Den 9 februari genomfördes ett opinionsmöte för älvdalskan  i Älvdalen under rubriken "Nu eller aldrig! Hur räddar vi älvdalskan?". Runt 80 personer, en del t.o.m ditresta som två styrelserepresentanter för Språkförsvaret, deltog på mötet. En av inledarna var Björn Rehnström, en av eldsjälarna i uppbygget av Ulum Dalska. Här är hans inledning.

Jag heter Björn Rehnström. Många känner väl igen mig från mina 37 år på Mora Tidnings lokalredaktion här i Älvdalen.

När jag och min hustru flyttade hit 1977 visst jag inte ett dugg om det älvdalska språket. Efter ett tag upptäckte jag det, men så fort jag försökte få älvdalingarna att prata ävdalska med mig så svenskade de. Först när jag skrev en stor artikel i tidningen om att alla som kunde var tvungna att prata älvdalska med mig lossnade det. Och jag började lära mig älvdalska. I dag ljuätdalsker ig snjäst ig beller.

Jag blev allt mer intresserad. Skrev artiklar om personer som gjorde saker för älvdalskan. Sen blev det en serie som hette TjytjysPietter – Gunnar Grund i Dysberg hjälpte mig med ord och uttryck, en serie som hette Strautn blev det också i samarbete med Helge Vimmelljus i Åsen. En serie som hette Son ir eð kanenda där Bengt Åkerberg gav enkla meningar och barnen i skolorna gjorde teckningar till dessa. Sen blev det en serie som hette Ig will: flera hundra barn anmälde sig frivilligt för att få vara med i Mora Tidning och säga att de ville dalska. Det måste vara hundratals artiklar genom åren.

Sen startade jag i Mora tidning en kampanj som hette Rädda älvdalskan har jag för mig. Och mängder av av folk skrev på. Kampanjen utmynnade i att jag fick förmånen att vara med och skriva om starten av föreningen Ulum Dalska, som ägde rum i en fullsatt plenisal i Älvdalens kommunalhus 1984. För 32 år sen snart.  

Älvdalingarna hade i många år, ja faktiskt flera hundra år, fått höra hur fult och onödigt deras vackra språk älvdalskan var. Ofta från inflyttade som jag. Eller från präster, fjärdingsmän och andra sim flyttade in och inte förstod vad som sades. Barn i olika skolor hade till och med pryglats av övernitiska lärare som ville lära dem att prata ”riktigt”. Jo, det är sant. Det har de gamla berättat. Det hände att lärare  slog barnen för att de pratade älvdalska,  med sina kamrater, även om det var på rasterna!  

Eventuella rodnader på kinden läker, men slagen sitter kvar i själen, inte bara hos den slagne, utan hos kamrater och senare den slagnes barn. Slagen och bestraffningarna fick många att tro älvdalska var sämre än svenskan.  Att de själva var sämre. Därför ville många inte lära sina barn älvdalska senare i livet. Och deras barn kunde inte i sin tur. Hemska saker var det.

 Men när Ulum Dalska bildades så började liksom en långsam läkning av älvdalingarnas själ, tror jag. Föreningen fick ganska snart 2000 medlemmar och blev landets största språkförening. Under åren som gick hördes allt fler som stolt förkunnade att de pratade älvdalska.  Allt fler började vilja att deras barn skulle lära sig.

Älvdalingarnas gemensamma folksjäl läkte liksom ytterligare lite  för varje person som insåg att älvdalskan är ett språk och för varje gång det sades offentligt.  Läkningen påskyndades ytterligare när det ”plötsligt” fanns en grammatik, en ordbok och mer och mer litteratur på älvdalska. Sånger skrevs och världshiten You raise me up” översattes till den älvdalska ”Du raiter upp mig”.

Och de gamla infekterade såren läkte ännu mer genom det ökande intresset bland språkforskare runt om i världen. Kanske bidrog också jordägarnas stipendium för älvdalsktalande barn till den ökande statusen. Och kulturpriset som kämparna för älvdalskan fick flera gånger.

Nu plötsligt sa ”alla” det som älvdalingarna tyckt innerst inne i alla år: älvdalska är ett fint språk, minst lika fint som svenska eller engelska. Tidningar, teve och olika media runt om i världen berättar nu om vårt fantastiska, unika och hotade språk.

Det är en otrolig skillnad mot 1980-talet då älvdalingen Lars Bälter, i dag turistchef i Malung-Sälens kommun, skrev till Radio Dalarna och bad dem att sända program på älvdalska. Svaret då blev ”Vi kan inte ta hänsyn till alla dialektala avarter”. Den ”gamla synen” på älvdalska satt kvar hos en del, tydligen.  En snyting till i ansiktet på älvdalingarna.

Men skillnaden i det officiellas syn på älvdalskan då kan jämföras med den otroligt positiva respons som älvdalskan fick i Älvdalens kommunfullmäktige i december 2015. På allmänhetens frågestund frågade småbarnmamman Terese Folkesson kommunalrådet Peter Egardt om det var sant, som hon hört rykten om, att den planerade älvdalsktalande dagisavdelningen inte skulle bli av.

Peter Egardt gick upp i talarstolen och svarade henne. Och det svar han gav var entydigt;  Han ville att det skulle bli  en dagisavdelning där man pratar bara älvdalska med barnen.

- Vi måste sätta ned foten nu, sa han. Vi måste ge våra barn den chansen. Det är nu eller aldrig.

På en fråga från Smirais Daniel Eriksson sa samtliga övriga partier att de stödjer älvdalskan  ”till 100 procent”. Helt otroligt.

Nu verkar det alltså som att vi ska få den dagisavdelning som jag och många andra har önskat i så många år. Och kommunen har ställt upp på att bekosta medverkan av forskare som kan berätta om olika aspekter av det vi står inför,  så att politiker, tjänstemän och allmänhet får reda på vad som händer. Bland annat genom det här mötet.

All förskolepersonal ska få att få en halv dags föreläsningar av några av världens främsta språkforskare och förkämpar för vårt språk;  Gunnar Nyström, Bengt Åkerberg, Lars Steensland och Yair Sapir. Politiker och tjänstemän fick en heldag med en tvåspråkighetsforskare och professor från Tromsö och en rektor för en sameförskola i måndags.

Vilken otrolig skillnad mot tiden före Ulum Dalska. Då var det ”bara” älvdalingarna själva,  världens främsta experter på språket faktiskt, som ville ha språket kvar och minsann inte alla de heller.  Vi har allt för länge kryssat i motvind med orkanstyrka. Nu har vi medvind. Nu kan vi släppa ut seglen och utnyttja vinden för att nå dit vi vill; att rädda vårt unika och vackra och användbara och - alldeles underbara språk.

Nu är det roligt att arbeta för älvdalskan tycker jag. Välkomna till detta historiska möte allihop. Welkumner olleriuop.

Björn Rehnström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Observatör

13 februari 2016 19:17

Programmet Språket sände också ett inslag om älvdalskan med anledning av kommunens satsning. I inslaget intervjuas Henrik Rosenkvist, docent i nordiska språk, och Peter Egardt, kommunstyrelsens ordförande. Man kan lyssna på inslaget här: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/674796?programid=411

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Söndagens svenskspråkiga sång   Göran Fristorp - Himlajord   Söndagens svenskspråkiga dikt   Större och mindre   Vi upptäckte mer och mer och jorden blev större och större. Upptäckte ändå mer och jorden blev bara en prick, en ...

SVT Nyheter berättaden den 5 augusti:   “Under två och en halv vecka övar den svenska och den amerikanska marinen tillsammans i Stockholms skärgård. – Vi ger alla order på engelska nu och det är ju nytt för en del av våra medarbetar...

När man i juni, juli och augusti befann sig i Slussen på Södermalm i Stockholm och var på väg till Guldbron som leder till Gamla stan syntes kusliga budskap på engelska rulla fram högt uppe på Katarinahissens reklamskylt:   ”THE BEGINNING O...

Niklas Wahllöf skriver i Dagens Nyheter om anglofila meddelanden på Linkedin, d.v.s. webbplatsen för dem som söker eller erbjuder jobb:   “Och så fick jag ett direktmeddelande. Ett uppdrag? Nej då, en människa föreslog att jag skulle göra n...

  Marcus Larsson skriver på tankesmedjan Balans bland annat:   “Under de senaste fem åren har vi granskat effekterna av Internationella Engelska Skolans etableringar runt om i landet. Nästan varje IES-etablering vi tittat närmare ...