelska som första undervisningsspråk i upp till 50 % av tiden i grundskolan och upp till 90 % i gymnasiet? Den senare elevkategorin läser endast svenskämnet på svenska.
 Helt rätt
 Bra
 Undervisning ska kunna ges på engelska men inte i så hög utsträckning som för närvarande
 Dåligt. Det huvudsakliga undervisningsspråket i svensk skola ska vara svenska
 Om en skola använder engelska som första undervisningsspråk, ska denna inte skattefinansieras
 Vet inte

Fråga mig

128 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6
7
8 9 10
11
12
13
14
15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Januari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se