Till

Studio Ett, Sveriges Radio

Förutom ekosändningarna tillhör ert program de jag mest lyssnar på i radio. Enligt min uppfattning är programmet kvalitetsmässigt mer eller mindre bra. Ibland händer det förstås att jag blir besviken. Jag förstår att ni inte kan tillfredsställa alla lyssnares intressen i ämnesvalet eller programinnehållet. Dock antar jag att vissa grundläggande principer gäller, t.ex att ingen lyssnare skall diskrimineras. Det borde vara självklart, och framgår dessutom i villkoren för sändningstillståndet.

Men - många med mig känner sig ofta diskriminerade när vi tar del av radio- och TV-utbudet. Vi utgör ändå en stor del av allmänheten som ni ska tjäna, ja majoriteten skulle jag tro.

Vilka är då vi i detta sammanhang? Jo, det är vi som har svenska som modersmål och som inte behärskar engelska språket.  Det kan bero på flera orsaker, och argumentet att vi får skylla oss själva köper jag inte.

Ofta får man intrycket att vissa programredaktioner inte vet att vi finns, trots att säkert många med mig har försökt göra er/dem uppmärksamma på hur det förhåller sig.

I dagens (tisdag d. 24 maj)sändning fanns ett inslag på c:a 15 minuter där USA:s  ambassadör i Stockholm intervjuades. Språkfördelningen svenska/engelska var ungefär 2/8.  Återigen ett brott mot villkoren för sändningsrätten och ett exempel på att ni är antingen ovetande om vår existens, eller medvetet negligerar oss. Redaktionellt hade detta enkelt gått att lösa genom att spela in intervjun innan sändning och översätta både intervjuarens frågor och ambassadörens svar till svenska för en senare sändning.

Man kan också lägga in en demokratisk aspekt på hur ”publik service-SR” behandlar oss som inte behärskar engelska språket till fullo.

Det torde inte vara okänt för någon på SR att det finns en ideell förening vars verksamhet bl.a (men inte endast) går ut på att värna det svenska språket, nämligen ”Språkförsvaret”. För mig framstår det som märkligt att denna förening inte fått någon uppmärksamhet, åtminstone inte mig veterligt, i ett radioprogram som exempelvis Studio Ett!

Skärpning, tack!

Bengt Blomberg

(obildad 75-åring i Munkedal)

24/5 2016

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är Svenska Akademiens webbplats)

23 maj 2016

Namnlängden av år 2001 förvaltas av Namnlängdskommittén, som består av professor Sture Allén, Svenska Akademien, professor Östen Dahl, Vetenskapsakademien, professor Lennart Elmevik, Vitterhetsakademien, och förste forskningsarkivarie Katharina Leibring, Institutet för språk och folkminnen. 

Kommittén har beslutat att av olika skäl göra två ändringar i namnlängden från och med 2018. Den 8 mars sätts Saga in vid sidan av Siv och den 14 september sätts Ronja in vid sidan av Ida. Antalet namn blir härigenom 620, hälften kvinnonamn och hälften mansnamn. I Namnlängdsboken 2000 finns arbetet på namnlängden och tankarna bakom den beskrivna.

För eventuella ytterligare upplysningar kontakta Svenska Akademien, telefon 08-555 125 15, eller Institutet för språk och folkminnen, telefon 018-652 160.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkbloggen kinternational publicerade härförleden en artikel ”11 Google Translate Facts You Should Know” av  Alison Kroulek med anledning av att Google Translate nu har tio år på nacken.

Man kan exempelvis inte bortse från det faktum att Google självt inte använder Google Translate för att kommunicera med omvärlden.  Det går inte att förlita sig på maskinöversättningsprogram; det dröjer länge innan Google Translate kan mäta sig en skicklig mänsklig översättare. Det är kanske också ett ouppnåeligt mål.

Däremot har man stor nytta av Google Translate, om man vill förstå det huvudsakliga innehållet i en text på ett språk man inte alls förstår. Dessutom underlättar det vid översättning till andra språk, som man behärskar mer eller mindre. Google Translate stavar ytterst sällan fel exempelvis.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej!

Vill bara som hastigast och spontant framföra min uppskattning för att ni finns! Måste erkänna att jag inte vetat det tills alldeles nyss, då jag sökte "svenska duger" på nätet. Konstigt att organisationen inte fått mera publicitet! Kan väl tolkas som att ni arbetar i motvind.

Som ni kanske förstår tillhör jag den officiellt bortglömda kategori svenskar som inte behärskar engelskan. Jag vet att vi är många, förmodligen en majoritet av Sveriges Radios lyssnare t.ex Det tar "Public Service" ofta liten hänsyn till. Att som enskild lyssnare framföra klagomål till SR har ingen effekt. De svarar inte ens - för det mesta. *)

När man i ett program intervjuar någon engelsktalande är det ofta denne talar till punkt varefter det sker en kortfattad översättning till svenska. (Om inte annat tycker jag det är dålig hushållning med sändningstid). I humorprogram både i radio och TV händer det ibland att publiken skrattar hjärtligt åt poängen som uttryckts på engelska utan översättning.

Jag upplever att det är väldigt många som, liksom jag, känner sig nästan uppgivna av denna diskriminering vi icke engelskspråkiga utsätts för. Tydligen med makthavarnas goda minne. När jag fick syn på er hemsida fylldes jag av hopp! Jag ska studera er noggrannare och hålla mig uppdaterad, och förstås tipsa andra om er existens! Mycket talar för att jag kommer att bli medlem så småningom och försöka få med fler.

Jag önskar Språkförsvaret all lycka och framgång!

Vänligen

Bengt Blomberg

Munkedal

*) Som exempel på synpunkter i ämnet jag lämnat till Sveriges Radio klistrar jag in nedanstående. (Jag fick faktiskt ett förstående och vänligt svar från producenten Roger Blomqvist)

Hej!

Söndagens radiogudstjänst från bokmässan i Göteborg såg jag framemot, men det blev en stor besvikelse. Jag skulle gärna velat ta del av vad Desmond Tutu och hans dotter sa, men det gick inte på grund av mitt handikapp, då sändningen inte var handikappanpassad. Det blev bara en mycket kort sammanfattning på svenska. Mitt handikapp består i att jag inte kan engelska tillräckligt bra, i likhet med väldigt många i min generation. Jag skulle tro att vi utgör en betydande andel av lyssnarna. Vi har bara gått sjuårig folkskola, där inte engelska stod på schemat. Vi har haft arbeten där det räckt gott att kunna svenska. Även många yngre, de med 9-årig grundskola, behärskar engelskan mycket dåligt genom att de inte får träning, eller kanske inte ens har varit så duktiga i skolan att de överhuvudtaget lärt sig. Ni som haft förmånen att lära främmande språk i ungdomen tycker kanske att vi andra får skylla oss själva, men så enkelt är det inte.

Med handikappanpassning i detta sammanhang menar jag alltså att det som sades på engelska skulle översatts till det stora flertalet lyssnares modersmål direkt i sändning. Är det för mycket begärt?

Jag blir så trött på denna diskriminering i alla möjlig sammanhang.

Bengt Blomberg

Munkedal

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På lördag avgörs den av många så efterlängtade stora finalen i Eurovision Song Contest/ESC i Stockholm. Den hör väl nästan hemma här i Sverige.

Det är få länder – om något – som över huvud taget har ett så stort intresse för ESC och som lägger ner så mycket pengar, arbete och energi på just detta evenemang som just Sverige.

Miljontals föreväntansfulla svenskar kommer på lördag sitta klistrade framför tv-rutan att följa spektaklet och heja på Frans.

Nu ska minsann Sverige vinna ytterligare ett EM-guld i populärmusik som det heter. ”Heja, heja Frans och Sweden!”

Under våren har som vanligt flera banala och identitetslösa ”Mellodeltävlingar” avlöst varandra.

Eller som chefredaktör och debattör Göran Greider uttryckte det i tidningarna: ”Detta är ett evenemang för barn.”

Enligt pressen är det väl i stort sett bara Frankrike och Italien som numera ”vågar” sjunga på modersmålet. Annars blir det nästan till hundra procent sång på olika europeiska varianter av bruten engelska.

Då blir musikprogrammet både trist, meningslöst och totalt identitetslöst.

Jo, Österrike sticker visst ut. Landets representant Fräulein Zoë kommer faktiskt att sjunga på franska. Oj!

Varför inte ge ESC ett nytt och lämpligare namn som exempelvis ”the English Song Contest”? Det blir ju också ESC.

Kanske har både EU och ESC överlevt sig själva.

C-G Pernbring

(Insändaren publicerades i Skånska Dagbladet den 14/5 2016 och under annan rubrik i Helsingborgs Dagblad den 13/5 2016)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej och tack för ditt svar

Jag är lite förvånad över ditt svar, faktiskt.
 
Svenska duger och räcker väldigt, väldigt långt - särskilt i Sverige. Om man vill och anstränger sig lite.

IKEA har t o m svenska (!) namn (med å, ä och ö) på sina produkter i hela världen!
Varför skulle då inte Västtrafik kunna ha ett svenskt namn i sitt svenska närområde?
Varför inte "Västtrafik - I farten"?
- Detta skulle precis spegla det du skriver:
”Butiken i fickan”/”Försäljningsstället som du har med dig.”   
- Ovanstående förslag bjussar jag på! 
Ni får väl anstränga er!

När det gäller dina tre "engelska" benämningar på slutet i ditt mejl måste jag säga följande:

"After work" är definitivt inget importerat begrepp, varken från England eller USA! Det namnet på den företeelsen finns inte där! Begreppet är påhittat i Sverige, vilket många kan intyga!

"Internet" - Javisst, detta är ett s k egennamn på det världsvida nätet. Därför är det inte konstigt att det används även av oss och hos oss.
 
"E-mail" kan vi gärna ersätta med "mejl". Detta svenskklingande ord är både kortare och lättare att både skriva och uttala. 
 
Bäste Jimmy Dickson,
jag hade faktiskt förväntat mig lite högre kvalitet på Västtrafiks mejlsvar till mig.

Med vänliga hälsningar
Bertil Göransson

P.S
Västtrafik - I farten - låter kanonbra. Varför inte?

20/5 2016

From: Kundservicesecond@vasttrafik.se
Date: Fri, 20 May 2016 09:04:33 +0200
Subject:

Hej Bertil

Tack för att du hörde av dig till oss på Västtrafik angående vår app To Go.

Jag vill, till att börja med, be om ursäkt för att ditt svar har dröjt. Vi har väntat på ett förtydligande från ansvarig avdelning gällande varför man har valt namnet och hur man tycker att detta rimmar med Språklagen.

Vi försöker alltid tänka på hur vi kommunicerar och använder det svenska språket för att alla som åker, eller vill åka, med oss ska förstå. Vi tycker att det är lite skillnad på ett produktnamn och generell information. Men inte desto mindre är det tråkigt om produktnamnet Västtrafik To Go inte väcker de associationer som vi önskar. Vår ambition var att använda ett universellt uttryck som förmedlar ”Butiken i fickan”/”Försäljningsstället som du har med dig.”   Många svenska företag använder engelska regelbundet och ibland är det engelska uttrycket tydligare och mer etablerat än det svenska. Till exempel.   “After work”, “Internet” , ”E-mail”.

Vi sparar dina synpunkter i vår databas.

Med vänlig hälsning

Jimmy Dickson
VÄSTTRAFIK AB
Kundservice

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkrådet gjorde den 19 maj ett uttalande, som det finns all anledning att instämma i. Det heter inledningsvis:

”Svenska högskolor kallar sig oftast ”University” på engelska, och på högskolan i Jönköping använder man numera namnet Jönköping University även i Sverige. Något som Språkrådet tycker rimmar illa med språklagen.

Vetenskapsrådets tidning Curie har gjort en inventering av hur svenska högskolor och universitet omnämner sig på engelska. Reglerna för högskolor och universitetens svenska namn regleras av högskoleförordningen, men några motsvarande regler för den engelska översättningen av namnen finns inte. Högskolerådets svensk-engelska ordbok säger att ordet ”högskola” ska översättas med ”University college”. Enligt Curies genomgång är det dock nästan inget av Sveriges lärosäten som använder det i namnet på engelska. De flesta använder istället ”University”. Högskolan i Jönköping skiljer sig från de övriga lärosätena genom att använda ett engelskt namn - Jönköping University - även i Sverige.”

Läs vidare i uttalandet  – se också artikeln i Curie.

Redan 2008 kritiserade Språkförsvaret ”Värna språken – förslag till språklag”, som antogs 2009, bland annat för att det begränsade lagens räckvidd:

”Enligt Språkförsvarets uppfattning bör språklagen vara tillämplig för hela den offentliga sektorn, statschef, regering, departement, ämbetsverk, affärsdrivande verk och statliga bolag, domstolar samt övriga statliga myndigheter, landsting och kommunala myndigheter, liksom för alla institutioner, som finansieras med skattemedel, som exempelvis utbildningsväsendet, för företag, som till sin huvuddel ägs av svenska medborgare eller företag med huvudkontor i Sverige och alla företag, som har upprättat någon form av avtal med svensk myndighet, om inte något annat särskilt föreskrivs (min fetstil).”

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Våren 2015 fick älvdalska, som talas i det nordvästra hörnet av Dalarna, mycket publicitet i såväl svensk som nordisk och europeisk press. Det hade anordnats en internationell konferens i Köpenhamn den 7-8 maj, som gav upphov till denna uppmärksamhet.

Uppmärksamheten var helt berättigad; älvdalska är nämligen ett eget språk och inte enbart en svensk dialekt. Språk kan definieras på två olika sätt: ett språk är en språkvarietet som inte automatiskt förstås av talare av en annan språkvarietet eller att det är en språkvarietet som av politiska skäl upphöjts till språk. Det senare förhållandet brukar något skämtsamt betecknas som att språk är ”en dialekt med armé och flotta”. Detta stämmer väl överens med danska, norska och svenska, som fortfarande är sinsemellan förståeliga. Detsamma gäller serbiska, kroatiska och bosniska.

Älvdalska saknar armé och flotta. Däremot är det inte sinsemellan förståeligt med rikssvenskan.

Älvdalingarna är naturligtvis tvåspråkiga idag, men en rikssvensk förstår inte automatiskt älvdalska, inte ens i skriftlig form. I själva verket är avståndet mellan älvdalska och rikssvenska lika stort som mellan isländska och färöiska å ena sidan och rikssvenska å den andra. Detta bekräftas av en Swadeshlista, som mäter avstånd mellan olika språk. De flesta lingvister är också överens om att älvdalska är ett eget språk. Statsrådet Jens Orbacks svar på en fråga i riksdagen 2006 att älvdalska skulle vara ett folkmål, d.v.s en dialekt, stämmer inte med fakta och forskningens nuvarande ståndpunkt.

Älvdalskans ljudsystem, grammatik, syntax och ordförråd skiljer sig radikalt från rikssvenskans. Så har älvdalskan exempelvis bevarat nasala vokaler, som har försvunnit i alla nordiska språk. Älvdalskan har behållit diftonger, utvecklat triftonger och en egenartad vokalskridning. Dessutom har älvdalskan bevarat det tonlösa och det tonande läspljudet som i engelskan (thing och that) och isländskan.

Älvdalskan har behållit det fornnordiska kasussystemet med fyra kasus liksom verbens personböjning. Syntaxen skiljer sig också från den rikssvenska.

Ordförrådet innehåller många ord, som inte återfinns i rikssvenskan: exempelvis belgr (ryggsäck), brinde (älg), dar (när), knupå (pyssla), kringgt (ofta), liuot- (väldigt), min (med), nest (hos, vid), ralltjärr (skottkärra), snutå (nosa), taimstyöð (punktlig), ula (skola = verb), uott (vante) och åvå (ha). Alfabetet består av 35 bokstäver för att kunna teckna alla fonem i älvdalskan.

Skillnaden mellan älvdalskan och svenskan beror dels på att älvdalskan har bevarat äldre språkdrag från fornnordiskan, men dels också på att älvdalskan har utvecklat egna innovationer. Orsaken till älvdalskans särställning står naturligtvis att finna att Älvdalen befunnit sig i utkanten av det svenska riket med begränsad inflyttning och begränsad kontakt med centralmakten, parat med en god portion stolthet över den egna språkvarieteten. Runor användes för övrigt i Älvdalen ända in på 1900-talet.

Lokal uppslutning

Det viktigaste skälet till varför älvdalskan ännu inte erhållit status som landsdelspråk är förmodligen att statsmakterna befarar en dominoeffekt, nämligen att fler inhemska språkvarieteter, som idag betraktas som dialekter, kommer att kräva samma status. Men detta kan bara avgöras från fall till fall.

En viktig faktor i detta sammanhang är den lokala uppslutningen bakom älvdalskan. Ulum Dalska (Föreningen för älvdalskans bevarande), som bildades 1984, är Sveriges förmodligen största språkförening med närmare 2000 medlemmar; Facebookgruppen har nästan 3000 medlemmar, där medlemmarna skriver på älvdalska. Det finns ett lokalt språkråd, som har bidragit till att standardisera älvdalskan; det finns grammatikor och ordböcker och det har utgivits såväl böcker på älvdalska som undervisningsmaterial om älvdalska på universitetsnivå. Älvdalens kommun stöder också officiellt älvdalskan.

Sist men inte minst: det finns ett stort intresse bland språkforskare både nationellt och internationellt för detta unika språk. Ett antal språkvetare har nyligen ansökt om en internationell språkkod för älvdalskan hos SIL International, som står bakom Etnoloque, en organisation som katalogiserar världens språk. En internationell språkkod skulle underlätta för älvdalskan att få ekonomiskt stöd från EU.

För att ett litet hotat språk ska överleva krävs två faktorer. Den första att modersmålstalarna själva använder det och i praktiken är engagerade i dess försvar. Den andra faktorn är att centralmakten har en välvillig inställning till språket i fråga och understödjer dess överlevnad i stället för att motarbeta det. Den svenska regeringen, oavsett partipolitisk färg, har dessvärre haft en alltför njugg inställning till älvdalskan och inte insett att språket definitivt tillhör det svenska kulturarvet.

I en rapport från Europarådets expertkommitté 2013 uppmanar denna att Sveriges regering klargör huruvida älvdalska är att betrakta som ett eget språk eller en dialekt genom att genomföra en oberoende vetenskaplig undersökning i samarbete med talarna.

Det finns ett liknande, isolerat språk i Katalonien, nämligen aranesiska, som talas av runt 4700 personer. Språket har officiell status i Val d´Aran tillsammans med katalanska och spanska. Det lärs ut i de lokala skolorna vid sidan av spanska och katalanska. 2010 fick det officiell status i hela Katalonien.  Språket har upplevt en renässans de senaste decennierna och den katalanska regeringen har t.o.m understött utvecklandet av ett översättningsprogram mellan katalanska och aranesiska.

Ett annat exempel är korniskan i Cornwall, Storbritannien, som ansågs ha dött ut redan i slutet av 1700-talet, men som idag har rekonstruerats och revitaliserats. Trots att korniskan idag endast har drygt 500 talare, som använder det som huvudspråk, stöds språket av de regionala myndigheterna och har erkänts som regionalt språk av den brittiska regeringen.

Underlätta överlevnaden

Älvdalska har förmodligen fler talare än minoritetsspråket jiddisch och vissa samiska varieteter i Sverige. Det är min uppfattning att Sveriges regering och riksdag skall ge älvdalskan status som landsdelsspråk. Landsdelsspråk är mindre förpliktigande än minoritetsspråk, men öppnar dörren för undervisning på älvdalska i skolan i Älvdalen jämsides med svenska, rätt att använda älvdalska i kontakten med myndigheterna i Älvdalen, parallellskyltning på älvdalska, stöd från EU och så vidare. Det skulle underlätta för älvdalskans överlevnad.

Flera äldre älvdalingar har berättat hur svårt det var för dem att lära sig svenska när de började skolan. Folkskolans införande i mitten av 1800-talet hade begränsade negativa effekter på älvdalska som umgängesspråk i Älvdalen. Redan på 1600-talet konstaterade utsocknes präster hur svårt det var att göra sig förstådd i Älvdalen.

Det är först i och med radions, televisionens och internets framväxt, som älvdalskan har utsatts för en verklig press från rikssvenskan. Självklart har det också i det förgångna förekommit propaganda mot användningen av älvdalskan från myndighetsrepresentanter, försök att degradera och förklena älvdalskan som en primitiv dialekt. Det är alltså närmast ett under att älvdalskan har överlevt, men utan älvdalingarna egen envisa och uthålliga kamp hade det inte varit möjligt.

Per-Åke Lindblom

(Publicerad i Fjärde världen nr 1/2016)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)