Reklambranschen är ett drivhus för introducerandet av anglicismer. I senaste numret av Jajja Magazine kan man läsa följande:

”Alla större mediehus i Sverige satsar på Native advertising. Annonsblockerare och mobilanvändandet driver på utvecklingen.

Native advertising, att publicera annonsinnehåll som är en naturlig del av det redaktionella innehållet, håller på att utvecklas till ett viktigt format i en miljö där närmare 40 procent av användarna utnyttjar annonsblockerare. Schibsted, Bonnier, Egmont, Idg, Mittmedia och Aller Media. Alla stora mediehus samt många mindre uppstickare erbjuder idag native advertising. När mediehusen tappar sina pappersintäkter har native advertising blivit en möjlighet att skapa nya intäkter som är säkra från annonsblockerare.

Schibsteds nyhetsapp Omni är det mediaföretag som lyckats bäst med native i Sverige. De har idag 50 procent av sina annonsintäkter från native advertising, vilket är mycket högt även internationellt, enligt Josefine Kvarnström, chef för Schibsted Content Marketing Studio.”

Det första problemet är naturligtvis hur ordet ska uttalas – på engelska eller svenska? Näjtiv ädvertajsing eller som det stavas? Det andra problemet är vad ”native” egentligen betyder. Enligt min engelsk-svenska ordbok har det sju olika betydelser som adjektiv och tre olika betydelser som substantiv.

Detta brukade tidigare kallas för produktplacering, exempelvis i filmer. Huvudrollsinnehavaren kör omkring i en Volvo och filmproducenten får betalt av Volvo för det, vilket delfinansierar filmen. Annars kan man väl bara kalla fenomenet för smygreklam, eftersom det är vad det är frågan om?

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)